Situation normal: all fucked up.

Det knyter sig i magen. Det pirrar. Behagligt och obehagligt. Overklighetskänslorna kommer mer regelbundet och med kortare mellanrum. Jag kan inte sitta still, jag kan inte resa mig upp. Mina tankar snurrar i ett Möbiusband, dels djupt destruktivt, dels uppriktigt hoppfullt med en växande tro på att this too shall pass. Jag bollas mellan två sidor av min personlighet, mitt "jag", som aldrig lyckats dra jämnt trots otaliga försök att uppnå något slags balans, eller harmoni if you will. Kallas det dissociativitet? Usch. Vet inte ens om jag vill sätta ord på det. Saker jag sätter ord på leder oftast till mer oro, hypokondrihysteri och total förvirring. Jag kommer på mig själv med att bygga upp en falsk verklighet där jag är övertygad om att allt jag tänker oundvikligen kommer inträffa. Ibland vågar jag knappt ventilera dessa tankar i ren jävla skräck att få allt bekräftat, att jag inte längre hittar på.

Det händer saker runt mig. Jag vet inte hur jag ska sortera allt, eller var jag ska börja ens. Väldigt många nya bekantskaper, ännu en början på en planlös resa utan den minsta aning om vad som komma skall. Det sista jag vill är att det ska gå åt helvete igen. Men jag vet inte, jag står maktlös inför framtiden, som sig bör i och för sig. Dock finns minnena av svunna tider kvar, och det är minnen jag är rädd kommer följa mig och plåga mig in i döden.