Slutenvården har verkligen varit mitt andra hem de senaste 1,5 åren. Jag har aldrig varit såhär skör tidigare. I och för sig har jag inte gått igenom så mycket skit som under dessa år, men jag trodde aldrig att jag skulle bli stammis på gökboet. Får jag för mycket mediciner? För lite? Har folk plågat mig mer än vanligt? Hur som helst har hjärnkollapsen satt sina spår. Man tar lärdom av all skit man bombarderas med, och efter en smärre evighets tänkande har jag kommit fram till att det både gjort mig svagare och starkare på olika sätt.
Det var längesedan jag sa något fint till en person som stått mig nära i många år. Visste inte om jag någonsin skulle kunna göra det igen, dels för att jag inte varit säker på mina känslor, men även för att jag varit rädd att inte få en positiv respons tillbaka. Vistelsen på avdelningen fick mig dock att ta steget, at long last. Det får helt enkelt bära eller brista. Jag orkar inte begå samma misstag som jag gjorde när jag var yngre. Om det är något som får en att växa som person så är det just att visa att man är så mycket mer än sin jävla fasad och sina djupt inrotade nojor. Kampen för att framstå som den mest ultimata, karaktärsstarka, problemfria och godhjärtade människan är härmed nedlagd. Jag älskar och jag sörjer. Jag skrattar och jag gråter. Jag kramas och jag slåss. Och jag tänker fan aldrig ljuga för mig själv igen.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
PREACH
ReplyDeleteword
ReplyDeleteSå här skriver en tjej jag känner;
ReplyDeleteJag är 27 och hade flera mediciner som jag kunnat sluta med helt efter att jag la om kosten och började löpträna. Jag åt fluoxetin (då jag lätt gick in i depression) och equasym (pga ospec uppmärksamhetsstörning) Jag blir förbannad. Varför gav mig ingen rådet att se över mina matvanor? Jag tog mig själv upp ur ett mörkt hål och jag gillar inte tanken på att äta mediciner så jag försökte bli kvitt dem flera gånger, men innan kostomläggning så blev jag snabbt deprimerad och impulsiv.
Har inte ätit mediciner på ca 2-3 månader nu och jag mår fortfarande finfint. Det är bittert och fel att läkarna allt som oftast inte har tid och visar något intresse. De letar fort fram en medicin och fixar recept innan man hinner blinka.
Jag gick omkring och var deprimerad en lång tid och besökte flera läkare, men det var ingen som fattade hur illa det var och jag själv förstod det inte att det var depression jag hade levt med det så pass länge. Inte en enda tog sig tid och ens gjorde en skattningsskala.
Kanske nåt för dig? Googla på ketogen kost.