Min vän ilskan.

Jag har varit arg i, erh... Två och ett halvt år nu. I princip konstant. Enligt min psykolog kan det bero på att jag, innan jag vred på min kran av ilska, gått och hållit tillbaka den i cirka hela mitt liv. Det har hänt så jävla mycket som borde ha triggat mig till att slå ihjäl folk redan i lägre tonåren. Men nej, istället har jag tryckt ner allt det där i en blykista någonstans i mitt smutsiga inre och knarkat mig lugn. Tänkt att det är fel att agera utåt hur dumma i huvudet folk än varit och hur illa de än behandlat mig. Ibland bestämde jag mig till och med för att det var mitt fel och att det var bättre att skada mig själv lite.

Those days are history. När folk väcker monstret tappar jag kontrollen fullständigt och får nästan gaffa ihop armarna på mig själv för att inte råka döda någon. Grejen är att jag ibland överreagerar på vissa saker, inser att jag varit mongo och försöker, om möjligt, lösa det. Lyckligtvis händer det inte ofta. Däremot kan jag av någon anledning låta folk gnaga på mig en tid. Jag får ont i hela kroppen varje gång jag interagerar med dem, men tänker att "det är bara ilskan, det går över så fort de fattat att de beter sig som rövhål". Tyvärr har långt ifrån alla någon som helst självinsikt och fortsätter nöta på på samma jävla sätt dag ut och dag in. När de langat den där sista jävla droppen som får min bägare att rinna över kan jag flippa så hårt att jag själv kan känna att jag skulle behöva en exorcist. Nåde den som befinner sig i min närhet i ett sådant läge.

Har läst lite om min sjukdom nu efter ett par månader av kontinuerliga uppbrott (ja, ni som följer bloggen har antagligen lagt märke till att jag skakat av mig väldigt många människor jag brukade "älska"), och det låter inte bättre än att det är precis såhär det blir när man haft locket på alldeles för länge. Både långvarig depression och bipolaritet kan leda till vad som kan kännas som ett ändlöst skov av vrede. Det enda som lindrar raseriutbrotten något är just att göra sig av med folk som är duktiga på att göra saker och ting värre.

Två och ett halvt år alltså, utan några som helst uppehåll. Jag har slagit sönder så mycket saker och människor under den här tiden att det är vansinnigt. Samtidigt har jag börjat hetsa folk att slå tillbaka, gärna så jävla hårt att jag tuppar av av smärta. Den biten förstår jag inte riktigt, men den har hängt med lika länge. Någon som upplever/upplevt något liknande? Feel free to share, maila gärna om ni inte vill synas i kommentarsfältet. I need some fucking closure.

Uhh. Det var nog allt för den här gången. <3 and such.