New paradigm.

Ok, det blev lite psyk igen ändå, avdelning jävla 1 som jag ju inte skulle tillbaka till ever again. Men nu har jag fått Truxal, och de knockar mig så hårt att jag efter femton timmars djupsömn fortfarande vandrar i någon underlig halvdvala och vinglar runt som om jag sniffat loss på eter. Detta är dock petitesser i min värld, för jag får äntligen fucking SOVA. :D Jag har inte sovit ut på... Jag vet inte hur många månader. Aaaahhhh. Is this what the Buddhists call reincarnation? Shit pommes säger jag bara.

Aaanywhooo, stort tack till min hjärna för att den låter mig fira nyår bortom slutenvårdens kala väggar i år igen, och hoppas att ni får en superfin kväll/natt mina underbara små stalkers. <3

Behind closed eyelids.

Jag ska inte bodyslamma ett tåg. Jag ska inte bodyslamma ett tåg. Jag ska inte bodyslamma ett tåg. Jag ska inte bodyslamma ett tåg. Jag ska inte bodyslamma ett tåg. Jag ska inte bodyslamma ett tåg. Jag ska inte bodyslamma ett tåg. Jag ska inte bodyslamma ett tåg. Jag ska inte bodyslamma ett tåg. Jag ska inte bodyslamma ett tåg. Jag ska inte bodyslamma ett tåg. Jag ska inte...

Anomnomnomymous.

Alexander säger:
what's your shocking hobby?
Alexander säger:
why is it that everytime you're afk i have this picture in my mind of you fapping to gay pr0n on 4chan?
Alexander säger:
it's really rather disturbing

Att prata om att inte prata om det.

Jag vägrar "prata om det", för det kommer bara leda till psykbryt och dråp. Still, I'm not denying it. Skit har hänt, och det har gjort saker med mig. Jag lever helt och hållet på att jag en morgon kommer vakna och vara fullt återställd. Lite som med min depression, den ska helt enkelt också bara spontanförsvinna en vacker dag och aldrig komma tillbaka. Yay! Kom igen hjärnan, hjälp mig nu.

Also, jag gick upp halv fem imorse. FFFFUUUUU!

Sweet dreams are made of this.

nicolina säger:
alltså... jag drömde precis att jag ställde upp frivilligt till att bli gravid med 4 grävlingsungar, för att några vänner till familjen ville ha det som husdjur. bli drogad i en dröm för att få ett kejsarsnitt utfört av sin tandläkare är fan en underlig känsla alltså.

You're a loser, baby.

HEJ BLOGGEN! :D Jag orkar verkligen inte med att det snart är jul och skit. Jag orkar orkar orkar inte. Julen har aldrig riktigt varit min grej och kommer aldrig heller att bli det. Förra året fick jag några timmars permission för att gå på julmiddag på julafton, utöver det fick jag inte gå ut alls. AND I LOVED IT. Eller ja, jag mådde åt kukhelvete så jag tänkte inte så mycket på... Saker. Haha. Kom ut på nyårsafton och kände att jag lika gärna kunde gå hem, se Dinner for One och gå och lägga mig, men mina vänner var lite festligare än så och tyckte att man skulle fira "på riktigt". Jag drack alkoholfri skumpa och blev tröttare och tröttare för varje kliv de tog på stegen mot en högre promillehalt. Jag önskade så att jag hade orken att kasta mig upp för den där jävla stegen och tippa över till Mumindalen, men jag var duktig och blundade hårt och höll för öronen istället.

Just nu funderar jag över hur fan jag ska orka köpa julklappar till folk. Känner mest för att sätta mig på golvet i badrummet och våldtäktsduscha resten av dagen.

Mitt liv i korthet;

Alexander säger:
in an ideal world you'd have the dick ^^

Class05.

Throwing myself down memory lane med lite gamla mappar från djupet av min hårddisk som jag fått för mig att damma av en sväng. Hello .sid, I have missed you so fucking much.

Alex säger:
du hade massa JÄTTEBRA typ chipdiskmusik som du skulle langa över till mig!
Alex säger:
fick sånt jävla stånd av den playlisten på din födelsedagsfest

Exakt precis på pricken så. Inte för att jag minns så mycket av min födelsedagsfest (jag firade ju 23- och 24-årsdagen samtidigt, det blev en hel del av allt det där goda), men jävlar i lådan alltså! I LÅDAN! JÄVLAR!

In your head, zombie.

Avdelning 1 på S:t Görans sjukhus alltså. Det är en plats jag förhoppningsvis aldrig någonsin kommer behöva vistas på igen. Tjejen från Iran, win, killen från Tyskland, win, "Professorn", win. Resterande; WHAT THE SHIT? Tydligen finns det läskigare mentala issues än psykoser. I did not know, och jag ville nog inte riktigt få se det med egna ögon heller.

Blood and tears.

Du vet att du vill.

God I miss you, bitch.

Finally someone let me out of my cage.

Så, igår hände det, efter tio års längtan/ångest. Jag är sjukt rädd för nålar större än standardsynålen, men ibland får man liksom bita ihop och låtsas att man är stenhård. Jag måste dock erkänna att jag var tvärbäng på lugnande. :3

Det finns inget bättre sätt att säga "Du är min bästaste bästis!" på till någon än att perforera vederbörande. Detta är alltså en kombinerad födelsedagspresent/julklapp från sötaste Jinxdjuret, som också ville ha lite ont. Emilia på East Street är vår nya stora kärlek. East Street överhuvudtaget är sinnessjukt jävla win. Dit ska jag tillbaka när jag läkt ihop ordentligt för att våldföra mig på mitt ansikte ännu en gång. Already looking forward to it. :D

Änglaby.

Also, Alex, BLI FRISK. Du måste, annars blir jag sned. På sniskan. Helt felsvängd och kontrapolär. Barbapapa is watching you, be very afraid.

It's turtles all the way down.

Min hjärna glappar lite ibland, som ni kanske vet, och nu har den glappat loss ordentligt en period. Min läkare tyckte att det var dags att göra något åt saken (man ska tydligen inte behöva åka in på akuten efter en utekväll), men det är lite småjobbigt att byta ut hetssupande mot högre doser Stesolid. Lugnande mediciner gör mig nämligen extremt avtrubbad och asocial, till skillnad från alkoholen som gör mig helt hysterisk. Jag kan inte acceptera att folk är ute och har skitkul medan jag ligger hemma i tredje gradens dödströtthet kramandes mina djur i någon sorts halvdvala. Where the hell did Party Cat go? What the crap is this shit?

Jinx var i alla fall en darling idag och släpade med mig ut i snöstormen en sväng. Vi lallade runt på stan mellan Lunchen och Rusningen (jorå, both of us sufferz from teh MADNESS, vi undviker Blondinbellor, iPhuckheads och Kaoz så gott det bara går), hamnade i shoppingkoma, åt vidrigt goda veganmackor på Vurma, skrattade lite, gnällde mycket och idkade allmän lustigahusethattifnattighet. Sådant behövs när man börjar brista lite i fogarna och känner att man håller på att krackelera. Vi brukar synka våra kaputtanfall läskigt bra, så ingen av oss behöver någonsin oroa sig för att den andra ska vara mindre skev än en själv. <3

Innan jag slänger i mig mitt nattknark tänkte jag även tacka Lucy, Alex, mor, Martin, Sara, Ryssland och Lotte för en fantastisk Göteborgsvistelse. Jag trodde inte att jag skulle klara fem dygn där utan att överdosera på Cyanid vid något tillfälle, men sjukt nog löste sig allt. Såg Imogen Heap live för andra gången, kramades med mina nära och kära och stötte inte på ett enda odjur from the past. Ondskans längsta fikapaus thus far, impressive indeed! Jag tycker dock fortfarande att de få fina silltomtar som finns kvar därborta borde masa sig hitåt. Här råder ständig brist på ondska och det fullkomligen flödar av kärlek, enhörningar, rosa fluff och glassbåtar. Och danskar på bäddsoffor som spelar World of Warcraft dygnet runt. Kom och låt er uppslukas av denna extraordinära fantastiskhet och jag lovar att ni aldrig kommer återvända hem igen. :D Trust me, I'm from the dark side of the internets.

Fear is the mindkiller.

I must not fear.

Uncomfortably numb.

Igår fyllde Traffic hela åtta år vilket självklart skulle firas hårt och skoningslöst. Det har varit min favoritklubb sedan jag fyllde myndig, no fucking doubt, så jag planerade att ta kvällen ända in i kaklet. Tro fan att jag lyckades. Vaknade på akutmottagningen på S:t Görans sjukhus kring småtimmarna och slogs av total panik, jag var helt övertygad om att något skit hade hänt och att de skulle låsa in mig igen. Sköterskorna var dock smarta och förstod att jag bara var full som ett dussin ägg. Jag kom hem i ett (extremt blåslaget) stycke och låg i koma till för en timme sedan. :3

Nu väntar jag på att Stesoliden ska börja verka, sedan har jag ett halvår av total nykterhet att se fram emot. Inte ens en lättöl får förtäras förrän i maj. Lol på det, lol på mig och lol på alla konstigheter folk får för sig ibland.

All min kärlek.

Where is my mind?

Doodles vad jag festat sönder mig i helgen. God fucking damn. Sitter här med en öl och försöker samla ihop resterna av min före detta hjärna. Splittrad i miljontals smutsiga små flisor ligger den utspridd över stora delar av hufvudstaden. Elins och Pärs ankomst i torsdags (en jävla massa vin), Chris Liebing i fredags (en jävla massa allt), biljard igår (herregud, varje gång jag varit på det där sunkiga jävla stället vid Fridhemsplan har folk behövt bära hem mig) och slottsmiddag med mor och Martin idag. Det ömmar lite halvläskigt under höger revbensbåge. Kan det vara min lever som försöker förklara för mig att det är rätt dumt att tömma ett Systembolag varje helg? Eller är det bara någon skum noja, en bieffekt av att ha tömt ett Systembolag ännu en gång? Hypokondrin är definitivt min starkaste sida, och nu sitter den där och garvar åt mig som den alltid gör när jag googlat alla tänkbara symtom och diagnoser nästan dagligen, i flera månader. My oh my. På tisdag kommer jag få så jävla mycket skit av Kristina, min älskade kurator. Hoppas jag. Det förtjänar jag.

Danmark invaderar Sundbyberg.

Vår katt lyckades irra bort sig häromdagen efter sin första förmiddag ute i det fria, så för att fylla tomrummet efter vår lille tiger lät jag Danmark ta hans plats. Eller Alexander, som han egentligen heter, som ALLA egentligen heter. Han sover förvisso inte mellan mig och Patrik, men han har lovat att försöka spinna lite när jag kliar honom under hakan. En stor, spinnande dansk karl... Synd att kopplet är alldeles för litet för honom.

This one goes to you.

Hello C16H13ClN2O my old friend.

Jävla dysfunktionella signalsubstanser. Jag vaknade på rätt sida av sängen imorse och räknade med att dagen skulle fortskrida friktionsfritt, men tro fan att något skulle skita sig i mitt avskräde till hjärna. Out of fucking nowhere infann sig en brinnande lust att slå sönder laptopen med lavalampan som står precis bakom den för att sedan dränka allt i alla kemikalier jag har i huset och sätta eld på skiten. Lyckligtvis hann jag avstyra katastrofen med en Stesolid och njuter nu av apatin dessa underbara piller kan frambringa när jag är riktigt skev. Insanity vs. Diazepam, 1-1. FML.

~~~
Update: Satan vad bäng jag blev. What.

Hej grannar.

Idag fick vi lära känna de flesta av våra grannar på Patriks fars initiativ. Drop in, vin, öl, snittar och chips var tydligen en bra kombination, för plötsligt är vi en del av hyresgästföreningen och ska dra ihop alla som bor i fastigheten för att ansluta oss till fiberlinan som uppenbarligen redan ligger under vägen precis utanför. ADSL är inte ett alternativ när det enda som håller en vid liv om vintrarna är serier och musik, neineinei. Nerdyness prevails, god bless them webternets! Perkele vilken lyckad söndagskväll.

Nu ska jag äta fucking chips. Luv!

Capable of being shaped or molded.

Gjorde extensions på Calle igår. Blev sjukt jävla nöjd! Min nya plattång (som jag köpte på Clas Ohlson, habeeb it or not) smälte ihop dreadsen fort som fan vilket resulterade i att jag inte har lika ont i handlederna idag som jag brukar efter många timmars vridande och pressande. Dessutom blev topparna perfekta utan att jag behövde bränna sönder mina fingrar. :D Nu kanske jag vågar försöka sätta in hår på mig själv igen, kanskekanskekanske.

I övrigt är läget relativt stabilt. Vädret suger och muckar lite med mitt humör, men inte mer än att jag känner mig allmänt seg och slö. Tur att jag har Arisu och Nikita som håller mig varm dagar som den här, när elementen inte gör sitt jobb. <3

Medication's wearing off.

Ett par fyllor till, kanske tre, sedan är det nog dags att låsa in mig igen. Byta mediciner, justera doseringar, ta mediciner mot andra mediciners biverkningar, injicera lugnande, skrika åt läkare, skrika åt skötare, hetsäta för att man inte står ut med lukten av "maten" (eller låta bli att äta, för man får ju ändå bara upp allt senare), slå ihjäl en medpatient i brist på andra sysslor, injicera antipsykotika, stirra ut genom glasdörrarna och undra vad fan det är som händer med en, inse att man borde slängts på tippen för väldigt många år sedan, komma hem och låta helvetet börja om igen och igen och igen och igen.

Tänk vad olika liv vi lever. Och någon måste ju självfallet vara det bästa dåliga exemplet. Den som alla kan skratta åt, idioten som inte klarar av någonting, som är en äcklig parasit, som överdriver sina krämpor, som super och knarkar alldeles för mycket, som förtjänar att bli spottad och sparkad på. Någon. Bara man själv inte är den där "någon", och när man en dag får barn ska man peka på den jäveln och säga "Den där! En sådan där får du aldrig bli!". Skulle ungdjäveln mot all förmodan bli just så, ja... Då är det bara att dra på sig dumstruten och ställa sig i skamvrån. Njuta misslyckandets ljuva sötma. Eller sälta. Eller beska. Eller vad fan det nu kan vara. Jag är immun mot alla dess aromer och karaktärer sedan sjukt jävla många år tillbaka.

Fruit support.

impish säger:
how's work? :333
Alexander säger:
done with iphone training
Alexander säger:
back to taking calls :P
Alexander säger:
it's nice tbh
Alexander säger:
i scored 97% correct on the exam
Alexander säger:
even thoe i didn't pay attention atoll
impish säger:
haha, that's... a good sign? or is it bad? are you seriously that damaged already?
Alexander säger:
evidently i have mad apple skills
Alexander säger:
for no apparent reason
impish säger:
then you might be able to help me out with my apple problem!
impish säger:
you see, apple makes me incredibly sick. everytime i see the logo i start vomiting uncontrollably, and sometimes i even get an epileptic seizure. how do i fix this?
Alexander säger:
:D
Alexander säger:
i suggest burning all apple property and killing any friends that are associated or affiliated or own said products
Alexander säger:
is there anything else i can help you with today?
impish säger:
sweet! errh, well, yeah... i've got some trouble with the... uh... "plumbing". so... if you have time around 23:30 that'd be great.
Alexander säger:
you have an apple product clogging up your toilet? sure no probs i'll be there
impish säger:
yeah, well, it's both the apple product and its owner, so... bring some sulphuric acid and a dodgy lawyer.
impish säger:
and a couple of beers to celebrate the occasion.

Jag är din, Sundbyberg.

Vi bor i Sundbyberg nu, efter fyra års tortyr i Hässelby gård, Tensta och Husby. Livet är inte helt åt helvete alla gånger ändå.

At 24 the world was mine.

Enligt passet är jag nu hur gammal som helst, men det är ok för jag har fått äta helt sinnessjuka mängder tårta de senaste dagarna. På min 23-årsdag var min mage så jävla trasig att jag lyckades ta ett par tuggor av min födelsedagstårta, sedan höll jag på att kräkas och svimma. Kände att jag behövde ta igen lite för det där i år, så jag tror jag lyckades smälla i mig en sisådär åtta jättestora bitar allt som allt. COOKIE MONSTER IN DA HOUSE! Nomnomnomnomnom. :3

I fredags hade jag en liten födelsedagsfest som blev en giganormous födelsedagsfest som vägrade ta slut. De sista gästerna åkte strax innan lunch på lördagen, och gammal som jag är har jag fortfarande inte lyckats ta igen mig ordentligt. Hade jag fått en alldeles egen narkosläkare i present hade jag nog beställt en rejäl koma resten av veckan. Eller ja, åtminstone till på lördag, då vi ÄNTLIGEN lämnar this hellhole.

Trots att läkaren uteblev har jag fått så många otroligt fina presenter att jag blev sådär smygbögigt tårögd när jag satt och tittade på dem i lördags. Likadant i onsdags när jag kikade in på Facebook en snabbis på kvällen... Nästan hundra gratulationer från olika håll i världen. Gah, blev för fan alldeles rörd. Förra året ville jag ha dödshjälp till frukost på min födelsedag, och i år fick jag det bästa firandet på ett helt effin' decennium. What gives?

Vidriga mängder kärlek ska ni ha, hela jävla bunten. <3 Ni är bästast i helaste hela världen.

Heilfeldt och Goebbelsson.

Vem var det? VEM VAR DET SOM FUCKING RÖSTA? Vad fan ska jag göra med mitt fucking efternamn?!

Nu väntar jag bara på att Försäkringskassan ska skratta åt mig, sedan är jag redo att fly landet.

Stämningsstabiliserande umgänge.

Ventilerat hat.

Jag blir lika bitter varje gång jag ser klockrent idiotklingande kommentarer på folks blogginlägg, i synnerhet om avsändarna är anonyma. Sjävklart handlar det oftast om troll som bara är ute efter att såra människor (där brukar jag i och för sig alltid tänka att personen ifråga antagligen aldrig vågat öppna käften och med största sannolikhet är en ganska sorglig liten fan i verkliga livet), men ibland känns det som att vissa drabbats av något slags intellektuell kollaps och råkat skita ut hjärnan somewhere along the lulz of life. Det finns liksom inte ett spår av varken vett, logik eller trolleri i deras felstavade ord och illa formulerade meningar. Man sitter bara där, as if struck dumb with astonishment and surprise, och kan inte för något i världen ignorera olyckshändelsen. Jag får en sådan brinnande lust att fista mig genom hela internet bara för att få komma åt eländet och trycka ner ett brinnande uppslagsverk från 30-talet i halsen på det. För i HELVETE, GE MIG KRAFT ATT UTHÄRDA.

Ok, nu har jag nog kräkts färdigt för idag. Ska försöka glädjas över att jag varit duktig och låtsats att min röst säkert gör någon skillnad i tillvaron. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i hur Försäkringskassan sköter sina ärenden, men sedan Heilfeldt fått in sina smutsiga fingrar i leken har jag känt mig som en multidefekt broilerkyckling. Det ska satskapet få fan för. :3

That boy needs therapy.

Alex säger:
hey
Alex säger:
var nyss på sjukan
Alex säger:
och well
Alex säger:
det ser ju inte bra ut
Alex säger:
inte så bra alls
Alex säger:
jag tvingade dem att köra upp en kamera i mig
Alex säger:
"ARE YOU SURE?"
Alex säger:
"ja för fan"
Alex säger:
"är du helt hundra på det här?"
Alex säger:
"Sluta noja nu. Kör in den då, gubbjävel"
Alex säger:
haha
Alex säger:
båda hade sett den reklamen
Alex säger:
det ägde.

Fuck the world, kill them all!

Idag ska jag vika pappersflygplan!

Coloplastparty.

Straight outta Compton.

Köpte lite folle så att jag kan svälja ner mina lugnande med något gott och lite sådär extra rogivande. Så nu sitter jag och myser med en kall öl i väntan på att hjärnan ska chilla lite. Började plötsligt och hastigt tänka på alla måsten och borden och skräp, och blev ju i vanlig ordning sugen på att bodyslamma vattentornet mellan Tensta och Hjulsta från ungefär 11500 meters höjd. Pynta den fula grå cylindern med lite rött, piffa upp ghettot lite på ett härligt ghettodekadent sätt. Delicious, yes?

I början av oktober gör jag för övrigt slut med Husby och planterar min lekamen i Sundbyberg (Mariehäll) istället. Och det är i grevens jävla tid ska jag säga er, jag är så otroligt jävla LESS på alla skitungar här som ränner omkring och sparkar sönder fönster, plågar folks katter, defekerar i trapphusen, sätter eld på papperskorgar, stoppar rulltrappor, kallar en hora/rasse/äckel samt gnäller om hur jävla synd det är om dem för att de har ett hem. Var i helvete är deras föräldrar? Har de ens pratat med dem om hur DE haft det innan de tvingades lämna allt de ägde och älskade för något nytt och främmande? Att de gjort det för sina barns och kommande barnbarns skull? I guess not, och jag tror att jag kommer fira min flytt med att dela ut smisk till varenda jävla snorunge jag hört skrika och/eller spotta efter mig. Vi bor ju i ett lite halvrart land där aga inte är helt ok, så de kan ju alltid hoppas att polisen kommer och tar det hysteriska, rödhåriga lilla psykfallet.

Vänta vänta vänta...

Är... Är sommaren förbi nu? Allvarligt? Jag tittade ut genom fönstret för någon timme sedan och såg att löven på trädet utanför sovrummet börjat gulna. Närmare en stroke än vid just det tillfället har jag nog aldrig varit förut. Herregud. Redan? VA? Jag vill inte! JAG VILL INTEEE!

Han är vägen och sanningen och livet.

Idag fyller Jesus inte mindre än 28 år, och det ska vi fira med kräftor och med crack i hans mysiga kollektiv i Kallhelvete. Ja, ni förstår, han tröttnade lite på livet bland molnen och tog ett litet kliv ner till oss dödliga en sväng, ty här har vi internets. Det hade jag nog också gjort om jag var Jesus. Dessutom är jag ordentligt höjdrädd så det hade antagligen slutat med att jag tog jobb på någon sjaskig sylta i Hagsätra istället. Ach, livets vägar äro outgrundliga!

En himlans helvetes massa grattis finaste Steken! <3

(Ze bild: Steken á la präst, vår egen discordianske Jesus. Lulz. :3)

Kernel panic.

Igår ville jag dö. Det kröp, pirrade, brände, stack, domnade och högg i hela kroppen, och magen ville vända sig ut och in. Stesoliden jag tog i ett försök att dämpa det värsta gjorde mig bara yr och trött, så jag började bygga på ett nervöst sammanbrott istället. Gick fram och tillbaka i lägenheten, gjorde katten orolig, försökte lyssna lite på musik... Ingenting fungerade. När jag till slut satt och skakade av smärta och panik bestämde sig själen för att det var dags att skära halsen av sig. Sjukt nog var jag tillräckligt samlad för att klara av att kommunicera med folk. Jag skrev till Lars och berättade om vad som höll på att hända, och inom loppet av en kvart dundrade han in genom dörren med en stor kram och ett par follar. Och här sitter jag nu, någorlunda stabil och så otroligt tacksam över att ha vänner som hjälper mig trassla upp min hjärna när jag inte klarar av det själv. Det är så mycket mer än jag känner att jag förtjänar efter att ha undvikit mina nära och kära under mina evighetslånga depressiva episoder. Jag önskar att min sjukdom inte var så jävla egocentrisk som den är, för jag vill verkligen kunna finnas där för dem när de har det svårt. På samma sätt som de finns där för mig. Dessvärre är jag besvärlig och störd, och då går det inte så jävla bra. Hur fan får man styr på sådant egentligen? Hur får man sin depression att hålla käften, om än bara för en stund, när man behöver stötta någon annan som mår dåligt?

Some nights...

Hearing the music is just like seeing the colours of trance and feeling the power of acid. Ett kärt återseende inddeed.

Atatürk is watching you masturbate.

Hej alla små djur! Nu är jag äntligen hemma igen, några dagar innan planerad hemfärd. Egentligen skulle vi kommit hem på fredag, men en i sällskapet blev så otroligt påfrestande att vistas kring så jag och Marie-Linn tog beslutet att fly fältet och bokade ett par restplatser på flygplatsen i Istanbul. Trots att det kostade hur mycket som helst (nästan 3000 kronor per person) var det värt det, för situationen var svårt ohållbar och någon hade antagligen blivit mördad om vi tvingats vänta till på fredag. Jag tänker inte lämna ut några detaljer, men jag har nu gjort slut med en "vän" samt funnit en ny bekantskap jag redan saknar trots att vi hängt intensivt i tio dagar och bara varit ifrån varandra i ett dygn. Värsta darlingen, omigosh! <3

För första gången på ett drygt decennium har jag även lyckats få lite färg! Någon sorts ljusbrun nyans med en touch av rött och en liten flock fräknar mitt i nyllet. Hade jag inte använt solkrämen (faktor 30 lol) hade jag antagligen varit jävligt död. Cymbaltan jävlades inte överdrivet mycket för alla tycktes svettas floder i hettan (45 grader i skuggan!!1), dock kändes det som att jag hade vätskebrist i perioder och vågade därför inte dricka något alkoholhaltigt förrän kvällen innan vi åkte. Förstår ni hur mycket jag suktar efter en kall öl just nu? GAH! Tur att Jinxet kommer förbi en sväng ikväll så att jag kan göra något åt abstinensen utan att känna mig som en smygalkis.

All in all; min första utflykt på tusen år både ägde och sög. Önskar att vi hade sluppit teh fucking drama som tvingade sig på oss dagligen, men man kan ju inte få allt här i världen. Aldrig mer Turkiet!

SAKNAR ER ÇOKT! :*

Stormen före lugnet.

HEJ RESFEBER! Så mycket bra och dåliga känslor på en gång, jag blir alldeles förvirrad. Samtidigt mår jag ändå rätt bra, och det känns tryggt att veta att jag åker med människor som är lugna och sansade. Jag behöver påminna mig själv om det every now and then, för när jag åkte på den här typen av semestrar förut så var det alltid i sällskap av panikslagna, sönderstressade ärkemongon. Min far lyckades alltid få mig att må så dåligt att jag nästan kräktes av ångest när vi var bortresta, något som verkar ha etsat sig fast rätt hårt i hjärnan och som förföljer mig även när han inte är med. Det ska han fanimig få en fet jävla smäll på käften för. Så jävla fet att han trillar i backen och börjar gråta.

Whah, nu är det nog bäst att jag springer in i badrummet och psykbrytsklipper mitt hår innan jag sabbar den lilla peppen jag lyckats bygga upp. Vi hörs om ett par veckor, kaosa lugnt, all min tjälekh etc osv. <3

Will it blend?

Nu har jag äntligen fått träffa Charlies flatmate, Dansken. Tydligen förstår danskar ingen svenska och vice versa, så vi körde på engelska och onomatopoesi (det sistnämnda till följd av alldeles för mycket alkoholhaltig dryck). Han gav mig en mobiltelefon som är lika smygkeff som den jag redan har, men jag tänkte att en halv telefon plus en halv telefon är en hel telefon. Man kanske kan mecka ihop dem på något sätt, köra dem i mixern and hope it will blend typ.

När jag kommit hem från Turkland ska Charlie och Danmark bo hos mig en sväng för Patrik kommer vara i Portugal till slutet av augusti. De båda herrarna tycker nämligen om att laga mat men har inget kök i sin lägenhet, bara en liten kokvrå, och jag har ju hur mycket kök som helst att dela med mig av. Tusen kvadratmeter kök! Om jag kunde skulle jag donera en del av det till dem och en del till Sara och Ryssland som också lider av köksbrist.

Mweh, klapa lite kat och mosa liten hamster innan jag måste ner till tvättstugan och härja. Kanske ta lite knark mot min hysteriska hjärtklappning också. Ach Stesolid, ditt delikata lilla fanskap.

På östfronten litet smygpanik.

Mellanlandning i Stockholm efter en halvintensiv långhelg i Göteborg. Trots klassiskt pestkustsväder lyckades vi ha rätt kul och till och med avsluta vistelsen där med en grillkväll. Vilken jävla bedrift!

På fredag bär det av till Istanbul, så nu har jag några dagars stresspanik att se fram emot. Tvätta, fixa papper från apoteket (jag går ju på DROGER, ajajävlabaja), hämta ut tio ton mediciner, köpa kläder som funkar i ökenklimat, gråta, skrika, dra loss hårtussar från huvudet samt hitta någon kräm med solskyddsfaktor 40+.

Jag är fortfarande sjukt nyfiken på hur min kropp kommer hantera värmen därborta. Det skulle inte förvåna mig om jag kom hem röd som en nykokt kräfta och sådär lagom virrig som man blir när solens strålar trängt ända in i hjärnan på en. Men jag tänker att så länge jag inte kommer hem i en kista så är allt bra. Fucking ASBRA! Wish me schmuck!

Ljusblå. Get eller åsna.

De senaste dagarna har jag latat mig så jävla hårt att jag hamnat i ett state of inte-orka-resa-sig. Vaknade vid elvatiden imorse, hittade laptopen intill sängen och... Well, här ligger jag kvar, en bit in på kvällskvisten. Har lyckats äta nutella (direkt ur burken, med en matsked) och en halv påse chips. En gång i tiden tyckte jag att det här var det ultimata sättet att fördriva sin tid på, särskilt under en period då jag precis flyttat hemifrån, men nu har jag ångest och har redan gjort upp planer för hela den kommande veckan. Jag ska fika med Johanna, göra dreads på Madde, åka till pestkusten och leka med alla mongon där, glida vidare till Köpenhamn, tillbaka till Göteblä, släpa med mig Lucy och Alex till Stockholm... Och så ska jag självklart dricka en hel del folle. Omnomnamyum.

Efter det kommer jag dock klämma in ännu ett gäng lata dagar, för den sjätte åker jag, André (çok Türk) och Marie-Linn till Istanbul och sedan vidare till Fethiye. Vi ska vara i Turkiet i två hela veckor, så det vore dumt att komma dit fullständigt utbränd och tro att jag på det skulle klara av den hysteriska värmen där också. "Värmeböljan" i Sverige hade nästan ihjäl mig, liksomliksom. Jag GRÄT helt paniskt en dag när inte ens fläkten lyckades ge mig lite svalka. :D

Således, note to self: KÖP VITA, LUFTIGA KLÄDER OCH GE FAN I ATT TA MED NÅGOT SVART! Värmeslag är ingen hit, och jag har ingen som helst lust att ta reda på hur något sådant skulle kännas med kroppen full av Cymbalta. Shrugugugh.

Någon som orkar shoppa åt mig? Snällaste raraste? :3

Expedition Blå linjen, the Akalla branch.

Tog en liten promenad med Putte igår. Från Husby till Sergels torg via Kista, Överjärva Gård, Järva Krog, Brunnsviken, Roslagstull och Odenplan. Vi planerade att ta den här promenaden redan förra sommaren, men så blev jag ju sjuk och klarade inte av att lämna lägenheten överhuvudtaget.

Den här gången hade ingen av oss några som helst ursäkter, det var söndag och rastlösheten trängde sig på med tillhörande psykbryt, så vi gjorde slag i saken. Ett par mackor inhandlades, lokalsinnet skrevs ut på två A4, vattenflaskorna fylldes på and off we went. Vandringen tog ganska exakt fyra timmar och en kvart, och kändes som ungefär det dubbla, minst. Fötterna gav upp redan efter två timmar, min rygg tog livet av sig när vi nådde Roslagstull och kring Hötorget ville jag bara sätta mig ner och gråta, men vi överlevde! Tvåkommanånting mil med två korta matpauser.

Ingen av oss hade en halv aning om hur vacker sträckan mellan Husby och Vasastan är ovan jord. När man kommer ut från skogen vid Överjärva Gård möts man av en runsten och en massa får, bara ett stenkast från tågrälsen där pendeln mot Märsta passerar. Själva gården utgörs av ett antal små söta hus (röda, i gammaldags lantlig stil) med lite olika verksamheter, ett café som tyvärr var stängt och både små och stora inhägnader för djuren. Det enda konstiga (och i och för sig lite roliga) är golfbanan som tar vid precis där gården slutar. Ganska random. Och vid golfbanans södra ände tornar kaotiska Järva Krog upp sig med ett gigantiskt hotell och en kaotisk motorväg, men så fort man tagit sig över (under?) den stora korsningen befinner man sig än en gång på en magisk plats, vid sjön Brunnsviken som man sedan följer hela vägen till Roslagstull. Whaaah. Hade jag orkat traska drygt fyra mil varje dag (på max en timme) hade jag nog aldrig satt min fot på tunnelbanan igen.

Det här måste verkligen göras om, fast kanske från Hjulsta nästa gång. Någon gång när smärtan i benen lagt sig och när man lyckats lura i ett par andra stackare att det är en skitbra idé att joina oss på ännu en upptäcktsfärd. Det kommer vara värt det, jag lovar! Blå linjen overground is the shit!

Who was phone?

Min handläggare på Förstrulningskassan visade sig vara en redig raring. Happileks! Han sa att någon hade haft lite för bråttom med att skicka helt fel papper till mig och att jag inte ska behöva oroa mig mer. I och med det blev jag ungefär tio ångestton lättare och nu har jag mer ork att fortsätta vara pank i ett par månader till.

AOD ikväll och UBV imorgon, peppen börjar infinna sig. :D The weekend has landed!

Förspäkningskassan.

Käraste, finaste Krångelkassan, varför svarar ni aldrig när jag ringer? Hur kommer det sig att det tar er en dag att neka, men tre till sex månader att bevilja en ersättning? Tycker ni det är konstigt att "fuskarna" lyckas lura er på miljontals kronor när ni tvingar människor som knappt klarar av att hålla i en penna att fylla i pärm efter pärm med blanketter för att kunna få er hjälp? Av någon anledning känns det fullt logiskt att de sjuka inte får ett skit när ni i princip kräver att man ska vara frisk för att orka gräva ner sig i er byråkrati.

Om jag någonsin blir av med min trasighet ska jag satsa på att bli miljardär genom er. Jag tycker att jag förtjänar det, tillsammans med alla andra som befinner sig i min situation. En vacker dag kommer vi skratta hela vägen till banken, sanna mina jävla ord.

Only newfags say "newfag".

Randomhäng med Steken, Igor, Linda, Eris och Alice igår. Det åts pannkakor och spelades NES (SMB3, en av mina största kärlekar) och jag kände mig allmänt glad och nöjd hela kvällen. Arisu var mindre nöjd efter att ha blivit trakasserad av Eris i ett par timmar, men hon lär komma över det tids nog. Pannkakssylt och glass i pälsen var tydligen ingen hit.

Idag blir det att släpa sig till Kanaanbadet med Putte och Thomas. Jag lider av badkrukeri, så min plan är att hänga på stranden och titta på när pojkarna leker i vattnet. :3 Yaoiforumen på nätet får snällt vänta till nästa vinterdepression, för nu jävlar är det IRL-action som gäller.

Hej kom och hjälp mig.

Jag vill alltid dö när jag ska få/har mens. Från ägglossningen till sista dagen av blodtsunamin försöker jag hålla mig konstant full för att inte råka hänga mig eller göra något annat dumt och livsfarligt. Vad är grejen med det? :D

Stjärnorna finns här.

Det blev Skinnarviksberget istället för Järvafältet, och Thomas lyckades släpa sig dit han med. Kvällen hade varit fullständigt flawless om det inte vore för den griniga lillgamla, uppkörda paragrafryttaren som satt i kassan på Systembolaget vid T-centralen.

Mitt leg gick ut i februari, men man ser klart och tydligt att det är jag på bilden. Hon började med att påminna mig om att legitimationen var utgången och att jag borde skaffa en ny, sedan plockade hon bort mina fyra öl från bandet och sa "Ja, så jag kan tyvärr inte sälja dessa till dig nu". Wat! Jag har handlat öl minst en gång i veckan de senaste månaderna på mitt utgångna leg, ingen har hittills sagt mer än att "Oj, se till att ta med dig ditt pass om du har några ärenden på banken eller så". Men nu skulle ju den här lilla fjanttanten tvunget börja tjafsa, och när Thomas, Sara och Ryssland (och några andra som stod i kön) började ifrågasätta hennes hets tog hon upp telefonluren och kallade på väktaren. Jag började skratta. När väktaren kom erbjöd sig Ryssland att köpa mina öl istället, och då bröt helvetet lös. Väktaren började argumentera med honom på ett smått infantilt sätt (some lulzy quotes; "Hörrudu, vill du handla här eller?!", "Tänk om det inte alls är hon på bilden!" (han hade inte sett mitt leg) och "JAMEN JAG VET VÄL INTE!", när Ryssland, efter att vi kommit fram till att det visst var jag på bilden, frågade om han trodde att jag på något sätt lyckats bli yngre sedan legitimationen gått ut) och alla började skratta för vi lyckades verkligen inte ta stolpskottet på allvar.

Efter lite onödigt tjafsande och när vi fått nog av väktarens penisvevande i sitt imaginära sandslott gick vi därifrån. Vi hade dock bara hunnit tassa några meter när en tjej kom springandes och ryckte tag i min ärm. "Hej, alltså, jag såg allt som hände och tänkte bara säga att det finns ett Systembolag nere på Vasagatan också." GULLUNGE tänkte jag, och en kvart senare klev jag ut från Systembolaget några hundra meter bort med en lila kasse i handen. Herrejävlagud. Vilken pärs.

Dagens ros går således till Tjejen Som Räddade Kvällen och alla i kön som skrattade med oss. Vilka pärlor ni är. <3

Nu ska jag slänga på mig min krigsmålning och bege mig ut mot Hässelby Gård och en byggnad jag saknat något så in i helvete sedan vi flyttade därifrån 2007. Joy!

Cheshire caterpillar.

Överdrivet lyckad helg trots åtta miljoner myggbett och minst lika många blåmärken. Jag ser ut att ha blivit körd i en cementblandare tillsammans med ett gäng tegelstenar, precis som man gjorde efter en lyckad fest på den gamla goda tiden. Än är man någorlunda odödlig. :3

Sara och Ryssland sussar sött i köket och försöker ta igen sig och jag försöker locka hit Thomas på lite randomhäng. Det går sådär, den jävla slackern verkar inte ha några som helst planer på att röra sig från sin dator. Det är ok när det regnar eller är kyligt, men nu är det 25 jävla plusgrader ute. De få gånger sådant inträffar på våra breddgrader borde man faktiskt jobba hårt på att styra lite malignt melanom, inte sitta hemma i sin binära puppa.

Ska försöka hetsa folk en sväng till. I värsta fall får jag väl gå ner till Järvafältet själv med isvatten och en bra bok. Mmmh, Eye In The Sky. Eller kanske Junky. Eller Neverwhere. Goshdarned Adlibris, det går inte att bara köpa en bok, det måste alltid bli ett halvt dussin åt gången.

Alban Hefin.

Yei, Ryssland och Sara är på väg hit nu! Det var bara några dagar sedan jag såg dem sist, men jag har ändå hunnit börja sakna dem något alldeles enormt. Vad är grejen med att bo på andra sidan landet, va va va? I Göteborg dessutom, av alla effin' städer i världen. IG I say!

Ikväll ska vi till Igor och Linda for some bbq and chillnesses, bästa förpeppen inför midsommarhelgshetsen. Planen är nämligen att vi ska dansa någonstans ute i skogen hela dagen/natten imorgon, dock inte bara som en hyllning till sommarsolståndet, utan även för att stora delar av kärlekskretsen har fyllt, fyller eller ska fylla en väldans massa år (och just idag råkar det vara Thomas födelsedag, grattis din gamle bäver!).

Jag känner mig på överdrivet bra humör trots att det är så mycket som händer runt mig. Kanske borde ta det som ett gott tecken och avlägsna mig från datorn. Typ nu. Klem!

Hello Navi.

Caspian.

Vår älskade lille jordekorre fick förresten somna in i fredags några timmar efter att jag satt mig på tåget till Göteborg, och bara några veckor efter att Blomma lämnat oss. Jag klappade honom lite innan jag åkte, men han lät mig bara göra det en kort stund. Han hade jättesvårt att andas, så jag förstår att han blev bitter när någon kom och skulle ha hans uppmärksamhet. Jag hade också varit grinig om jag hade befunnit mig i hans situation.

Vi gjorde allt vi kunde, men efter tre penicillinkurer och alla möjliga försök att göra hans tillvaro lite drägligare insåg vi att vi bara drog ut på hans lidande. Veterinären sa att det inte gick att göra så mycket mer och att det helt enkelt var bäst att avliva Caspian. Det värsta är att det var en sinnessjuk jävla otur att han skulle drabbas av den där lungsjukdomen, för de gnagare som råkar ut för det gör det tydligen utan någon som helst orsak. Eller ja, "ingen vet varför", som med ungefär allt annat i universum.

Jag hoppas att han har det fint i fluffhimlen med Blomma och alla andra små luddbollar som sitter på molnen och mumsar honungs- och yoghurtdroppar.

Sötaste lille Paski...

No, I don't have a gun.

Hemma från Göteborg, nypsykologad och full av cpkänslor som ligger och gnager någonstans i hjärnans mörkaste, skabbigaste vrår. Det var sjukt mysigt att träffa Lucy och hennes kärlek, dricka folle på deras balkong, härja runt med Sara och Ryssland, äta tårta med min lillebror som fyllde 17 i lördags och springa på random hattifnattar man lyckats börja sakna... Men ändå väljer mitt kära psyke att defekera över hela min varelse.

Hemkomsten var i och för sig inte så kul som jag hoppats att den skulle vara. När jag var på pestkusten hade jag hunnit börja sakna Patrik en del och vi skickade små söta SMS till varandra nästan varje dag, men så fort jag kommit hem påminde han mig om varför vårt förhållande gått åt helvete och jag orkade verkligen inte hålla masken. Bröt ihop innan vi ens hunnit till spärrarna och var helt övertygad om att jag inte skulle klara av att ta mig hem. Sjukt nog löste det sig och istället för att prata med Patrik om mitt lilla sammanbrott så gick jag och la mig så fort vi trillat in genom dörren. Försökte prata lite med honom idag, men allt som kom ut var osammanhängade och ganska ogenomtänkt skit jag inte riktigt kunde stå för. Tanken var att jag skulle förklara hur otroligt ledsen jag är över att vår relation förvandlats till det äckliga monster den nu är, orden valde dock att säga något helt annat. Kanske inte helt oväntat när man lider av kronisk idioti.

Gobble gobble gobble. Dags att laga lite mat och ta sig en kopp Hålla Käften med en gnutta Tacksam För Allt Som Valt Att Inte Gå Fel.

All min kärlek. <3

Royal rush.

Whoa, idag har jag inte klarat av att sitta still en halv sekund. Slog upp ögonen vid tolvtiden "imorse" och kastade mig upp ur sängen. Städade hela lägenheten, städade hos Arisu, diskade, skrubbade rent random smutsiga saker (köksluckor, ugnsräcken, skrivare, hörlurar, tangentbord, speglar...) och sedan satt jag och twitchade i ett par timmar i väntan på att pulsen skulle gå ner lite. Den gick aldrig ner haha. Nu har jag varit våldsamt rastlös i flera timmar, men jag kommer inte på något vettigt att lägga min energi på. Göra armhävningar och skrika? Ringa sönder grannens dörrklocka? Kasta mig ut från balkongen och bryta några ben så att någon kan trycka i mig lite morfin? Gleh.

Ska försöka varva ner med någon dokumentär som Ryssland tyckte att jag och Patrik skulle se. Kanske lite Big Bang Theory efter det (omnom Sheldon), sedan tänkte jag hetspacka innan jag klämmer i mig nattknarket så jag slipper göra det i svinottan. Morgonpackning brukar alltid resultera i att jag glömmer huvudet hemma, och det vore ju lite tråkigt nu när jag äntligen orkat tvätta håret och göra mig lite fin för Göteblä.

Ta hand om Hufvudstaden medan jag är borta så är ni rara (and do not hesitate to rape some Royal Asses for me, you know, just for the lulz). PUWS!

Onsdagscancer.

YOU DON'T HAVE IT. Och det är synd, för då får jag sitta här alldeles ensam i solen och njuta av att det kanske nästan är sommar. Ibland är det helt ok att vara sjukpensionär. :3 Men bara ibland.

(ALEX DIN LILLA STRUTSLYNA, SLUTA JOBBA! Mama's got Nutella for you, teh fniss.)

You're not making any sense.

Fortfarande ingen sömn. Släpade mig till psyk tidigare idag för att kolla om jag kunde få en paus i helvetet, men trots att jag såg ut som en zombievampyr från din mammas värsta mardröm tyckte de att jag skulle vänta i några veckor till. Veckor. Veckor?! Min hjärna har redan kokat över och det känns som att jag sakta glider in i någon sorts letargi igen. Morgontjacket gör det inte lättare med insomnin heller, men där vägrar läkarna tro på mig. Bieffekterna ska tydligen vara long gone (hahaha det är alltid lika roligt att diskutera sådant med någon som aldrig tagit något starkare än Ipren), och det ska till och med vara såpass chill att jag ska kunna ta Cymbaltan på kvällen. What! Vill de att jag ska tippa över helt och skaffa mig ännu en psykos? För det räckte ju inte med den jag hade i höstas menar jag.

Efter många års hetsande och gråtande och skrikande och terapi av alla möjliga slag har jag insett att psykvården nästan tvingar en att ta till illegala metoder för att man ska kunna få den medicin man behöver. Och det är ju skitbra att köpa piller av någon dodgy jävel som antagligen har ett eget litet labb hemma, eller hur? Grejen är ju inte att jag vill punda sönder mig och råka begå hoppsansjälvmord med något smutsigt knark, jag vill bara kunna sova några timmar varje natt. Ju mindre sömn jag får desto skevare känner jag mig mentalt, och när utmattningen gått så långt att jag börjat bli förvirrad och desperat, då händer sjukt läskiga saker. Som i höstas. Jag vill aldrig, aldrig, aldrig må sådär igen. Varför låter de mig falla tillbaka på det här sättet? Sjuka jävla sadister.

Such is life in mother Madness.

Är det normalt att må pisshorigt trots att man petar i sig fyra olika sorters psykofarmaka varje dag? Det känns som att något verkligen trasat ur ordentligt i huvudet. Stesoliden hjälper mot hjärtklappningen, men inget biter på känslan av att vilja krossa skallen mot vindrutan på ett höghastighetståg, sådär så att hjärnsubstansen flyger åt alla jävla håll och ingen lyckas pussla ihop kroppen efteråt.

Varför kan jag inte bara ha en sådan där vanlig Cipramildepression som försvinner magiskt efter ett halvårs pillerknaprande och två sessioner hos random terapeut? Varför måste jag ha en personlighetsstörning? Varför krossar jag mitt hem och mina närmaste relationer helt jävla okontrollerat? Varför behöver jag trycka i mig tre kilo smutsigt knark varje kväll för att kunna sova? Kommer medicinerna tappa effekten med tiden? Kommer jag tvingas byta mediciner en tjugonde gång? Kommer jag orka det? Kommer det alltid vara såhär? Kommer det bli värre? Alla dessa frågor jag egentligen inte vill ha något svar på.

Jag vet inte. Jag är inte sjuk. Jag är bara trött, så oändligt trött...

Let's not let our hearts get in the way.

Fest, fest, fest. Nästan alla dagar i veckan, och det känns som att jag inte kan få nog. De där nio månaderna av isolering och nervsammanbrott måste ju förträngas på något sätt, och partymetoden känns som ett rätt säkert kort. Som så många gånger förut.

Nästa vecka åker jag till Göteborg, till min älskade lilla Lucyfer. En liten avgiftningssemester med en touch av syskonkärlek och småstadsångest. Jag är egentligen totalallergisk mot Göteborg och borde undvika allt som rör den tragiska lilla hålan, men systra mi har nyligen fått en alldeles egen liten lägenhet i någon närförort till helvetet, och jag hoppas innerligt att den kan bli något slags litet sanctuary där allt som finns bortom dess väggar kan stinka loss bäst fan det vill utan att vi behöver känna av dess närvaro. Jag vill ju kunna åka ner och hälsa på hos det lilla djuret utan att kräkas av ångest varje gång.

Haha, apropå djur har Arisu (hamstret som jag fick i vintras) bäddat sin sovkoja med en smörkniv hon blev totalförälskad i när hon gjorde oss sällskap vid frukostbordet häromdagen. Gick förbi buren nyss och såg en väldigt nöjd liten pälsboll på den flottiga lilla träkniven, wandering about in rodent dreamland. Lol på den störda lilla varelsen. <3

Welliwell, Skvall och hans glada bihang är på väg hit med lustgas och tusen ton pepp, och när patronerna är tömda lär vi glida ut på nya galna äventyr. Lika bra att dansa sönder nätterna när man ändå aldrig får någon jävla sömn. :D

Deeply disturbed.

De senaste veckorna har mina drömmar varit helt sjukt intensiva och realistiska. Vet inte om det beror på nedtrappningen av komaknarket (Zopiklon, jävlar vilken slägga det lilla pillret är) eller om jag börjar skeva ur lite igen, men jag vaknar med ett ryck varje morgon och känner mig smått förvirrad över att precis ha idkat BDSM med en gammal väninna från mellanstadiet eller haft ihjäl en familjemedlem med en brödkniv. Ibland blir jag lite rädd att jag faktiskt gjort något sjukt under natten, för jag har tydligen en tendens att somnambulera när jag tagit min nattmedicin. Hittar blåmärken lite varstans på kroppen och ibland en och annan bula utan en halv aning om hur det har gått till. Lyckligtvis är den enda personen som tagit någon som helst skada av min nattvandring jag själv, alla andra har mest bara skrattat åt mig när jag kastat mig ut ur sängen, faceplantat golvet och krävt att få chokladsås för att jag bestämt ska ha sex med någon som inte finns.

Nu ska jag ta en fruktansvärt outhärdligt varm dusch och börja förbereda mig lite inför eftermmiddagens/kvällens galenskaper. En viss herr Angleby och jag ska nämligen träffas och diskutera gastroenterologiska besvär samt trigga våra egna dito med alkoholhaltig dryck. ALEKXSES UNITE! RECTAL EXAMINATION POWER, GO!

Life, the universe and everything.

Idag fick sötaste lilla Blomma somna in efter ett par månaders krasslighet. Hon blev nästan ett år och nio månader gammal, så det var nog egentligen dags för den lilla hamstertanten att dra vidare, om än inte helt på egen hand. Jag är sjukt glad att åtminstone djuren kan få dödshjälp när de börjar få ont och inte klarar av att äta längre. Det är onödigt att låta dem lida in i det sista (som vi hela tiden gör med vår egen art, what the fuck is that shit all about?), och jag hoppas innerligt att jag i framtiden själv kommer kunna få välja när det är dags att kassera min egen farkost. I en perfekt värld hade mina gnagare, som hade levt väldigt mycket längre än jag, förbarmat sig över mig och tagit med mig till veterinären dagen då jag knaprat mig resistent mot alla typer av opiater samt börjat bajsa på mig.

Vidare känner jag att jag behöver informera er om att mina svettkörtlar får fontänspasmer av kombinationen 25 plusgrader och Cymbalta. Utan någon som helst förvarning får jag lökringar av sällan skådat slag och känner hur fukten gör att det skaver i diverse veck. Blir typ panikvarm out of fucking nowhere. Som en feber som ligger och lurar i buskarna och plötsligt stormar ut och våldför sig på en. Utifrån och in och sedan ut igen. Ungefär?

På detta mår jag sjukt cp och vill typ knarka alternativt dö. KRAM HEJ!

This is a fire.

Jag erkänner, jag är en pinsam jävla lurker som sitter och smygläser folks bloggar, undviker att lämna kommentarer samt skrattar högt åt deras totala brist på någon som helst självdistans (och/eller självinsikt). Därför tänkte jag att det vore på sin plats att jag börjar dela med mig av min ohyggligt ointressanta tillvaro så att ni också kan känna att ni slänger bort värdefull tid på onödig skit.

Så, välkommen till min vardag och vårt numer gemensamma fördärv. Jag lovar att göra mitt bästa för att ni ska känna er ordentligt besudlade och lite mindre värda för varje gång ni besöker min blogg.

Much love!