Lesson learned, time to die.

Det där med att nästan ha lyckats ta igen sig efter en evighetslång, jättetrasig relation och sedan få skit kastad över sig för att man varit korkad och försökt rädda den vid några tillfällen... Det är något som får mig att vilja skölja ner varenda jävla tablett jag har hemma med en dunk vodka.

Depresso.

AVK imorgon bitti. Ta reda på om man åkt på en släng Hepatit C eller HIV, eller både och. Spännande. Sedan prata lite med en psykolog som är lite mer specialiserad kring allt som håller på att trasa sönder min hjärna just nu.

Party.

Diddly for dummies.

[19:55] <@impish> bill gates vad diddly jag blev
[19:57] <@_gemini> diddly?
[19:58] <@impish> _gemini: ett ord jag använder till det mesta
[19:58] <@impish> nu ska du få lära dig
[19:59] <@_gemini> jaha som flanders
[19:59] <@impish> "let's diddly" betyder "nu går vi". "diddly!" betyder "hej!". "DIDDLY DIDDLY DIDDLY (hysteriskt)" betyder "PANIK PANIK PANIK" (sker oftast när jag springer mot rött över en stor väg). "diddlydoodles" betyder "hejdå" alternativt "be gone and let's never ever meet again".
[20:00] <@impish> sedan kan man även bli diddly, och då blir man som bara jag kan bli på allsköns förbängande medel
[20:01] <@_gemini> i see
[20:01] <@_gemini> du borde skriva en manual, impish
[20:02] <@raccoon_> ja!
[20:02] <@raccoon_> impish for dummies
[20:02] <@_gemini> :D
[20:02] <@_gemini> precis

Tack, mon Capitán.

Pajkastning.

Han kallade det så, Artiom.

Så tragiskt, så sorgligt.

Inga ärliga ord om känslor och tankar. Bara bullshit.

Jag är nöjd så.

Leave in silence.

Krabat.

Finaste bästaste Jinx spelar med sitt band på Underbara Bar om några timmar. No time to slit my throat today, nay nay. Ikväll ska jag dansa på borden, krama mina vänner och ignorera allt som tynger mig annars. Imorgon får varelserna som tassar runt i ögonvrån och rösterna som driver mig till vansinne ta över igen.

Oh, it's what you did to me, it's what you do to me...

Hey there "will to live".

Sjuk som fan och super bort den sista orken jag har. Jag önskar att jag kunde slippa alla minnen och allt jag varit igenom. Allt allt allt. Bort. Snälla, ta bort allt.



Älskar dig Lucy. <3

Kosher enligt imiteme.

[13:15] <@nicitha> stk: stek ägg med kryddor och smält ost (grönsaker kan blandas i pannan för nom)
[13:16] <@stk> nicitha: det blir läskigt nära omelett, och omelett går fetingbort för min del.
[13:16] <@nicitha> stk: jaha, oj. stek ägg med kryddor. i en annan del av köket tillreder du grönsaker :D

Stesolidsöndag.

Why the hell do I still love you?

Patrik. Och Artiom. Men mest Patrik.

Jag ringde honom idag, Patrik, för att kolla om han inte råkat se mina fina 20-hålsconverse som lällesöster köpt till mig i New York. Försökte låta allmänt oberörd och normal, skojade till det lite med en fånig Göteborgsdialekt ("hallååå ellerrr!) och ville egentligen inte föra något jävla smalltalk. Han svarade något i stil med "Jag är på tunnelbanan just nu, ska fik... Errhh... Inte... Hem. Än." Haha. Sneaky som alltid. Eller dum i huvudet. Eller ungefär lika smidig som en flock elefanter i en porslinsaffär. Vad ville han ha sagt med det, liksom?

Efter att jag lagt på tänkte jag lite på min och mina vänners relation till honom de 4,5 åren vi var tillsammans, samt på hur allting är nu. De människor jag står nära idag och som stått mig nära under vårt förhållande (inklusive min familj) säger att de inte känner Patrik. Mamma sa till och med att hon aldrig egentligen hörde vad han sa när han väl pratade och att hon nickade för att hon inte orkade be honom upprepa samma mening en femte gång (han har ett så kallat "skenande tal", errh). INGEN vet vem Patrik är. Jag är inte ensam om att inte ha en aning om vem han är med andra ord, my brain works just fine here. De som påstår sig känna honom och känna igen sig i honom är obehagliga människor jag helst inte umgås med. Artiom ("Ryssland", mannen mina senaste inlägg handlat om) sa i somras, när vi hade ett väldigt djupt samtal om vår vänskap (vi har känt varandra i tolv år, jag och ryssen), att han kunde identifiera sig med Patrik på flera nivåer. Jag rös ända in i benmärgen.

De senaste åren har jag nämligen märkt att Artiom tytt sig mer och mer till Patrik, och han skötte all kommunikation vad gällde att träffas och umgås via honom. Jag fick veta att han skulle komma upp från Göteborg och bo hos oss ett tag ungefär samma dag som han skulle trilla in, vid flera tillfällen. Inte mig emot för något år sedan, för då trodde jag verkligen att vi var vänner allihop. Men så kom dagen då jag dumpade Patrik och veckorna/månaderna som följde var katastrofala. Jag mådde skit. Behövde verkligen mina vänner och min familj mer än någonsin, och jag började sakta lära mig vilka jag faktiskt kunde klassa som riktigt nära och vilka som egentligen bara var lösa bekanta. Artiom visade sig höra till den senare kategorin.

Han och Patrik reste fram och tillbaka från kust till kust för att "hänga" (läs: punda, något jag inte gör längre, gissar att det gör mig rätt tråkig ur dessa människors synvinkel), och jag glömdes bort helt och hållet. Jag tänkte på alla gånger jag hållit Artiom i handen och faktiskt gått in med alla medel för att rädda honom från att falla sönder helt. Jag gjorde det till och med när jag inte kunde hålla mig själv i styr. Han bodde i princip gratis med mig och Calle i en svindyr lägenhet i Majorna, han fick ta del av allt jag tänkte, tyckte och var och jag var alltid där när han behövde någon att prata med, en axel att gråta mot osv.

Likadant med Patrik. När han ballade ur helt under flera år för att han betalade istället för att få betalt för att jobba (egenföretagare, ett envist släkte), så fanns jag där och försökte peppa honom på alla sätt jag kunde. Försökte komma in med lite nya idéer och mål åt honom då han inte tycktes klara det själv, han sa att det lät bra, tätt följt av att han totalsket i allt jag sagt. Varje gång, samma jävla visa.

Dessa människor ansåg jag vara två av mina absolut närmaste vänner. Men idag, eller ja, de senaste dagarna egentligen, har jag börjat förstå vad allt egentligen handlade om. Jag var deras stöttepelare. Min hjärna satte sig nästan bokstavligen ner med mig och sa "Du, Aleks, kolla här...", och förklarade för mig att de enda gångerna de funnits där för mig var... Ja. Nej. Artiom fanns aldrig där för mig. Någonsin. Att han aldrig svarade på brevet jag skrivit till honom medan jag var inlagd på 24:an ursäktade han med att han var lite virrig och inte visste vad han skulle skriva eller säga. Eh. Och Patrik fanns där för mig först efter att hans stressiga liv smittat av sig på mig. Att vara Patriks flickvän kändes som att, i rusningstrafik på ett tunnelbanetåg, föra in ett spekulum i anus utan glidmedel upprepade gånger, DYGNET RUNT. I got stressed out and fucked at the same time. Vilken underbar insikt!

Jag lade mobiltelefonen i väskan och lunkade hemåt, nästan samma väg som jag och Patrik brukade gå när vi bodde ihop i Mariehäll, och kände ett våldsamt illamående när jag tänkte på hur många år, hur mycket ork och hur mycket empati jag lagt ner i vår relation. Nästan fem år (som började med att han knullade Meidi) som jag på fullaste allvar önskade att jag spenderat liggandes i djup koma. Det hade känts så oändligt mycket bättre att ha hängt i en jävla RESPIRATOR sedan våren -06 än att ha varit ihop med den där mannen. SÅ jävla vidrigt bitter är jag över det som varit.

Vad gäller Artiom har jag inget mer att tillägga. Om han inte kommer till min dörr, förklarar vad fan hela den här charaden handlat om och ber om förlåtelse på sina bara knän, så kan han joina resten av avskrädet jag kapat kontakten med.

Helvetes jävla FITTA vad tungt det var att få ur sig allt detta här. Men jag vet att det behövdes, för min egen förbannade hälsas skull. Och liknelsen med rektalundersökning i rusningstrafik... Alltså, ja. Jag tar den bara i tvåan om jag får en orgasm på köpet. Alla andra typer av rövknull undanbedes.

Ghaaaargh. Nog om detta.

Tack Lucy, Jinx och Angleby för att ni alltid, alltid, alltid funnits där för mig. Och tack mor, far, Martin och andra fina bekanta som försökt och ibland även lyckats hjälpa mig under resans gång, både på psyk och utanför psyk... Och alla fina jävlar som stöttat mig på IRC... Ni är helt jävla fantastiska. Älskar er alla, på olika sätt, but still for realz. <3

Nu ska jag försöka att inte börja böla medan jag äter middag med min bästaste flatmate. Mwih...

Reality? Is that you?

Haha, min ilska i fredags eskalerade till den renaste form av vansinne min själ och mina nära vänner hittills skådat (sömnlöshet och ångest är en livsfarlig jävla kobination). Åkte på en psykos strax efter att Jinx och Angleby ätit flyttpizza, så det svartnade gissningsvis för ögonen kring middagstid, och jag vaknade helt kallsvettig och förvirrad på avdelning 7 imorse. Det hela började tydligen med att jag lade mig på golvet i köket hemma i Sundbyberg och vägrade resa mig. De ringde efter en taxi för att åka in med mig till psyk, men jag vägrade ta på mig skorna vilket ingen orkade bråka om. Iklädd min sovtröja, ett par trasiga mysbyxor och knallrosa strumpor sittstudsade jag nedför trapporna, tre jävla våningar, och dundrade in i bilen. Väl framme vägrade jag gå (yay, jag hade antagligen DÖDSONT i både fötter och rumpa), så mina kära vänner fick köra runt mig i en rullstol.

Självklart tog galenskaperna inte slut där... En äldre man satt i väntrummet och mumlade ganska högt för sig själv, något som gick alla runt honom på nerverna. Jag blev dock inte irriterad. Jag vände mig mot honom och skrek. Inte "HÅLL KÄFTEN!", "SLUTA!" eller något annat som gav en hint om vad det var som besvärade mig. Bara ett djupt och innerligt "AAAAAAAAAAARRRRRGHHHH!" Efter det tog mentalskötarna hand om mig och Jinx och Angleby fick inte se mer av Psykleks. Allt jag fick höra av skötarna var att jag hade skrikit om vännen jag omnämnde i föregående blogginlägg, och om våldtäkterna jag utsattes för i våras/somras.

Jag verkar onekligen ha svårt för trasiga relationer och känslorna som bubblar upp när någon jag älskar väljer att göra mig ledsen. Detta ska min vän Truxal förhoppningsvis råda bot på framöver. Vägrar bli inlagd på psyk igen bara för att jag är dum i huvudet och rädd för mina egna mediciner. Satteh... Skärpning lilltjejen. En gång till och jag slår mig själv på käften. Med en stol.

Saknade "vänner".

En människa jag såg som en av mina absolut närmaste vänner visade sig vara... Inget annat än en standard backstabber. Ni vet... Den där typen... Man visar dem sina svaga sidor, hoppas de ska finnas kvar ändå, känner sig som en idiot medan man stryker dem medhårs och låter skiten fortsätta i rädsla för att de ska dumpa en. De vänder allt de kan emot en och greppar efter varenda strå de kan för att peka på alla ens brister. Tack, jag vet, jag mår inte bra och saker och ting runt mig har varit väldigt stormiga de senaste åren.

Jag brukade finnas där för alla jag ansåg stod mig nära. Jag gick och drömde om den dag jag skulle få något liknande i gengäld. That day never came, and apparently never will. Det gör så jävla, jävla ont att känna sig så otroligt värdelös. Att man reducerats till att vara en fjolla som desperat dansar efter andras pipa.

FUCK. THAT. SHIT.

Nu dansar vi på ömsesidiga villkor. Svik mig och jag avlivar dig, emotionellt (och fysiskt, if i must).

Svin.

NU JÄVLAR!

Åeh, nu har det äntligen hänt. Jag och Jinx delar på världens kanske finaste lägenhet, med en utsikt som sträcker sig över hela Bromma Flygplats (det är så jävla häftigt att se flygplan rulla runt utanför, inte bilar), det underliga höghuset vid Brommaplan och ända bort mot horisonten en jävla massa kilometer bort. Vi har stått och stirrat ut genom vardagsrumsfönstret som två idioter vid flera tillfällen och bara flinat i, i runda slängar, en evighet.

Tidigare idag tog vi en promenad till Bromma Blocks (det ligger löjligt nära) och köpte lite småplock till köket och en massa mat. Ditvägen gick som en dans, men tillbakavägen krävde en del jävlaranamma och en ful liten genväg (någon underbar jävel hade klippt hål i staketet som avgränsar Mariehäll från Ulvsunda industriområde). Vi slängde ihop lite mat, min ork tog slut och Jinxmongot bestämde sig för att diska ungefär fyra ton disk innan hon drog iväg till gymmet. Vad fan är upp med det? Jag bor med ett litet krutdjuwr! Jag lovar att kanske inte bara lite utnyttja detta tillsvidare hehesvettsvett.

Ska försöka styra upp lite bilder på vår crib of fucking win senare. Ska bara njuta en stund/timme/dag/vecka/månad av monsteruppkopplingen vi fick igår (adieu 200kbps, tjena fiber) och ett eller fem glas vin. Det kommer bli en helt ok vinter.

Far out. Faaar fucking out! :D

Undermedvetet slamperi.

[18:11] <@aleang> jag satt och noddade i soffan här i vårt rum
[18:11] <@aleang> hade typ 20 olika drömmar sen jag skrev till dig sist
[18:11] <@aleang> i två av dem hade vi sex
[18:11] <@aleang> i en av dem hade vi sex till VAR E VARGEN!?!?
[18:12] <@aleang> vi knullade och sjöng tillsammans, det var fint.

Storm clouds over my head.

Nej, jag knarkar inte. Nej, jag missbrukar inte mina mediciner. Nej, jag har inte gett upp. Vad fan sitter jag annars och uppdaterar min sketna jävla blogg för? Och ja, jag gör allt jag kan för att göra mitt liv någorlunda drägligt för mig själv, gör allt för att jag och mina närmaste ska orka och vilja kämpa vidare med allt vi tar oss an och kämpar hårt för att visa att vi vill ha ut mer av livet än att sitta och stirra oss fördärvade på vår egen självförvållade misär.

Jag har vänner och familj som betyder mer för mig än någon eventuell självständighet eller stolthet (som f.ö. vägrat infinna sig de senaste tio åren av mitt sargade jävla liv). Jag pundade bort många år för att jag kunde, och ingen försökte någonsin hindra mig från att fördärva mig själv så fullständigt. Men jag bestämde mig för att sluta, och gick extremt målinriktat in för att tända av från alla droger som kontrollerade mig. Jag bestämde mig för att övervinna smutsen, och jag hade mina syskon och min mor som motivation hela vägen. De stöttade mig inte för jag berättade aldrig om hur illa det var, men jag var övertygad om att jag skulle klara av att skaka av mig det på samma sätt som jag lyckats trilla dit, och att belöningen skulle vara en lycklig och helt bekymmersfri familj.

Jag var i princip fullt återställd efter ett par månaders envis kamp. Jag åt upp mina tandborstar, jag slet sönder mina lakan och jag hotade folk till livet. But behold, I was still alive and kicking, och jag hade inga planer på att kasta in handduken. Ett kliv i, för mig, rätt riktning, och jag var övertygad om att jag var odödlig. Människor i min omgivning gick i strikta behandlingar där de tvingades lämna urinprov varje vecka för att bevisa sin egen kamp. Jag hade glidit in i det Fina Livet på ett bananskal.

Sedan insåg jag att jag hade människor omkring mig som såg upp till mig, som hade mig som något slags förebild; min egen syster, och min bror. Jag fick ett bryt och ville dölja allt, i ren jävla skam. De var i de lägre tonåren och jag var skiten personifierad. Det fanns inte en chans att jag skulle vara ärlig, stå mitt kast och låta någon annan än mina närmaste vänner (som inte ens fanns där för mig nu när jag tänker efter) stämpla mig i det läget. Men jag tog ett fast grepp om mitt felknullade förstånd och lät inte mina missöden bli något de skulle behöva ta ställning till överhuvudtaget. Jag bestämde mig för att blotta både mina starka och svaga sidor, vilken skit de nu än kunde resultera i.

Det visade sig att jag inte var ensam. Allt jag dolt i så många år och ägnat otaliga timmar till att rispa sönder både fysiskt och psyksikt hade varit i princip samma sak som år efter år, sakta men säkert, ärrat hela min familj. Något semilatent virus som under flera generationer ägnat sig åt att gnaga sig in i vår genetiskt labila tillvaro. Vårt största misstag var avståndstagandet till vår egen sårbarhet, men samtidigt gav det oss en enorm insikt i vad vi egentligen höll på att göra med/mot varandra. Det som hade saknats all along var vår emotionella tillgänglighet, och för att vara helt ärlig var det dessutom vår absolut svagaste sida.

Från och med nu ska jag vara mer öppen med min familj om allt som tvinnar in sig i och runt mina tankar. Det känns som att jag förlorat mer på att dölja det än på att berätta om vad som egentligen tagit plats i mitt stackars jävla kranium. Doseringen av vett har varit alldeles för svag för att lösa upp alla vidriga små och stora knutar. This is the end of that era, and I will do my very best to keep myself from breaking so mercilessly again.

Tack för ert öra, än en gång...

Elva elva elva, ffs.

[12:07] <@nicitha> imiteHAL: I'm here waiting, crash into me real hard!
[12:07] <+imiteHAL> nicitha: Hard, hard, gal ah locked in like dem man ah hard.
[12:07] <@nicitha> imiteHAL: ffs
[12:07] <+imiteHAL> nicitha: Are you upset? Fuck offset! Are you offset? Piss ffs!

[14:14] <@impish> imiteHAL: you's some fucked up shit bro
[14:14] <+imiteHAL> impish: Shit jag är helt fucked up.

The imitechan lurksquad.

[15:52] <@impish> :D
[15:52] <@impish> vet ni vad klockan är om åtta minuter?
[15:52] <@raccoon_> impish: 28 menar du, och HELL YEAH
[15:53] <@impish> http://nekomimichan.org/c/src/124962873678.gif
[15:53] <@_gemini> viktigt klockslag!
[15:54] <@raccoon_> arrrrrrrrgh
[15:54] <@raccoon_> impish: FY
[15:55] <@_gemini> fan jag fastnade i mpcn igen
[15:55] <@_gemini> fascinerande apparat det där
[15:55] * @raccoon_ sitter på kontoret och fokuserar alla spidey senses på att INTE kolla upp länkar med "nekomimi" i namnet
[15:55] <@impish> _gemini: why you mpcing? :D
[15:56] <@impish> raccoon_: sfw :D
[15:56] <@impish> glömde tillägga
[15:56] <@impish> hahaha
[15:57] <@_gemini> impish: för jag borde göra annat, såklart!
[15:57] <@impish> _gemini: makes sense!
[15:58] <@impish> det är väldigt mycket samma här. IRC + randomchans istället för att släpa mig till SL Center
[15:59] <@raccoon_> impish: tack för infon om att det fanns en CHAN för nekomimi iaf
[15:59] <@raccoon_> ;D
[15:59] <@raccoon_> the internet just got +1 point better
[16:00] <@_gemini> haha
[16:33] <@impish> raccoon_: haha, i'm the CHANMASTER ASS PIRATE
[16:33] <@impish> jag ska dricka öl nu
[16:33] <@impish> fick skjuta på den en halvtimme på grund av köksstädning
[16:33] <@impish> ORKA HA ETT KÖK PÅ 25 KVM
[16:34] <@raccoon_> impish: dig kan man lita på! o/
[16:36] <@impish> raccoon_: allitd \o
[16:37] <@impish> vad gäller stavningen verkar det dock vara sämre.
[16:37] <@raccoon_> klockan är ju både post-4 och post-420, vi fattar
[16:37] <@raccoon_> nothing is true, all is permitted

Two steps forward and one to the left.

Jag blir helt varm i hela själen, som ett litet mongo, när jag ser en ekorre hoppa från gren till gren bland träden. Missing my nibblers much? Check. Drömde för fan att jag hade ett helt naturreservat fyllt av random gnagare som härjade runt och älskade varandra. Herp da derp vilken läskig jävla rodent lady jag kommer bli när Jinxys katter dragit till andra sidan.

Anywhore, det jag tänkte säga är att jag är så mixad just nu att jag inte riktigt vet vad jag säger/håller på med längre. Dagarna flyter ihop, jag tigger tillbaka antipsykotika jag gett bort för att jag råkade ha en bra månad och var övertygad om att jag aldrig kommer bli keff igen och så super jag ner mig every now and again för att lugna mig en aning. Det tär lite på mig när träden därute försöker ta ett fast grepp om mitt ansikte med sina små kvistiga fingrar och dra ut mig genom glasrutan medan köket dansar runt mig och Cheshire Catty (Zingo i det här fallet) tittar på mig helt jaw-floor för att jag outmadnessat honom. NOTERA ÄVEN MIN FANTASTISKA SWENGOLOIDISH. Waddafudge.

Ska häva lite pizza med Lillgleby och glo runt lite på Blocket efter en serverburk jag hade tänkt styra upp i min nya lägenhet. Har köpt domänen arytmienheten.se (ja, sjukt internt, den som fattar skrattar), så nu har jag något att pilla med hela vintern. NÖJD JÄVLA HEST.

Update: Min hjärna sa åt handen att lyfta en kopp som det var lite vatten i för att sedan tilta den över pizzan. The rest is history. FML.

Just another manic Monday.

Guy "V" Fawkes.

Crossed the line, you did.

Och jag bestämde mig för att Patrik inte ska vara en del av mitt liv mer, på något sätt. Nu är hela den gamla kretsen permanently k-lined och ett nytt liv väntar runt knuten.

Ett år av total förvirring alltså. Att jag pallat. Vilken jävla ärkeidiot man är ibland.

Jag. Vill. Tillbaka. NU.

THIS JUST IN!

Idag vill jag dö.

Och nu är jag även för bäng för att skriva ner allt jag låg och tänkte på efter att min mor än en gång slängt på luren i örat på mig.

Kanske borde bli bäng oftare och sluta bry mig så mycket.

Eller eventuellt prova på detta? Samtliga punkter känns fullt genomförbara, och jag tror fan att jag redan lyckats med ett par av dem.

In case anyone is wondering.

Won't wash your door.

Jag har gjort jätteslut med Göteborg. Jävla sunkhåla.

Grapefrukt vs. bågfil. ONDSKAN.

[19:10] <@dubzy> min tunga började klia
[19:11] <@dubzy> this is the worst thing ever
[19:11] <@impish> dubzy: bit i en oskalad grapefrukt
[19:11] <@dubzy> hjälper det?
[19:11] <@dubzy> kan man inte köra en en bågfil i halsen och skrapa lite?
[19:12] <@impish> dubzy: ja, det börjar göra ont istället. lättare att hantera än klåda därinne imo :D
[19:12] <@impish> ...det kan man nog också. men... ja.
[19:12] <@dubzy> haha
[19:12] <@dubzy> impish
[19:12] <@dubzy> du lockar fram ondskan inom mig

Yay, I'm not crazy!

Konglig enmannafylla.

Storebror Angleby har gett sig av på de sju haven (eller ja, han och Datasektionen tar en runda med Ålandsfärjan), så jag sitter vid köksbordet i Fruängen och lyssnar på lillebror Angleby medan han svamlar på Skype/Ventrilo/Teamspeak (fuck knows, han vet inte ens vad ICQ är/har varit). Haxxade in mig på IRC efter en veckas intensiv och massiv ilska över att det inte fungerat via grannens WLAN, och när jag äntligen lyckats sitter varenda jävel och idlar. INTE OK. Därför tänker jag dricka tusen öl och gå och lägga mig överdrivet tidigt.

Drar antagligen till pestkusten igen på tisdag efter terapin. En massiv skitstorm förpestar Stockholms sociala arena just nu, och jag orkar verkligen inte titta på medan stanken och dödsångesten sprider sig. Det räcker med att jag är allergisk mot höstmörkret och allt som ingår i det paketet känner jag.

Glo serier while getting shitfaced, let's do this! KRÖM!

Traskalas på ett golv i förorten.

HERROW EVERYBODY, I'M SHITTIN' BLOOD! :D Min kropp och jag, vi är goda vänner, lalalaaa. Den gör verkligen allt som den inte borde göra, resten struntar den i. SO KILL ME SIDEWAYS, BITCH. VAD VÄNTAR DU PÅ? GAH, jag vill skalla sönder Kinesiska muren, all them 6259,6 kilometers of that motherfucker, bara för att se om det går att banka LITE vett i mitt förbannade huvud. Hur gör man för att inte sabba sig själv hela jävla tiden? Jag vet ärligt talat inte hur det fungerar, so please feel free to explain this bullshit to me.

Nu ska jag titta på när bröderna Angleby slaktar zombies. Det kanske kan få mig på lite bättre humör. Ynk. Saknar lällesöster. Så fort jag och Jinx fått lägenheten måste hon komma upp och hälsa på. På DIREKTEN alltså, inget jävla gnäll om skola, jobb, pengabrist och annat tråkigt. Mkay? Vi skakar tass på det. Gött.

I väntan på Segerhill.

Det blev så otroligt påfrestande och jobbigt att bo granne med Patriks far att jag packade mina saker och flyttade in hos familjen Angleby i Fruängen istället. Här bor Alex lillebror Robert, hans mor Lotta och deras katt Zingo. Och nu även en jugge i rosa barbadräkt. Tycker att det funkat skitbra de senaste dagarna, så det lär inte vara några problem att hänga här tills det är dags att hämta nycklarna till Paradiset.

Vill man ha det dödstyst hela dagarna rekommenderar jag att man antingen flyttar ut i skogen eller bosätter sig på månen. En lägenhet i ett hus där det mestadels bor unga människor är inte en bra plats för en pensionär som störs av fisar i rymden.

Saknar Patrik. Patrik hatar mig. Saker och ting börjar falla på plats och jag förstår varför jag får ta så mycket skit nu. Det blir en tidig första öl idag.

SJ-inducerad Tourettes.

Utkorgen, impens mobiltelefon en syrlig, småbesk eftermiddag i augusti;

"GAH! Vi sitter fast i Katrineholm. Någon snorhora knullade sönder en dörrjävel. FITTA."

Nu vet jag var allt gick snett med min vokabulär. Går det att anmäla SJ för detta?

Operating, generating, new life.

Kom tillbaka till Göteborg från Rom inatt, efter en tolv timmar lång helvetesresa. Long story short; allt som kunde gå snett gick så jävla snett att sniskan själv blev imponerad. :D

Fick i alla fall en långhelg i sommarvärme, något som förhoppningsvis kommer hjälpa min hjärna att stå ut med ännu en höst och en vinter. Gonna dodge psyk så gott jag kan. Vill liksom inte sitta inlåst nu när jag ska flytta ihop med Jinx i vår allra förstaste egnaste lägenhet. <3 And yes, det blev en fin liten trea i Sundbyberg/Mariehäll. Adolfsbergsvägen (brf. "Segerhill", I shit ye not lolol), paradiset på jorden, där ska vi söndra och härska tills en eventuell landsflykt skiljer oss åt. Ska bli så jävla mysigt att äntligen få inreda och pyssla utan att känna stressen över att kontraktet när som helst kommer att löpa ut och att man än en gång kommer hamna på gatan. Känns helt jävla overkligt. Overkligt, stört och helt fantastiskt.

Diddlywells, nu ska jag passa på att krama livet ur min brüd, ty ikväll blir det ännu mer resande, bort bort bort från pestkusten. Alltid på väg åt något håll, ett måste om jag vill ha vettet i behåll. SNIPP, SNAPP, SNUT, håll din trut, klart slut.

Sindssyg.

Imorgon fyller jag 25. Det känns ungefär lika soft som blödande hemorrojder och en yxa i låret. Som vanligt är jag fan inte redo för den här skiten, men tiden går och man tvingas gilla läget.

Om ett par timmar drar jag, Lucy och mor till Rom för att fira våra födelsedagar. Det är fortfarande sommar där, så förhoppningsvis kan jag ignorera det faktum att min kropp åldras i tokfart medan min hjärna hänger kvar kring -05 och istället helt fokusera på pizza, glass och söndertrasande av perversa italienare. Det är gött att banka skiten ur människor som förtjänar det. Borde göra det oftare (note to self).

25 alltså. Jaha. Ja.

Önskelista:
Minneslucka från juli -09 till... Tillsvidare.
Sinnesfrid.
Kärlek.

But I can't get any of that here, can I?

Extremdöden.

[19:21] <@tnta> jag dör helst extremdöden
[19:23] <@myra> hmmm
[19:23] <@myra> vad är extremdöden?
[19:23] <@myra> a whole new kind of death :o
[19:23] <@tnta> yeah
[19:23] <@tnta> den extremaste av dem alla
[19:24] <@raccoon_> THE DEATHEST OF DEATHS
[19:24] <@tnta> först tänkte jag på extremsport men så märkte jag hur koolt det blev om den bara hette extremdöden, som blir början på någon helt annan ny MÖRK död
[19:24] <@impish> typ att man råkar självantända när man trippar på psilocybin i en måndräkt på jupiter?
[19:24] <@tnta> haha
[19:24] <@raccoon_> impish: LOOOOOOOOOOOOOL
[19:24] <@raccoon_> hahaha
[19:24] * @raccoon_ kaninteslutaskrattairl
[19:24] <@impish> haha det där var faktiskt rätt roligt
[19:24] <@impish> sluta raccoon_
[19:24] <@impish> HAHA
[19:24] <@tnta> haha
[19:25] <@raccoon_> klockren beskrivning på extremdöden.
[19:25] * @raccoon_ torkar tårar ur ögonen
[19:25] <@myra> impish: omg extremdöden
[19:25] <@myra> :D
[19:25] <@tnta> var är boten?
[19:25] <@raccoon_> tnta: den dog extremdöden.

What better time than now?

Jag är tydligen inte sjuk, jag är bara en jävla idiot. En 25 år gammal idiot som inte vet ett skit om saker som är viktiga här i livet, exempelvis pengar, ränta och superkonkreta saker som FRAMTIDEN.

Ska ta det med min kurator på tisdag så jag kan sluta gå dit och tro att saker och ting någonsin kommer bli bättre.

Fuck hope.

Meanwhile in Russia.

Mariehäll, that's where I want to be!

Så jävla förkyld. Som en hel karl, ungefär (minns ni reklamen? Jag ville sparka sönder TV:n varje gång). Försöker vakna till med Modeselektor på lite halvfestlig volym men kroppen bryr sig inte. Whore! Yes, I did just call myself a whore. Yes, I have a healthy relationship with myself.

Jinxen var här igår. Vi gick på två lägenhetsvisningar. En som gjorde oss trötta och arga, och en som fick oss så maniska att vi drack en halv dunk vin för att lugna oss. The latter var en lägenhet nere vid vattnet här i Mariehäll/Sundbyberg. Vi tänkte såhär; om vi inte får den så kommer huvuden att rulla, f'realz. Thus the wine. Lol.

Men allvarligt, får vi den inte så kommer jag gråta resten av livet. Och eventuellt trakassera de som lyckas få lägenheten, för jag vet ju uppenbarligen var deras brevlåda bor. :3

Ööööuh. Stesolid och Panodil, here I come!

Collapsing ever inward.

Lägenhetsvisning i Bromma idag. Ligger ett halvt stenkast från Brommaplan och har en helt insynsskyddad balkong där jag kan knarka, knulla samt ligga på betongen när jag har panikångest utan att någon står och ugglar från intilliggande balkong. Stort badrum med plats för jacuzzi även, eheh, nom?

Orkar egentligen inte röra mig ur fläcken, men jag måste ändå plocka upp min nya laptop (det blev en Lenovo igen) samt styra sprit till mig och till Patriks far. Alltså, jag ska inte supa med Patriks far, jag är bara skyldig honom en flaska rött efter gårdagens randomsnylteri.

Resten av dagen... Ptja. Det blir väl ett stort ingenting med extra allt, som vanligt.

The cold September.

Happ. Då har september landat. Åker till Rom med mor och syster den 21 och fyller år den 22. Slipper åtminstone fira min 25-årsdag i höstsluskigt skitväder vilket är rätt soft. Det är ju inte som att ångesten över att inte ha kommit någonvart sedan jag var 17 är nog, liksom.

Just nu består vardagen av självmedicinering, lägenhetsvisningar, hopp, förvirring, sorg och en hel del kluvenhet inför framtiden. Jag fick smaka lite på glädjen när jag var i Köpenhamn. Den där glädjen som infinner sig när jag gör spontana, störda, illegala och kaotiska saker that is. Den där glädjen som är den enda sortens glädje jag kan känna egentligen. Jag vet dock att den inte håller i sig så länge och att jag snabbt måste hitta på något nytt när peppen börjar avta. Ett sådant liv skulle jag aldrig ha råd med, för Det Nya innebär oftast att jag måste byta hela min omgivning för att orka ta mig upp ur sängen om morgnarna. Det måste finnas nya saker att upptäcka hela tiden, ingen jävla vardagslunk och maniskt helgfestande (som oftast slutar på akuten för mig).

Sedan vill jag ju självklart ha mina närmaste med mig på alla galna äventyr, men de har sina egna liv och pysslar med andra saker som håller dem gående. I'm happy for them, att det fungerar för dem, but my brain craves something else. Den försöker nästan leta sig ut ur huvudet på mig och fly. Kommer jag bli hysterisk och lämna allt igen? Kommer någon bry sig? Kommer jag knarka ihjäl mig? Vad är tid? Finns den ens? Var fan är jag? How long will this messed up shit go on?!

Pieces of self.

[19:45] <@stk> impish: hörredu, med tanke på att atomer mest består av avstånd mellan kärnan och elektronerna, så är det nog inte helt uppåt väggarna fel att säga att du faktiskt består av distans, till andra delar av dig: sjävdistans.

^M1-1=-aED1[O][EF1[n-1]+Fext1[n-1]]

Diddlies fellow readers! Tänkte att jag skulle dela med mig lite av helgens masshysteri en sväng, såhär efter ett och ett halvt dygns vila/sömn/koma. :3

Jag och Fanny spontanåkte nämligen till Köpenhamn i fredags för att dansa ihjäl oss till Aphex Twin, glida med i danskarnas prideparad samt idka lite Fear and Looting (yes, looting) i Christiania.

På fredagen började det lite lätt med Christianiahäng (jag iklädd min OnePiece, självfallet) och allt som hör till. Vi satt vid vattnet och blev hest (ER DU HEST?!), drack Chrisbärs och lootade järnet. Träffade även lite skumt folk vilket i och för sig är rätt oundvikligt där, men det ägde. De ägde. Allt ägde. ÄÄÄG!

Lördagen började med Stesolid och frukost på sängen (Fanny är en jävla pärla, man vill liksom bara strypa henne av gull) och lite funderingar kring vad fan vi hade gjort kvällen innan (pic above highly related).

Sedan drog vi ut på queerkalas. Vi gled genom innerstaden och dansade hela vägen till Christiania, där vi stannade "en stund". :3 Sedan vart det förfest på hotellet. Emmy och ett par glada danskar kom förbi och söp ner oss något alldeles åt helskotta, sådär så jag inte riktigt minns hur vi tog oss till Tap1 där Aphex spelade.



Däremot gick ihjäldansningen asbra. När spelningen led mot sitt slut bestämde sig hela publiken för att trycka sig framåt, och full och bäng som jag var stod jag självklart längst fram och var övertygad om att jag skulle klara det galant. Jag svimmade. Kravallstaketet ger inte vika för små juggetroll, och juggetroll har tydligen sköra revben. Danskarna var dock snälla och lyfte över mig till vakterna på andra sidan staketet där jag fick kvickna till lite. Ambulansen kom också, men jag vägrade avsluta kvällen på sjukan, så Fanny agerade sjuksköterska och såg till att jag tog min medicin när vi kom tillbaka till hotellet kring morgonkvisten.

På söndagen vaknade vi och marscherade raka vägen till Christiania för att avsluta hela ritualen med lite fotplaskande i vattnet, prat om livet och... Ja, ni vet, allt som hör till. Efter några timmar gled vi motvilligt mot tåget som skulle ta oss tillbaka till helvetet (förlåt, Göteborg), och då var det Fannys tur att begå självlol. När vi skulle byta tåg i Malmö tänkte hon inte riktigt på avståndet mellan vagn och plattform. Let's just... Leave it at that. Men hon överlevde!

Sista sträckan var vi så jävla slitna och hade så sjukt ont att vi vräkte i oss öl och smärtstillade samt däckade över fyra säten och ett bord.

DET HÄR MÅSTE VI GÖRA OM! :D :D :D

Clear my head.

Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away.

Arisu.

För ungefär en timme sedan somnade Arisu in hos veterinären i Spånga. Hon blev riktigt gammal den lilla hamsterdamen, nästan två år, dock har de senaste dagarna varit jobbiga. Hon har varken ätit eller druckit, och hon gick inte ens till sitt hörn för att kissa. Det som till sist fick mig att ta henne till veterinären var att hon började kippa efter andan. Sådant ger mig panik/psykbryt så jag agerade direkt. In med henne i en liten transportlåda och iväg snabbt som attan med Patriks far till Västerorts Djursjukhus.

Men hon var stark, världens envisaste lilla fluffboll, inte ett pip gav hon ifrån sig när hon blev stucken i magen med den enorma kanylen. Hon måste ha haft det riktigt tungt det sista dygnet... Hon lutade sig bara åt sidan, tittade upp mot mig och veterinären och låg så tills hon drog sin sista lilla suck. Bästaste lilla gos, hur dåligt hon än mådde så var hon så otroligt söt och fin in i det sista.

Mweh. Nu ska jag gråta som ett litet barn och tänka på hur bra hon fått mig att må när allt varit riktigt åt helvete i mitt huvud. Jag hoppas att minnena av henne räcker för att få mig på bättre humör framöver.

You will be awfully missed, lilla djuret. <3

Avdelning 51.

Welly welly Wellington, min hjärna klarade tydligen inte av att processa allt som hänt de senaste månaderna, så jag landade på psyk än en gång. En ny avdelning this time. Femtioettan, en gigantisk jävla avdelning som kändes mer som ett fuckat kollektiv än en psykiatrisk avdelning.

Fick Lyrica samma dag som jag skrevs in och vaggade runt i korridorerna som om jag hävt i mig en dunk GBL. Errh. Grav överdrift, sure, men jag var väck som ett aber. Tänkte att det kunde ha berott på Stesoliden de toppade av hela kalaset med, såg dock strax innan jag skrevs ut att läkaren (Basil den Onde) inte hade lyssnat när jag sagt att jag behöver trappa upp all psykofarmaka långsamt due to överkänslighet mot i princip allt. Han satte in normaldos direkt, och när jag försökte konfrontera honom försvann han helt mystiskt och var borta alla de elva dagar jag låg där. Episkt, verkligen. Mitt förtroende för slutenvården har gått från inget alls till HEJ-JAG-LIGGER-HELLRE-HEMMA-OCH-AMPUTERAR-RANDOM-EXTREMITETER-WHILE-QUIETLY-WEEPING.

Jävla skithjärna. Jag trodde jag skulle vara något lättad efter rättegången, men jag mår definitivt sämre nu än jag gjorde veckorna innan jag fick se Alexander för sista gången. Bottenlöst självhat, check.

Nobody gets out alive.

Natten till idag drömde jag något riktigt skevt. Har förberett mig mentalt i ett par veckor inför ett läkarbesök nu på onsdag, och jag har haft extremt blandade tankar och känslor kring det. Mest för att jag behöver mer sömnmedicin och är rädd att inte få någon sådan utskriven, men även för att läkaren funderar på att sätta in en, för mig, ny medicin, Lyrica.

Hur som helst var det plötsligt onsdag i drömlandet, och jag minns att jag stod framför spegeln i badrummet och fixade håret, sådär som jag brukar göra innan jag vågar mig ut bland folk. Jag tog på mig skorna, slängde väskan över axeln och gick ner till busshållplatsen. I väntan på bussen grejade jag lite med mp3-spelaren, kollade om jag hade fått något SMS och bläddrade ångestfyllt i Metro som jag alltid gör när jag snubblar på den jävla skittidningen. Allt helt enligt min vanliga rutin, inga konstigheter.

När jag väl hade klivit på bussen och satt mig tillrätta plockade jag fram en kniv ur min väska och skar kallt och beslutsamt upp mina underarmar, från handlederna och hela vägen upp till armvecken. Jag stoppade ned kniven i väskan igen och fortsatte lyssna på Four Tet hela vägen till mottagningen i Rinkeby. När jag stod i hissen bestämde jag mig för att berätta för min läkare att jag tänker ta livet av mig och funderade lite på hur jag skulle lägga fram det. Blodet droppade ner på mina skor och på hissgolvet och senare även på bänken vid receptionen. När jag kommit in på min läkares rum och sagt som det var bröt helvetet lös och jag rycktes ur drömmen. Det kändes ungefär som att få en elchock mot bröstet och huvudet och jag hyperventilerade. Min första tanke var "Herregud, mina jävla armar!", men när jag tittade på dem fanns inga tecken på att jag hade försökt skada mig själv. Har ju ett par psykoser i bagaget som jag kastats ur med en rejäl glasskärva i handen och blodiga sår på armarna, så jag var helt övertygad om att något liknande hade hänt.

Det tog några ögonblick för mig att inse att allt var i sin ordning och att jag bara hade drömt, men precis innan jag somnade om var min sista tanke att jag nog faktiskt kommer begå självmord en dag. Att allt jag kan göra är att acceptera detta och försöka leva som vanligt tills den dagen är kommen. Det jobbigaste var att alla de där tankarna och känslorna fanns kvar när jag vaknade, och de verkar inte riktigt vilja försvinna. It scares the living hell out of me.

Vad jag gör en torsdagskväll?

[22:30] <@raccoon_> imiteHAL: de säger att android funkar, så gör det inte det ;PppPpPPppp
[22:30] <@impish> det finns alltid fel i systemet
[22:30] <+imiteHAL> raccoon_: Det funkar inte.
[22:30] <@impish> imiteHAL bekräftar
[22:30] <+imiteHAL> impish: Nja, jag tror poängen är att protokollet bekräftar rätt.
[22:30] <@raccoon_> haha
[22:30] <@raccoon_> hahahaha

Vad jag gör en måndagseftermiddag?

[16:25] <@myra> jag gillar inte blöta kläder
[16:25] <@myra> att ta i dem
[16:25] <@myra> :D
[16:26] <@impish> KALLA BLÖTA KLÄDER MWUHAHAHA
[16:26] * @impish gömmer sig i torktumlaren och överbelastar luddfiltret
[16:26] <@myra> :D:D
[16:26] <@myra> luddmonster
[16:27] <@sphr> goblins i maskineriet!
[16:27] <@myra> o.O
[16:27] <@myra> torktumlarmonster!

DIN MAMMA. Nej, min mamma.

Haiii! Varit lite afk det senaste dygnet, ty modermodemet bestämde sig för att komma upp och hälsa på i Hufvudstaden en sväng. Vi flängde runt på stan, söp ner oss lite och pratade om livet, sådär fett jävla mysigt bara. Hon försökte locka tillbaka mig till Göteborg och tyckte att jag skulle skaffa en lägenhet där istället, men när vi satt och blickade ut över Plattan och den sjukt underliga fontänen ovanpå kände jag att... Nej. Jag trivs här. I kaoset, stressen, paniken, förvirringen, smutsen, galenskapen och med alla mina fina vänner. Har förvisso en del finingar på Pestkusten också, men de flesta av dem planerar att fly landet inom en semisnar framtid, såatteh... Känns lite onödigt att dumpa allt jag byggt upp här för att sedan bli lämnad i en stad som bara ger mig panikångest och sura uppstötningar.

Blablabla. Det jag egentligen ville berätta var att jag fick en rosa OnePiece av morsdjuret strax innan hon satte av mot Bromma flygplats. :D Har velat ha en sedan jag såg dem för första gången för ett år sedan, dock rimmade prislappen inte riktigt med min ekonomi, eheh. Nu är den i alla fall MIN och jag tänker spendera resten av dagen iklädd detta otroligt skrattretande men superbekväma plagg vid min döende lappytop. GÖTT som de säger på andra sidan, söndagsslack is ON. Tacktacktack igen käraste mor, du är en riktig liten pärla. <3

Building steam with a grain of salt.

Rättegången gick bra. Över all förväntan enligt mitt målsägandebiträde och min åklagare. Alla vittnen var på plats (Angleby, Jinx, Patrik och Kristina, jag är er evigt tacksam), jag höll mig samlad tack vare en hästdos lugnande och Alexander tilldelades sin dom utan någon som helst tvekan från domarna; två års fängelse och 85000 kronor i skadestånd. Det hela gick väldigt fort, bevisen var tydligen starka och Alexander hade erkänt precis allt. Jag vet inte om jag räknat med att han skulle göra det. Mitt målsägandebiträde berättade lite kort om vad han hade sagt under förhöret i häktet, och det lät riktigt illa. Han hade tydligen skojat med sin kollega, Thomas, om att "det skulle vara lite häftigt att kolla in det svenska rättssystemet från insidan". Som om han inte trodde att jag skulle anmäla honom. Som om han trodde att jag på grund av mina mentala problem var så svag och hjälplös att det inte fanns en chans att jag skulle orka gå igenom en sådan process.

Thomas och Mikael, som vi bodde hos i Brandbergen, skickade vidriga mail till mig dagarna efter våldtäkten där den ene tyckte att jag hittat på precis allt, en åsikt baserad på att jag är psykiskt sjuk (...), och den andre skrev att jag begått ett enormt misstag och att han själv hade blivit jätteglad om hans flickvän hade våldtagit honom. Det är ett under att jag trots dessa jävla idioter orkat ta mig samman och gå till botten med skiten Alexander utsatt mig för. Flera sidor bevismaterial, fyra vittnen och fyra domare kan inte ha fel. Han fick vad han förtjänade. Och jag tvingas bära på det här resten av mitt liv.

Delirium tremens.

Och nu snackar jag inte om min favoritöl, utan om den faktiska effekten av att tvärt avbryta ett alkoholmissbruk. I feel like SHIT. Har inte åkt på några hallucinationer eller krampanfall än, men ungefär allt annat på listan har drabbat mig. Tar Stesolid när det blir riktigt illa, men det finns INGET som biter på huvudvärken och alla andra smärtor som härjar i min kropp just nu. Hetsdricker vatten, äter överdrivet nyttigt och försöker vistas i solen så mycket som möjligt i hopp om att kunna få mig själv på fötter snart igen. Fyfan. FYFAAAN.

Note to self: GÖR INTE OM DET HÄR, IDIOT.

Tjäleksbollen.

Ställ krav på ditt liv.

Mja, nu var det ett tag sedan jag avreagerade mig här, såatteh... Först och främst tänkte jag hälsa mitt senaste tillskott i stalkerklubben välkommen; HEJ MOR! :D Din dotter diggar dig stenhårt, mest för att du lyckats googla fram henne (hon hade ingen aning om att du kände till hennes nick trots att hon haft det i ett drygt decennium), men även för att du är chill med att hon skriver direkt från hjärtat/själen och dyngan de kallar "hjärnan".

Sedan måste jag erkänna att saker och ting kan gå att få styr på, trots att man ibland trevar efter hoppet i botten av ölburken. Ölburkarna? ...Whatever. Skit händer och skit kommer fortsätta hända, man måste bara bestämma sig för att vara den där apjäveln som kastar sin avföring sist av alla. Nobody flings poo at this bitch without facing some serious consequences. Det är något jag aldrig fått lära mig (skäms på dig mor), men efter att ha tagit del i det sociala spelet i så fascinerande många år har jag insett att bajskastarna inte slutar förrän man tryckt ner deras egen medicin ända ner i tolvfingertarmen på dem. Detta ska jag göra så gott jag bara kan i fortsättningen, och förhoppningsvis kommer det leda till en lite starkare, lite självsäkrare, lite mer awesome Aleks.

Menatteh... Nu har min öl nått en högst odelikat temperatur på strax över ljummen, vilket INTE är ok, så nu tänker jag dra och idka fredag resten av kvällen. Vad fan det nu innebär lulz. Kör försiktigt och håll er uppkopplade!

You changed me after all.

Fuck. Sönderrispad, sönderpundad, utmattad, ihjälgråten, uppgiven, förbannad, ledsen, besviken, helt jävla förstörd, och nu tänker jag fan bli full igen. Gärna hög också. Helst död dock.

Falling.

Helvete. Varför? Varför? Jag förstår inte alls vad det är som händer runt mig längre. Skattar mig lycklig som har nära och kära som stöttar mig just nu, men till vilket jävla pris? Jag utsatte mig för skit, och då borde jag väl rimligtvis förtjäna all jävla ångest som kastats åt mitt håll. Eller? ELLER?

Jag finner verkligen inga jävla ord för allt som hänt. Det känns så otroligt overkligt fortfarande, och enda anledningen till att jag håller ihop (någorlunda) är just de där fina människorna som sett, hört och till och med varit del av helvetet som rasat runt mig de senaste månaderna. De är anledningen till att jag inte sitter inlåst just nu. De är anledningen till att jag själv får bestämma om jag vill droga bort smärtan eller inte. De är anledningen till att jag överhuvudtaget vågat träda fram i ljuset och lägga fram hela sanningen. Ändå skäms jag. Jag skäms och jag känner mig smutsig.

Det känns som att jag blivit berövad på alla möjligheter att någonsin kunna fungera "normalt" igen. Vet inte om det verkligen är så, men just nu finns inget jävla ljus i slutet av någon jävla tunnel.

Turbulens.

Något gick åt helvete. Bor i Sundbyberg igen.

Orkar inte skriva mer än så just nu.

Och världen fortsätter krympa.

LIVET, what the duck! Fick precis veta att Rita bott i samma trappuppgång på Berzeliigatan i Göteborg som mor min (där jag var inneboende ett par månader för att jag led av brist på tak över huvudet en tid). Tror till och med att det var på samma våning. Ahahaha. Alla dessa sinnesstörda sammanträffanden, jag blir tokig. :D

Nu sitter hon vid pianot och Alex med gitarren, och satan vad fint de sjunger ihop. Själv sitter jag och gömmer mig i soffan bakom min laptop och önskar att jag hade fler skills än SkrivaJävligtSnabbtPåTangentbordet. Sure, I'm into the DAW-thing, men FL Studio räknas knappast som någon talang. Tyvärr. ;(

En morgon i Minneberg.

I övrigt är jag för tillfället inneboende hos Rita Saxmark. När jag vaknade imorse hörde jag henne öva inför en liten operett och låg och tjuvlyssnade i en hel halvtimme innan jag hasade mig upp för att ta veckans första dusch. Vilken underbart vacker röst hon har, blev helt mjuk i själen och lycklig över att för en gångs skull vakna till något annat än skrikande/festande ungdomar och/eller våldsamt sex några dörrar bort.

Synd att vi bara kommer att bo här till på onsdag. Jag hoppas verkligen att min mor lyckas hitta en lägenhet åt oss i det här området, ty jag är lika kär i Minneberg nu som jag var för tio år sedan när jag satte min fot här för första gången. Om inte mer. Ack, ack, ack, vad är väl ett par miljoner på kontot...

The Phonephucker invasion.

[15:45] <@decubate> ja, tanja äger <3
[15:45] <@decubate> ska bli intressant att läsa hennes uppsats sen
[15:45] <@decubate> som fan
[15:45] <@impish> ska bli intressant att bli hennes patient sen
[15:45] <@impish> :3
[15:45] <@impish> I WISH
[15:45] <@decubate> aww :D
[15:50] <@raccoon_> impish and tanja sitting in a tree...
[15:50] <@raccoon_> ^____________________^
[15:51] <@decubate> :D
[15:51] <@decubate> p o l y g a m i
[15:51] <@raccoon_> \:D/
[15:51] <@raccoon_> the only way to fly

Vardagsromantik.

Alexander säger:
this pillow smells like you
Alexander säger:
it has a very calming effect on my heartrythm
impish säger:
i sat on it and farted on it the other day

Ett psykfall med lite tur.

Flyttar till Gullmarsplan den 15:e juni. Vilket jävla flyt! Kvinnan som hade lagt ut annonsen på blocket var dessutom dansk, how random is that?

Har redan firat med chips (magens status: katastrofal) och en askass film ("Unknown", se den inte), men vi är glada ändå. :D

Det bästaste med flytten är att jag äntligen kan återförenas med min lilla hamstertant. Har inte velat ha henne här i kollektivet på grund av... Sanitära skäl. Och även det konstanta festandet och inomhusrökandet. Hon är minst hundra människoår gammal nu, vill inte att hon ska dö av sprängda trumhinnor eller en överdos. Vill inte att hon ska dö alls faktiskt. Live forever, little fellow! Mama loves you. <3

I'm Buck, and I will fuck you sideways.

Mitt huvud är så jävla fullt av skit just nu att jag inte ens kan få ihop ett ordentligt blogginlägg. Knappar ner några ord, raderar, börjar om, raderar, blir arg på mig själv, försöker igen, känner hur jag helst av allt bara vill knyckla ihop laptopen och köra ner den i halsen på någon... Repeat. Är så ofokuserad att jag blir hysterisk och dryg när Alex (pølsemannen) försöker prata med mig medan jag skriver. Jag orkar inte vara ett sådant as egentligen, men det labila lilla monstret inom mig fortsätter rasa fram som en lavin och drar med sig allt och alla som råkar komma i dess väg.

Den här helgen hade varit ett totalt jävla fiasko om det inte vore för den mysiga stunden på Skinnarviksberget med Sadia, tjejen jag delade rum med på avd. 24. Insåg inte riktigt hur mycket jag saknat henne tills vi satte oss där i solen och blickade tillbaka på misären som hade fört oss samman. Och jävlar vad vi skrattade åt hela skiten. <3

Nu ska jag ta min nattmedicin och hata skiten ur mänskligheten tills jag somnar. Sov gott era jävla as.

Ruta ett.

Tillbakatrillad och berövad på allt hopp, alla framtidsutsikter. Manier, depressioner... Min enda lycka är sinnessjuka mängder etanol och zopiklon. Wrong is right. Willing and unwilling sensations of the mind. A condition. The ultimate seduction. Något som knockar mig, får min själ att hålla käften, min kropp att känna mindre smärta och min hjärna att inte panikringa psyk.

Honey, I'm home.

Ovänligen,
/Sjukdomen.

En fin diss på Wiktionaryanska.

Bräka
1. Låta som ett får.
2. (Vardagligt, något nedsättande) Tala med väldigt öppna och långdragna vokaler; till exempel om att prata på skånska eller danska.

Etanol och vindkraft.

Då vart man hemma i Stockholm igen, inskuffad i ett gulligt kollektiv i Brandbergen. Trodde aldrig att jag skulle bo i ett kollektiv igen efter det senaste missödet i Tensta (stämningen där var på helspänn, blixtar slog ned med jämna mellanrum och lusten att stycka någon levande infann sig mot slutet...), men än så länge funkar det, och vetskapen att jag ska få en egen lägenhet i höst gör det hela så mycket lättare att hantera.

Danmark var en jävligt intressant upplevelse för övrigt. Köpenhamn var vackert (och bestod till 98% av cyklar, alkoholister samt cyklande alkoholister), Christiania var underbart (no words needed), Jylland var precis som det alltid varit (åkerlappar, vindkraftverk, konstiga människor), Alex mors hus på Sydsjälland var mysigt (speciellt efter att jag hittat en pytteliten kattunge i en buske på tomten, världens sötaste lilla fanskap) och samtliga släktingar var crazy in the coconut, på ett bra sätt. All in all; NÖJD ALEKS. :D Dock lite trasig efter kryddbulle-/alkoholdieten (de har aldrig hört talas om vegetarianer/veganer i det där landet, or so it seems at least), så jag kurerar mig med havreknäcke, tofuline och avokado. Min mage klappar mig medhårs för första gången på en månad. Tack snälla mage! Och varsågod.

Ska försöka släpa mig upp ur sängen nu och göra något av den här dagen. Kanske. Vi får se vad själen har lust till. Gårdagen blev lite väl intensiv då min fina välkomstkommité (Jinx och Alex) kom förbi och gruppkramades i en marinad av öl och bananvin (aye, en kollektivare gör sitt eget vin i en fet 25-literstunna i hallen, det har en bismak av lite av varje). Hjärnan går på tomgång... But I'll effin' try! Kan inte med att slösa bort ännu en vår/sommar på deppångestbullshit hoprullad i en patetisk filt-och-kuddfalafel i något jävla hörn. Jag dör hellre hängandes i en slips jag surrat fast vid ett dörrhandtag, med kuken i ena handen och en bild på Ernst Kirchsteiger i andra.

Tjipp och heil!

It's a Denmark thing.

Robotkyckling.

ALLE DANSKERE DØR!!

Gårdagens spelning alltså... Satan. I. GATAN. Jag är inte fullt återställd riktigt än (kommer jag någonsin att bli det?), men... Wow. Jag finner inga ord. Danskjävlarna kan sin skit, no doubt.

Dricker White Peach, hetsäter "frukost" och ska snart ut och härja igen. Haha, jag är lite lycklig just nu. Det pirrar i tårna för helvete. Wheee! :D :D :D

Outbreakz!

Oh haaai thaaar! Nu är jag installerad i ett område som heter Valby i Köpenhamn. Jag och Alex delar ett rum i någon sorts studentkorridorsliknande inrättning, och det är tamigsatan riktigt mysigt. Vi springer från rum till rum och delar kök och toalett med andra, något jag trodde skulle ta livet av mig, men det funkar fan! Påminner lite om Skövdetiden då jag lärde känna många fina knasbollar och gjorde av med alldeles för många hjärnceller. Jag hoppas att folket här är minst lika tossiga i hatten som alla var på P4 back in the day. :3 Inte för att jag skulle festa lika hårt nu som jag gjorde då, utan mest för att den sortens hattmakare tenderar att göra mig riktigt klad i själen.

Idag kommer Tjåmæs hit från de lite västligare delarna av Danland för att joina oss på Lille Vega och F.U.K.T:s spelning som jag sett fram emot i ett par månader nu. Allt känns sjukt 2006, och det var ett hysteriskt bra år, så min inre Party Cat spinner nöjt och matar mig med lite välförtjänt dopamin.

Ville mest bara säga att allt är chill och att tant impish mår bra, även fast hon saknar er däruppe i piratlandet (hah, kollade thepiratebay.org igår och möttes av ett stort rött "STOP", varpå jag skrattade rått i två hela sekunder, ett skratt som tvärt avbröts då insikten att jag kommer spendera en hel månad i det här landet slog mig.)

TIEM FOR DASS + DUSCH! KNUS!

The struggle continues.

My tea's gone cold
I'm wondering why I got out of bed at all
The morning rain clouds up my window and I can't see at all
And even if I could it'd all be grey
But your picture on my wall
It reminds me that it's not so bad
It's not so bad

Have you ever been happy?

Avtändningar är något av det värsta jag vet. Sitter och twitchar som om jag led av the fucking Shaking Palsy. Benso hjälper inte, stillasittande gör det värre och när jag försöker skriva med penna ser det mest ut som att en seismograf med ADHD gått loss på pappret. Haaalp.

Ska till min kurator snart, som tydligen vet om att jag varit inlagd på samtliga avdelningar jag nämnt i tidigare inlägg, för att prata om mitt "missbruk". Jag föredrar att kalla det massbruk, men det verkar folk inte tycka är särskilt roligt. PUNDARJÄVEL stämmer tydligen bättre. Yay! Tack psykiatrin för att ni knarkat sönder mig, det känns som en väl genomtänkt behandling för min depression och allt vad det nu är jag lider av. Det var precis vad jag behövde, ännu en omgång av "Herregud, mitt hjärta försöker tränga upp genom strupen, jag klarar inte av att ställa mig upp, jag kräks av att tänka och jag är rädd för ALLT". Det kommer med största säkerhet göra mig frisk. Shock me into sanity, c'mon, I'm not afraid! I'm fucking TERRIFIED! :D

Ikväll ska jag kolla in Organismen och DJ Large. Hoppas mina tics går i takt med beatet, annars vore det ju lite pinsamt. Jag tror mig nämligen ha någon sorts taktkänsla i vanliga fall, men jag är inte helt säker. När jag tappar bort mig i musiken kan vad som helst hända. Svimningar, Armbåge Möter Tinning samt Öl Över Din Svindyra Skjorta/Klänning/Chihuahua har ju inträffat förut, failmoves jag inte riktigt planerat att begå. Det är dock inget som stört mig nämnvärt. Jag blir bara glad när någon delar med sig av sin dryck hur det än må gå till. ^____^

Klap ska ni ha!

I am wet and I am shiny.

Gott im Himmel vilka sinnesrubbade drømmar man åker på nær man tænder av på antipsykotika. :D Inatt drømde jag att jag min gamla væn JK hade genomgått ett kønsbyte och att vi var ihop. Vi køpte en gigantisk lægenhet i Birkastan i Stockholm och lagade mat som de fullstændigt superfriska killarna i ROSMT. Och så hade vi rætt konstigt sex. Ibland hade hon penis, ibland inte, och ibland var hon ett tentakelmonster. Vet inte riktigt vad fan den dær drømmen ville ha sagt, men nær jag vaknade jag mådde jag rætt bra så jag gissar att det inte var helt fel ændå. Såatteh, JK, om du kænner før att ta en fika någon dag så verkar jag vara jævligt på. :3 Seså, var inte rædd, det var bara en drøm. Bara en drøm. Eheheh.

Tænkte lyssna på lite dansk hiphop innan jag drar ut i solen och njuter av friheten. Har tokfastnat før UFO Yepha, Suspekt, Natasja, L.O.C., Odense Assholes och Niarn. It maeks me heppi. \o/ DO YOU SPARKLE WITH THAT? Ofc you do. Sunshine to y'all!

Avdelning 7.

Eller ja, det børjade på medicinakuten i onsdags efter ett svårt massivt intag av diverse førbængande medel. Jag fuckade ur, kort sagt, och ambulansen kom och hæmtade mig. Det blev kanyler och injektioner och piller och ett jævla spring och forslande fram och tillbaka mellan olika avdelningar. Først låg jag bland de dær vanliga stackars cancersjuka jævlarna, sedan skickades jag till beroendeakuten dær jag fick ligga på avgiftning i ett dygn och slutligen landade jag på min gamla favoritplats, avdelning 1. Eller, i folkmun, HELVETET. Det blev ett fem dygn långt æventyr, och jag ær hemskt ledsen att jag blev borta så længe nu nær jag ska ivæg till København på torsdag. Jag ær ordentligt bitter på mig sjælv, men jag mår bættre nu och ska førsøka hålla mig ifrån allt det dær fruktansvært delikata ett tag. Ett bra tag. Mweh. Ynk.

Nåvæl, jag lever. Allt ær semivæl och jag saknar er. Parkhæng i veckan? Ja. Hæng i veckan.

Stora mængder kærlek. <3

Der' så mange liv, der' så mange valg.

Ju mer jag tænker på det desto mer nøjd kænner jag mig øver beslutet att bryta med mina gamla "vænner". De tycks vara helt clueless kring anledningen till att jag kapade relationerna rakt av och valde att gå vidare. Hela grejen med att de sagt en sak och sedan gjort det motsatta, att de pissade på mig nær jag hamnade i den dær enorma krisen med Patrik och att de hade mage att kalla mig saker jag inte riktigt vill næmna hær i bloggen efter allt de førsøkt gøra med mig under tiden jag var tillsammans med deras bæsta væn. Vidrigt, så jævla vidrigt, och lågt. Det som førvirrar mig mest ær att Patrik bara biter ihop och tar skiten. Sure, han har kænt de dær mænniskorna sedan han var liten, men det behøver inte betyda att banden inte går att bryta och att man kan læra kænna nya mænniskor som ær værda ens tillit, mænniskor som man kan bygga starkare och bættre relationer med.

Men ja, vad fan vet jag. Vissa mænniskor kan ta hur mycket skit som helst och ændå hålla sig ifrån att halsa en flaska arsenik. Jag ær inte den typen, and thank Lord Chance for that. When in doubt, let the dice guide you. It might save your life.

Ejakulationsbehov.

Alex says:
jag har någonting uppbyggt inom mig
Alex says:
som bara vill explodera över dig

Life is a warehouse.

Slut på Stesolid i hela landet? Seriously? Vad i helvete Actavis! Och vad i helvete apoteken?! Om islænningarna failar med leveransen ligger væl ansvaret hos er att hitta en ny leverantør, no? Bensodiazepinerna håller vældigt många svenskars hjærnor i schack, och just Diazepam ær jævligt standard. Tænk om spriten bara førsvann lite sådær pløtsligt och hastigt en dag, i Sverige. Hørde jag kollektivt massjælvmord? Yes, very much so.

KUKEN.

Oh me, my, when I look at my life...

Balanserar mellan eufori och melankoli. Alldeles før skarpa kontraster, jag greppar inte riktigt vad som ær av værde och inte. Ett par førsøk att relatera till något genetiskt och dærmed basera alla mina hypoteser på något jag aldrig skulle kunna ha någon som helst kontroll øver føll då jag æn en gång påmindes om alla våra emotionella perspektiv. Så många vinklar och vrår, hur mycket man æn græver i det grenar tankarna ut sig i så många riktningar att allt man silar genom maskineriet studsar ut i så många oændligheter...

Kanske borde jag bara kliva av tåget och sluta øveranalysera varenda førbipasserande idé om huruvida pusslet någonsin kommer vara møjligt att lægga. Jag måste dock erkænna att det ær svårt nær kugghjulen går på høgvarv och det gløder om varenda komponent i den inte så vælorkestrerade katastrofen som råkar vara jag. Jag. Mig? Din bild av mig? Någon annans bild av mig?

Jag væljer nog att kvæva denna rambling med ett par Imovane. Det ær det enda som kan få styr på skeppet i nulæget.

Take me high, take me higher!

We wanna go somewhere else. We're not threatened by people anymore. All our insecurities have evaporated. We're in the clouds now. We're wide open. We're spacemen orbiting the earth. The world looks beautiful from here, man. We're nympholeptics, desiring for the unobtainable. We risk sanity for moments of temporary enlightenment. So many ideas. So little memory. The last thought killed by anticipation of the next. We embrace an overwhelming feeling of love. We flow in unison. We're together. I wish this was real. We want a universal level of togetherness, where we're comfortable with everyone. We're in rhythm. Part of a movement. A movement to escape. We wave goodbye. Ultimately, we just want to be happy. Heh, yeah, hang on, what the fuck was I just talking about?

Brev från själen till hjärnan.

Kom igen hjærnan, hjælp mig att bearbeta all vederværdig smørja som tagit fæste i mitt inre. Jag behøver dig, men dina defekter gør det riktigt svårt att få någon som helst rætsida på katastrofen. Glappkontakt mellan synapserna, ett ofullstændigt kopplingsschema, kortslutningarna som kastar omkull mig gång på gång... Varfør gør du så mot mig? Jag gør allt jag kan før att du ska fungera væl och trivas i din farkost, men ingenting verkar bita på dig. Vad kræver du av mig? Mer medicin? Det kommer du att få, hur mycket jag æn ogillar tanken på att behøva peta in ænnu ett gift i den redan øverbelamrade dosetten. Resten av kroppen kommer att streta emot, som vanligt, med en bistro av bieffekter och fobipanik. Du vet att jag avskyr kapslarna och tabletterna. Beroendet, att vara osjælvstændig, det skræmmer mig. Glømma ta sin dagliga dos, vakna kallsvettig och panikslagen, trycka i sig ænnu giftigare skræp før att inte førgås av leda. Sådant vill jag aldrig uppleva igen. Før att inte tala om att en dag kanske inte ha råd att køpa allt det dær som håller oss flytande.

Så snælla, snælla du, førsøk åtminstone låta mig gråta nær jag behæver det, och skratta vore inte fel det heller. Slæpp gærna ut lite ilska också, jag har ett rejælt lager som ligger och pyr i væntan på att få explodera ut øver det oændliga antal driftmongon vi støtt på genom åren. Minns du hur skønt det var att kunna gøra det nær vi var yngre? Vi brukade vara riktigt duktiga på att dela ut verbal besmiskning nær det behøvdes. Vi såg upp till varandra, samarbetade relativt væl och støttade varandra i vått och torrt.

Vi måste nå dit igen. Kom igen nu. Vi fixar det hær, eller hur? Det ær ju inte som att vi har något val egentligen.

Work with me, så slipper vi gå en fruktansvært brutal død till møtes.

Tack på førhand.

/Sjælen.

Housewarming.S01E02.LOLWTF.avi.

Dags før ænnu en inflyttningsfest. Verkar bli var och varannan helg nu før tiden, ty jag har helhjærtat tagit mig an ett liv som zigenare. Eller kringresande cirkus som Bolle (tror jag?) en gång kallade mig. Båda alternativ passar in i nulæget. Om en och en halv månad flyttar jag igen, till utomlandet, till Schwedenlands lillebror. Det får mig att næstan skrikskratta tværmaniskt, av både nervositet och pepp. Jag får alltid psykbryt av stora førændringar hur bra de æn må vara før mig. Ack, min arma hjærna, den ær... Inte mycket att ha.

Før er som ær nyfikna på vad som hænder bortom flyttandet, festandet och de nervøsa sammanbrotten skulle jag væl kunna dela med mig av lite delikata hoppsanheter. Martin, mors sambo (mannen som styrde bartenderjobbet åt mig på Clarion i Skanstull før några år sedan), har æn en gång fått in mig i "arbetslivet" (ARBETSDØDEN). Nu jobbar jag sporadiskt med att øversætta texter før c/o Hotels, hemifrån. Datorn ær dærmed inte bara min lekplats længre, utan æven min arbetsplats. OCH DET ÆGER, DET ÆGER SÅ MYCKET, BWAHAHAHA! Jag och min karl kommer att få bo på fina slott emellanåt, och jag kan æntligen gotta mig lite åt att vara på rætt køl igen. Inte før att jag någonsin kommer bli av med min sjukdom, den kommer att slå mig på kæften igen, men just nu ær allt riktigt bra. Lite før bra. Det tænker jag njuta av tills satan kommer och bankar på dørren igen. :3

Utøver det har mitt ex inte hørt av sig alls, och jag gissar att det innebær att allt jag tænkt om honom de senaste åren stæmt. Jag førnekade det længe och hamnade i någon sorts psykos som varade i flera månader, allt bara før att jag var rædd, korkad och patetisk. Jag mår illa nær jag tænker på hur mycket kænslor och tid jag ødslat på en mænniska som saknar allt jag værderar hos en person. Det enda argumentet jag hade før att stanna kvar var i princip "Ja, han ær ju smart och sådant". Oh Aleks, you miserable fool, gør inte om det dær. Nu tas han i alla fall om hand av någon som ær... Vældigt mycket mer på hans nivå (considering his past), så en liten del av mitt ego førblir intakt. Det tackar vi før.

Hepp, nu ska hær inførskaffas sprit och kalasas ordentligt. Skål i forbandede svenskere!

Køkkenmødding.

Jag brukar ha sjukt svårt før lagnolalia, men det hær ær fan fina grejer;

Alexander says:
bare vendt til jeg kommer hjem, så skal jeg snakke dansk til dig mens jeg knalder dig på køkkenbordet.

JEG HAR KNEPPET TIL DEN HER SANG!

Varning till kænsliga lyssnare: Den hær låten ær så smutsig att man kan behøva ta en lång dusch efteråt. Crywanking and shamejizzing might also occur.

Friday, I'm insane.

Kärlek när den är som finast.

Alexander says:
there is knäkbröd?
impish says:
knäckEbröd mannen!
impish says:
maybe buy some havreknæcke for your swedish lady, myeees :3
Alexander says:
but you have enough avocado and tofuline and whatnot?
Alexander says:
is there anything else you might want? ^^
Alexander says:
(cock in your ass is complimentary, you don't need to request that)

Dreams coming true.

Och nu fick jag veta att jag antagligen kommer att få en bostadsrætt. Hahaha. Jag ær lycklig på riktigt før førsta gången på sjukt många år. Hoppas det håller i sig i mer æn några timmar.

Ohooooi!

HerrejævlaGUD vad snuskigt bra OHOI var i fredags. Sekunden jag æntrade dansgolvet børjade jag studsa runt och trillade in i någon sorts extas. Jinx och Alex verkade vara minst lika pepp, så trots mongofylla, hoppsanknarkande, några minnesluckor och bråk med en vakt tycker jag att kvællen all in all blev riktigt lyckad. Morgonen dærpå vaknade vi alla tre i en liten sæng, dær Jinx (som låg nærmast væggen) och Alex (som låg længst ut) insåg att de var helt indrænkta i någon sorts vætska som var luktfri, men jag var torr. Vi kom fram till att någon av dem stællde sig upp och urinerade på den andre før att sedan lægga sig ner och pissa ner sig sjælv litegrann. Detta var antagligen inte alls vad som intræffade, men vi behøvde någon sorts teori kring mysteriet.

Jag træffade Alex far, operasångare och tomte, samt hans syskon. Vilken underbar familj det dær ær. Vi åt værldens godaste brunch, fick massage, pratade om musik och språk och hade det allmænt mysigt. Nær vi kænde oss klara tog vi en lång promenad genom Christiania, och ungefær då blev jag kær. Jag flyttar till Køpenhamn så snart jag bara kan. :3 Typ helst igår egentligen. Gah! Tålamod, Aleks, TÅLAMOD. Om två månader så.

Nu ær jag tillbaka i Sverige, och det førsta vi gjorde var att packa ner Alex saker i Vællingby och slæpa dem till Årsta, dær vi nu kommer bo ett par månader framøver. Det kænns sjukt konstigt att bo i någon annans fullt møblerade hem, men området ær skitmysigt och Cissi bor alldeles i nærheten så jag har en kænsla av att det kommer æga ændå.

Næ, nu blire fan frukost och morgonknark. Och ett førsøk till acklimatisering. Lollercoaster.

Somewhere only we know.

Självhatet är fan överväldigande just nu. Om det inte vore för Köpenhamn och allt det där hade jag släpat mig till psyk nu. Men det får vänta. Jag ska bita ihop. På söndag kan jag ge upp. På söndag. Bara några dagar. Fyra dagar.

Helvete.

Time to take out the trash.

I have now deleted your bullshit. All of it. So prepare to be erased from my life, permanently, in every way possible. Just shut the fuck up and no one gets hurt.

You never promised me anything.

When you hurt so much that it's hard to speak
And it hurts so much you can hardly breathe
You wanna get up and fight, but you're far to weak
Feels like a too long night for your heart to beat
They wanna kiss and make up, but talk is cheap
You'd like to diss 'em straight up 'cause you're scarred too deep
Don't be fooled (never) recognize the mark of the beast
Stay true to yourself and you'll be hard to beat

Feeling superior.

And loving it. Jag børjar på fullaste allvar bli kær i mina manier. Ett tag funderade jag på om jag inte skulle ta och byta mediciner och kanske førsøka stabilisera mitt humør något, men alltså... Nej. Aldrig i livet. Depressionerna har jag lært mig att hantera, och varje manisk episod kænns som en beløning før att jag tagit mig igenom svackorna. Det pirrar i magen, i hjærtat, i sjælen. Jag blickar tillbaka på all skit och skrattar, varenda cell i kroppen skrattar med mig. Trots att jag får lust att vandalisera, våldsknulla, knarka och slåss kænner jag mig som en gyllene jævla gud. Kanske før att jag tycker om att vandalisera, våldsknulla, knarka och slåss i och før sig.

Tænk vad mycket fina saker man førtrænger varje gång man fastnar i en sjælvdestruktiv loop. Sådær så att det næstan blir lite læskigt att hitta tillbaka till sig sjælv igen. Fyfan. :D Jag ska sluta fråga mig sjælv vad och vem jag egentligen/verkligen ær. Svaret ær ju så jævla simpelt. Jag har doktorerat i Galenskap, och tamigsatan, det ær bara att erkænna att jag ær helt jævla sinnessjuk. Lyckligt uppfuckad och full-on, all in fucking bonkers. EMBRACE IT, BITCHES!

Skägg, heroin, klasskamp.

Hæromdagen søp jag till en svæng och kom pløtsligt på mig sjælv med att vara høgst fem år gammal. Jag och Danmark skulle følja Jinx till tunnelbanan hær i Vællingby, och på vægen dit fick jag før mig att ta sats och kasta mig i snøhøgar før att gøra snøænglar/snøimpar/snøpsykfall. De førsta två gångerna klarade jag mig bra, men tredje och sista gången lyckades jag på något sætt totalkvadda vænster armbåge och høger knæ. Kænde inte så mycket den kvællen, men morgonen dærpå kunde jag inte gå. Och nu, efter ytterligare ett dygn, har jag æven feber. Jævligt lyckat verkligen. :D Fick dessutom med mig en "Till salu"-skylt hem. What the schnitzels. Vællingby får mig alltid att vilja begå randomness på en mindre ok nivå. Før några veckor sedan sparkade jag ut en rejæl bunt Væsterortstidningar øver hela trappan ner från kullen dær Danmark bor, och innan dess kanade jag ner før densamma før att ingen hade skottat den och høll på att ge en pensionær en hjærtinfarkt. Det måste vara knark i luften i de hær trakterna. Kan inte komma på någon annan orsak till mitt hjærnkvaddade beteende. Shruggyshrugshrug.

Ikvæll ska jag styra veganburgare till mig och køttosaurien. Corruption is ON! En vacker dag kommer han bara våga æta køtt i smyg, och nær han gjort det kommer han kænna sig smutsig och gråta en skvætt. Pølse no eat pølse, cannibalism is not good for you.

...Or is it?

Nu ska jag knarka bort sjukan med lite piller och psyktrams. Be well my minions!

Hej jag lider av FML.

Min diet består før nærvarande av øl, knæckebrød och en och annan chokladbit. Allmæn lættja och en annalkande depression lær vara orsaken. Min mage bråkar som fan, febern førsøker tvinga sig på mig igen och min mor svær ut øver mig næstan dagligen. These are all signs of things going bonkers in my brain.

Men jag orkar inte klaga. Livet har varit våldsamt horigt mot mig konsant i snart två år, jag måste få ge upp emellanåt. What goes up must come down, særskilt om man ær manodepressiv gissar jag. Eller bipolær som det så fint heter nuførtiden. EUFEMISMER, de får mig att vilja krækas och slåss i ett.

Erh. Ja. Tænkte mest sæga att jag lever æn. Och visa er hur otroligt mycket fulare svenska blir på danska. Før att inte tala om danskan sjælv... Jøsses.

Skrid og la være med at lave ballade møgfisser! <3

It's not you, it's the Imovane talking.

Alexander says:
there was some horrible creatures
Alexander says:
building
Alexander says:
a tower
Alexander says:
that turned out to be a rocket launch
Alexander says:
between the television and the shelf
Alexander says:
the rocket launch was apparently to reach said shelf
Alexander says:
and then there was a purple vortex swallowing the room again

Girls can be cruel.

Avlid ditt jävla as. Era jävla as. Avlid. Bara avlid. My will to live depends on your will to surrender to the filthy depths of wrath that spawned you. Smutsen vill ha er tillbaka. Återvänd eller möt min mest vidriga sida, den som kommer att strypa dig, er, med sina bara händer utan en sekunds tvekan. Tro mig, hämningarna är borta sedan länge.

Avlid.

It never rains but it pours.

So, karma came and took our cat away.

Fuck this shit, I'm out.

We'd be good, we'd be great together.

Nytt år, nytt kapitel, nya perspektiv, nya insikter.

Jag skulle vilja tacka Patrik för x antal år av grov mental misshandel, den sortens misshandel som lett till att jag tappat mitt självförtroende, min värdighet och min livsvilja. Som sakta men säkert reducerat mig till det jag är idag; ett neddrogat paket som vistas mer på psyk än med sina vänner. Jag har hållit kniven mot halsen i ett och ett halvt år, med hans hand som stöd. Med hans tomma blick, hans tomma ord som tröst när jag gråtit så att jag inte kunnat få luft. Han såg mig förgås av leda och allt han gjorde var att följa mig till och från psyk i perioder då jag var så trasig att jag knappt kunde stå upp.

Jag hoppas innerligt att det är sant, det folk säger om karma; "What goes around comes around". Och med hans nya bekantskaper lär det inte dröja tills han inser hur mycket skit han vadar i.

Så, tack för mig, Patrik.

Nu väntar dock något nytt och spännande. Något som förhoppningsvis kommer få mig på fötter igen, här eller annorstädes. Köpenhamn verkar faktiskt lite spännande ändå...

<3