Feeling superior.

And loving it. Jag børjar på fullaste allvar bli kær i mina manier. Ett tag funderade jag på om jag inte skulle ta och byta mediciner och kanske førsøka stabilisera mitt humør något, men alltså... Nej. Aldrig i livet. Depressionerna har jag lært mig att hantera, och varje manisk episod kænns som en beløning før att jag tagit mig igenom svackorna. Det pirrar i magen, i hjærtat, i sjælen. Jag blickar tillbaka på all skit och skrattar, varenda cell i kroppen skrattar med mig. Trots att jag får lust att vandalisera, våldsknulla, knarka och slåss kænner jag mig som en gyllene jævla gud. Kanske før att jag tycker om att vandalisera, våldsknulla, knarka och slåss i och før sig.

Tænk vad mycket fina saker man førtrænger varje gång man fastnar i en sjælvdestruktiv loop. Sådær så att det næstan blir lite læskigt att hitta tillbaka till sig sjælv igen. Fyfan. :D Jag ska sluta fråga mig sjælv vad och vem jag egentligen/verkligen ær. Svaret ær ju så jævla simpelt. Jag har doktorerat i Galenskap, och tamigsatan, det ær bara att erkænna att jag ær helt jævla sinnessjuk. Lyckligt uppfuckad och full-on, all in fucking bonkers. EMBRACE IT, BITCHES!