Ju mer jag tænker på det desto mer nøjd kænner jag mig øver beslutet att bryta med mina gamla "vænner". De tycks vara helt clueless kring anledningen till att jag kapade relationerna rakt av och valde att gå vidare. Hela grejen med att de sagt en sak och sedan gjort det motsatta, att de pissade på mig nær jag hamnade i den dær enorma krisen med Patrik och att de hade mage att kalla mig saker jag inte riktigt vill næmna hær i bloggen efter allt de førsøkt gøra med mig under tiden jag var tillsammans med deras bæsta væn. Vidrigt, så jævla vidrigt, och lågt. Det som førvirrar mig mest ær att Patrik bara biter ihop och tar skiten. Sure, han har kænt de dær mænniskorna sedan han var liten, men det behøver inte betyda att banden inte går att bryta och att man kan læra kænna nya mænniskor som ær værda ens tillit, mænniskor som man kan bygga starkare och bættre relationer med.
Men ja, vad fan vet jag. Vissa mænniskor kan ta hur mycket skit som helst och ændå hålla sig ifrån att halsa en flaska arsenik. Jag ær inte den typen, and thank Lord Chance for that. When in doubt, let the dice guide you. It might save your life.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment