Heroes of madcraft.

Nu är det riktigt längesedan jag uppdaterade bloggen. Vet inte om det har att göra med att jag tröttnat eller att jag pysslar med så sjukt mycket annat om dagarna. Är hypersocial och träffar folk i princip dagligen. Det känns riktigt bra, och min sociala fobi är som bortblåst. Idag är det dessutom tisdag, min absoluta favoritdag varje vecka sedan ett och ett halvt år tillbaka. Som ni kanske minns arrangerar PHX ölmys varje tisdag. 10-30 personer samlas på Dovas vid Fridhemsplan (bara några hundra meter från min lägenhet) och pratar om allt och ingenting, glädje och sorg, the past, the present and the future.

Utöver detta är jag mitt uppe i ett byte av öppenvårdsmottagning inom psykiatrin. Efter fem år på Järvapsykiatrin i Kista är det tydligen dags att gå vidare, och min nya mottagning (Behandlingsenheten City, f.d. "Serafen") ska få äran att försöka trassla upp alla fantastiska knutar min hjärna bär på. Mitt första intryck av den nya läkaren är inte särskilt positivt alls dessvärre. Han fastnade hårt i den delen av min journal som förtäljer att jag var drogmissbrukare i tonåren. Trots att det är den kortaste episoden i min sjukdomshistoria har han hängt upp sig på detta, och jag får inte mina mediciner som jag ska. "Hehö, Stesolid kallar vi ju torrsprit inom psykiatrin" (NÄHE, det har jag inte vetat sedan jag var 15, alls), så han räknar varje tablett jag tar och skriver ut minsta möjliga recept på skiten. Skärper han sig inte med tiden byter jag läkare. Jag orkar inte skämmas över att jag behöver en viss medicin för att klara av vardagen någorlunda.

Nog om det. Ser ni bilden högst upp i inlägget? Yes, ännu ett spel jag gått ned mig i något alldeles fullständigt. Min älskade pojkvän lurade in mig i det, och nu sitter jag någon timme varje dag och kastar kort omkring mig like I just don't care. Det värsta är att jag blivit ganska duktig på spelet, och det gör det inte mindre roligt. Tvärtom är det skönt att låta hjärnan fokusera på nya strategier och jakten på nya kort som kan spränga motståndaren i små, små bitar. Vilken känsla. Ett funtastic vis att avreagera sig på, släppa lös den inre juggen litegrann. Ahh. Ska studsa in i spelet nu och se om det kommit några nya quests för dagen. Yes, de har kommit på ett sätt att göra skiten ännu mer beroendeframkallande. Blizzard alltså. Once you battle.net you never go afk.

Kjempeklem på er!

More love and another addiction.

Jag krossar circa en laptop om året, inga undantag de senaste fem åren. Börjar varje år med inköp av ny burk och trenden har varit varannan VAIO varannan ideapad. Nu var det ideapadens tur, och den är så fantastiskt bra och fin att jag somnar intill den, nästintill spinnandes, varje natt. Prestandan, alla features (touchscreen bl.a.) och utseendet i allmänhet, ahh, it's all just too perfect! Det är så bra att jag helt och hållet bortser från att den kör Windows 8.

Med varje ny maskin kommer nya vanor/ovanor, this time is no different, och yours truly har börjat spela DotA2. Brewmaster och Juggernaut är mina favoritkaraktärer för tillfället, men jag har inte spelat mycket alls så vi får se vad detta utvecklas till. Jugge och Brewy är liksom givna när man är jag. Karaktärer jag kan relatera till på olika sätt. :3 Så denna vinter kan officiellt ta sig, jag kommer bosätta mig vid skrivbordet och inte lämna det förrän våren är här.

Avrundar kärleksförklaringen till allt det nya med en helt våldsamt smärtsam kram till var och en av mina nära och kära som ser till att jag har det så bra som jag har det nu, trots mina bipolära svängningar och allt som hör till när man är sjuk i hela huvudet. Ilu ilu ilu! Prrrr!

Kärlek++.

För tillfället har jag denna fagra och helt underbara varelse på min soffa, Hanieh. Känner mig lite som en couchsurfingvärdinna, men de enda som får dela bo med mig är mina vänner. Min sociala fobi hindrar mig helt enkelt från att släppa in en helt främmande person i mitt tempel.

Vintern blir på något vis mindre mörk och fruktansvärd med henne i närheten. Hon kände sig lite ensam i sin lägenhet på Lappis, jag kände mig lite ensam jag med, så när hon frågade om hon kunde vara hos mig ett tag sken jag upp som en liten sol. Att kunna vakna och ta varsinn cigarett helt sömndruckna på balkongen skrattandes åt ingenting är ett bra sätt att börja dagen. Ångesten håller sig borta i större utrsträckning och jag börjar fundera på om det inte är så att jag borde ordna en större lägenhet som jag kan dela med någon. Inte som jag gjorde med min f.d. bästa väninna, utan med en möjlighet att klara ekonomin om jag skulle känna för att bo ensam igen. Det enda som sätter käppar i det hjulet är att jag verkligen trivs där jag bor nu. Grannarna är underbara, de som jobbar i kiosken precis över vägen är hur trevliga som helst och jag har gångavstånd till tisdagsölarna. Perfection.

Apropå öl är det tydligen fest hos mig ikväll. Undrar hur jag ska lösa the drinkables. Har gymmat hårt både idag och för ett par dagar sedan så jag är mör i hela kroppen. Teleportera mig till Systembolaget, någon. Aaahh. Eller så får jag göra en fuling och skicka Hanieh att handla åt mig haha. That's what you get for staying at my place.

Hepphepp, äta en Allevo och krama lite på Martin som sussar så sött intill mig. Och om jag känner mig själv rätt kommer jag inte orka blogga på ett tag, så jag passar på att redan nu önska er en god jävla jul och ett helvetiskt nytt år. HUGS, DRUGS AND VODKAAAH.

Summan av kardemumman.

I början av sommaren studsade en ny bekantskap, Jennifer, in i mitt liv lite plötsligt och hastigt, och vi blev riktigt goda vänner efter bara några veckors intensivt kringflängande på Kungsholmen. Vi gjorde allt tillsammans. Åkte till Göteborg där vi körde en helhelg på Liseberg, åkte hem till Stockholm och deltog i Stockholm by Gummibåt (vi fuskade och blev spontanupplockade vid Kungsholmsstrand av något slags bryggformad, hemmasnickrad tingest som var utrustad med kyl, grill, barbord och kök där vi blev bjudna på många många många öl), reste vidare till Serbien, träffade i princip hela min släkt och många gamla vänner till familjen, kom hem igen, härjade loss på x antal tisdagsölar och tog oss en vecka till i Serbien i början av november.

Eftersom det hänt så mycket och jag har hundratals bilder från tiden jag varit inaktiv på bloggen känns det som att denna sammanfattning får duga tillsvidare. Jag lär dock lägga upp små videoklipp från samtliga äventyr senare för vissa är så amazical att jag kiknar av skratt varje gång jag tittar på dem.

Med andra ord gick jag inte och dog, utan körde snarare på raka motsatsen. Som det är nu tränar jag dessutom hårt och håller en strikt diet för att bli av med alla depressokilon jag lagt på mig de senaste två åren. Skönt att många sorters psykofarmaka sabbar en mer snarare än att de gör någon som helst nytta (antipsykotika är verkligen inte att leka med). Kroppen är lyckligtvis formbar och jag ska gjuta fram en ny, blyhård Aleks som överglänser alla tidigare versioner av mig. Aldrig mer ska jag låta någon tvinga mig ner på knä i en krypta av ältande, framförallt våldtäktsmannen som fortfarande spökar i mitt inre emellanåt. För att jag ska kunna gå vidare måste han drivas ut genom rå viljestyrka samt eventuell exorcism. I'll do whatever it takes.

Ni får nöja er med detta sålänge, jag har en lång dag framför mig och tänkte börja förbereda mig inför den nu. Ta en dusch, lägga på krigsmålningen, lyssna på Hans Zimmer och ta över världen.

Må väl därute i det underliga höstrusket. Pazpazpaz.

Efterskalv.

Energy gone wild.

Låg på psyk ett tag. Är fri nu. Känns skönt att min nya medicin (Abilify) ser till att jag inte svänger så våldsamt i humöret. Trodde inte det fanns något som kunde stabilisera mig. Är fortfarande lite i chock. Kanske. Ungefär.

Imorgon åker jag och Jennifer västerut. Bilder på de senaste veckorna och de kommande dagarna dyker upp så snart jag funnit min laptop igen. Mycket har hänt och mycket kommer att hända.

Ja... Puz!

Hey commander, can you unplug me?

Overwhelmed with anxiety.

Knivarna får vänta. Dags för en timeout.

You met me at a very strange time in my life.

Tassar runt i mitt hem med nerverna på utsidan av kroppen. Har mått riktigt dåligt ganska länge nu, men trots höjda doser av i princip alla mediciner jag står på händer ingenting. Jag städar hela lägenheten, skrubbar allt, putsar allt, står och panikgråter i duschen så att jag sätter vatten och schampoo och allt i halsen. Hostar, kryper ihop på badrumsgolvet, hulkar mig och gråter mer och mer och mer. Tar mig upp, rullar in mig i handdukar, sätter mig vid datorn, börjar gråta helt okontrollerat igen. Det räckte med några illa valda ord för att jag skulle känna sådant obehag gentemot en av mina närmaste att allt eskalerade till att jag grät så jag skrek. Klöste loss hud från kroppen, tog lugnande, kunde inte andas, skrubbade en redan skinande jävla ren lägenhet och kollapsade slutligen i soffan efter en lätt överdos av medicinen. Låg helt orörlig och grät i tystnad. Dränkte mina rena lakan i tårar och smink och sorg.

Men jag ger inte upp än. Det finns en människa som lyckas hålla mig i handen trots att vi aldrig träffats, och han hjälper mig glömma. Känslan av att spriten inte är lika lockande längre. Känslan av en varm filt, något slags substitut för allt det destruktiva, och därtill nästan uteslutet binärt. Galet, tänker hjärnan. Tack, tänker hjärtat.

En dag i taget. Huvudet upp, fötterna ner.

Sunday twitching.

» If you're with me you don't need to worry. I can take ten times the crazy we both would ever be able to accumulate together.
» If you don't go crazy, you can't shake the madness.
» It's rather cleansing to get shitfaced and howl at the moon, piss yourself and have a weird boner.

SC2: HotS.

Det har hänt så jävla mycket den senaste månaden, har inte riktigt haft tid eller lust att häva ur mig mitt normalt antisinande svammel på bloggen. Ska försöka slänga in något slags uppdatering snart, men till dess får ni nöja er med min lilla voiceover av Terrans adjutant. Peppar min älskade Angleby i sitt laddrande mot koreanska grandmasterskyar så gott jag kan. It's the least I could do.

Kærlighed i massor.

These walls don't lie.

Istället för förvirring; musik.

Eftermiddagen uppslukades av min ovana att bryta ihop när jag pratar om det förgångna, särskilt de våldtäktiga delarna av det förgångna (telefonmöte med hela psykteamet). Vändningen kom lyckligtvis mot slutet av samtalet då vi på något vis lyckats bunta ihop allt skräp som cirkulerar inom mig och beslutat oss för att bygga vidare på terapin i nästa vecka. En paus i misären var helt rimligt från bägge sidor.

Jag är så glad att jag inte blir hetsad till återhämtning nu för tiden. Fram till min 23-årsdag var det, för mig, ovanligt att mötas av medmänsklighet inom psykiatrin. Nu har jag terapeuter som håller mig i handen i alla lägen, som blir uppriktigt oroade när jag missar ett möte. Det känns så otroligt mycket mer stabilt när de tar till alla medel de kan för att nå mig när jag inte klarar av att kliva upp ur sängen än när min gamla terapeut i Göteborg lät tre signaler gå fram innan hon la på luren och gick på semester i tre veckor. Det känns som att jag har en chans att komma på rätt spår trots allt som varit.

Tralala, nu ska jag ut på äventyr med Emily, put the angst on hold and rave 'til fucking dawn. Vi ses bortom det binära.

/ignore

Bästa sättet att hantera alla typer av relationer. Let's keep on doing that.

My kind of lullaby.

De senaste månaderna, ett drygt år, vilar i en tjock dimma med få minnen som möjligtvis hade kunnat ge mig mer drivkraft om det inte vore för spriten. Eller ja, det är så det känns just nu. Kanske hade samma händelser aldrig inträffat om det inte vore för att jag varit onykter, lite som med mina lugnande mediciner och möjligheten att lämna mitt hem utan att fullständigt kollapsa. Bruket av dessa substanser kommer dock alltid med en känsla av skam och nederlag, maktlösheten inför mina glappande synapser. Mina vänner och min familj bär på en mer eller mindre konstant oro över min situation och väljer ibland att skälla ut mig för mitt beteende i hopp om att jag ska ryckas ur hänsynslösheten mot min egen kropp och deras psyken. I ärlighetens namn hjälper detta föga, allt jag strävar efter är något slags sinnesro oberoende av vad jag måste ta till för att finna den. Hur mycket jag än försöker vägrar den infinna sig, och jag funderar kring om jag egentligen har en halv aning om vad själva konceptet handlar om.

Jag började supa och knarka väldigt tidigt i livet och är övertygad om att jag hade begått självmord om jag hade låtit bli. Mitt hem var en fristad för blandmissbrukare, och jag vet att jag blivit utnyttjad för detta många gånger. Redan när jag var fjorton år gammal åkte mina föräldrar iväg på flera veckors semester över somrarna och lämnade mig i en enorm lägenhet i centrala Göteborg. Jag är medveten om att både min mor och min far var upptagna med sina egna problem och mina yngre syskons behov av uppmärksamhet och omtanke. Mor studerade, far idkade arbetsnarkomani, syskonen var alldeles för små för att ta hand om sig själva... Ja, jag blev helt enkelt skuffad åt sidan och fick ta ansvar för alldeles för mycket när helvetet inom mig började slå rot och gro på riktigt. Mina vänner var välkomna ombord på mitt sjunkande skepp, där vi hade otroligt "roligt" tills det var dags för dem att ta tag i sina liv och komma någonvart. De började glida bort från mig och jag hamnade i allt trasigare och trasigare kretsar med tiden. När jag fyllde 18 var jag fullfjädrad ärkenarkoman och kunde halsa en flaska vodka utan att avlida på plats.

Sedan dess har jävligt många år passerat och under denna tid har mycket hänt. Så sinnessjukt mycket att jag står helt perplex inför både det förflutna och min eventuella framtid. Det känns som att ett sekel passerat sedan jag började förstöra mig själv, och jag fyller 27 i höst. Overklighetskänslor och ångest, svaghet och uppgivenhet, sönderfall och sorg.

Det är lördag och jag dricker mitt vin. Det var fredag och jag drack det mesta av mitt vin i ensamhet, föll trots det inte i sömn förrän sömnmedicinerna överkonsumerats något. Dagarna flyter ihop och jag bryr mig inte. Jag orkar inte. Ännu en jävla alkoholists memoarer, varsågod.

Fuck it, let's have a beer!

Tröttnade på att gömma mig under täcket och grina som ett litet aber, valde istället att göra något åt min misär en sväng. Galna äventyr har avlöst varandra den senaste tiden, allt från PHX-relaterade outbreaks till fester och efterfester hemma hos vänner och bekanta.

Natten till igår fann jag och Emily oss hos en trio kungsholmsbor i deras källarstudio på samma gata som vi bor på. Det spelades piano, idkades akrobatik, skrattades och dracks vodka direkt ur flaskan med sugrör. Dessa hattmakare lärde jag känna en kväll när jag tog en cigarett utanför Dovas. "What brings you here?" Förklarade att Dovas är mitt förlängda vardagsrum då jag inte bor på en alltför stor yta samt att vi varje tisdag skålar för Kampen. Kampen för uppsluppenheten och galenskapen gissar jag. Det är ännu oklart vad fan det är vi pysslar med, but it's lovely. Igår markerade vi dessutom vår bartender, Jamal, med en fantastiskt fin t-shirt:

Ord kan inte beskriva hur vansinnigt bäst han är. Torkar upp efter oss när vi spiller ut öl, något som inträffar åtminstone en gång var tjugonde minut. Det blir lite trångt när alla samlas, 20-25 personer på en liten men gemytlig yta. But it's ok. Han låter det ske. Vi låter det ske. Varje jävla tisdag sker det, och jag hoppas att det aldrig kommer sluta ske.

Just fan! I maj åker vi till Helsingfors! Ja jävlar i mitt lilla hav, min första partykryssning någonsin. Jag har inte vågat ge mig på något liknande tidigare då jag knappt klarade av att åka båt mellan Helsingborg och Helsingør när jag var yngre och bilade genom Europa med familjen varje sommar. Det blir till att dunka en näve Stesolid och ett par Postafen innan jag kliver ombord, ty ingen minns en fegis. Trots båtångesten ser jag dock fram emot att göra havet och Helsingfors osäkert med kaputtskallarna. HISTORY SHALL BE WRITTEN!

Now I shall fuck off and eat some breaklunch.

Two steps from hell.

The beginning of a new end.

Talande klichéer. Två världar av ångest vaggandes farligt nära inpå varandra. Kärleken flåsandes föraktfullt i nacken, med så många evigheter av erfarenhet. Ta ditt spjut, ta din lans, ta skydd och invänta den dom du länge vetat kommer separera din kropp från din själ. Bedjan om nåd kommer stå obesvarad, och det enda du blickar ut över är en farkost som aldrig lyckats uppfylla syftet med sin existens.

Bräckliga lilla liv. Vacklande jävla självförtroende. Det kan alltid bli värre.

Only for the weak.

Dra åt helvete vad alla känslor slår volter i min kropp just nu. Mani, mani, mani. Stesolid.

Om någon månad ska jag börja gå i något slags "riktig" missbruksterapi där de kollar mina levervärden en gång i veckan. Det räckte alltså inte att försöka bearbeta allt som hände för ett par år sedan. Det finns inget att bearbeta, bara en jävla massa skräp att acceptera. Hur accepterar man att någon tagit ens kropp ifrån en, besudlat den och skurit sönder den? Jag känner hur som helst att det aldrig kommer ske, inte i mitt fall.

Nykterheten skrämmer mig, men jag är omgiven av kärlek denna gång. När jag slutade med tjacket fanns bara en person som höll mig i handen, Calle, och det han gjorde för mig är självfallet ovärderligt. Han vakade över mig, dygnet runt, ensam. Han håller mig i handen även denna gång, dock med hjälp av det som finns kvar av min familj och mina närmaste vänner.

Skräcken. Vem är jag bortom all sprit? Bortom dimman. Vem fan är jag?

Gemensamhetsfaktorn.

New addiction.

Monkeytown.

Natten till idag dansade jag sönder min fot så illa att jag tvingas hoppa på ett ben. Så kan det gå när man, efter att ha suktat i sex år, äntligen får se apjävlarna Modeselektor. Kort sammanfattat: Lars och jag dansade så våldsamt att vi fick hålla i oss i kravallstaketet, Max försvann, hipsters är med största säkerhet den vidrigaste "subkulturen" någon någonsin kräkts upp, man får inte pryda sin kropp med Münchenbryggeriets inredning och taxichaffisar är riktigt jävla skumma. YAY!

Fool me once...

Förvirringen som uppstår när man försvarar en "vän" (som ständigt lyckas hamna i dramer jag inte förstår) som sedan knullar en mentalt (ljuger) och dumpar en för att det är en enklare utväg än att erkänna sitt misstag, be om förlåtelse och få ordning på allt igen. Stoltheten, ack stoltheten. Den ska tydligen försvaras till varje pris. Ja hon har svikit mig, bedragit mig, hon har lämnat, glömt och lurat mig.

Jag känner dock att jag inte borde vara helt överraskad. This has happened many, many times before.