Information från Anstalten Kristianstad:
"Alexander Jubal Rye har från och med den 18 juni 2012 beviljats utslussningsåtgärd i form av halvvägshus. Detta kommer pågå fram till frigivningen den 14 oktober 2012. Under denna tid kan Alexander Jubal Rye beviljas permissioner och annan fri tid som ej kommer meddelas specifikt.
Boendeplats: Halvvägshuset Uttran, Botkyrka.
Sysselsättningsort: Stockholm."
Wednesday, May 30, 2012
Friday, May 18, 2012
The Great Depression.
Igår ringde min kära mor för en stunds random svammel. Självklart pratades det om min mentala hälsa och mina mediciner, that's just how she rolls I asume. Hon har försökt internetforska lite kring vad det är för piller jag stoppar i mig dagligen (gulle), men kände sig såklart inte klokare efter det då alla reagerar helt olika på samma preparat.
I bipacksedeln till Cymbaltan står det att man kan gå ner i vikt i början av behandlingen, och jag som redan var ganska liten innan jag började blev helt ägd de första månaderna. Mor sa att "så illa var det väl inte?", men se, det var till och med värre än jag mindes det. Så för att friska upp både mitt och hennes minne av den tiden grävde jag fram en bild som togs kort efter att jag skrivits ut från avdelning 24 i januari 2010.
Mer än så vill jag inte visa, för jag får kväljningar av att bara se mitt ansikte och min arm här. Det är inte konstigt att jag känner mig fet som en valross nu när det bara var två år sedan jag såg ut som Jack Skellington. Shruuugh.
I bipacksedeln till Cymbaltan står det att man kan gå ner i vikt i början av behandlingen, och jag som redan var ganska liten innan jag började blev helt ägd de första månaderna. Mor sa att "så illa var det väl inte?", men se, det var till och med värre än jag mindes det. Så för att friska upp både mitt och hennes minne av den tiden grävde jag fram en bild som togs kort efter att jag skrivits ut från avdelning 24 i januari 2010.
Mer än så vill jag inte visa, för jag får kväljningar av att bara se mitt ansikte och min arm här. Det är inte konstigt att jag känner mig fet som en valross nu när det bara var två år sedan jag såg ut som Jack Skellington. Shruuugh.
Thursday, May 17, 2012
Kick the Habit, day 18.
Jag gråter cirka oavbrutet och vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv. Alla psykosomatiska vidrigheter stressar sönder mig. Vågar inte ens gå ut på balkongen och ta en nypa luft.
När jag inte orkar tänka sönder precis allting sitter jag på min motionscykel och trampar på tills jag blir yr och dör.
Ångesten börjar sätta sig i väggarna. Igen.
När jag inte orkar tänka sönder precis allting sitter jag på min motionscykel och trampar på tills jag blir yr och dör.
Ångesten börjar sätta sig i väggarna. Igen.
Wednesday, May 16, 2012
Everybody loves a rapist.
Alexander Jubal Rye våldtog mig vid flera tillfällen från januari till juni 2011. Det finns ett helt arkiv med bevis, och flera av dokumenten innehåller hans erkännanden som han i de flesta fall skickat till mig och mina närmaste per SMS och/eller mail.
Det finns även en ganska stor skara människor som valt att ställa sig på hans sida. Lite underligt med tanke på att han fick två års fängelse för det han gjort, något jag personligen anser styrker det faktum att han begått svårt kriminella handlingar. Detta driver mig till att vilja publicera namn och bild på varje jävel som understår sig att ta mig för en lögnare.
If I do, and trust me on this one, there will be consequences.
Det finns även en ganska stor skara människor som valt att ställa sig på hans sida. Lite underligt med tanke på att han fick två års fängelse för det han gjort, något jag personligen anser styrker det faktum att han begått svårt kriminella handlingar. Detta driver mig till att vilja publicera namn och bild på varje jävel som understår sig att ta mig för en lögnare.
If I do, and trust me on this one, there will be consequences.
Tuesday, May 15, 2012
Aldrig mer.
Allt du äger är ingenting värt
Om du inte väljer vad du har kärt
Och ditt hus är aldrig något hem
Utan kärlek är du alltid tomhänt
Om du inte väljer vad du har kärt
Och ditt hus är aldrig något hem
Utan kärlek är du alltid tomhänt
Forever shunned.
Eöwh. Jag har ägnat det senaste dygnet åt att komma på varför Jinx inte bor kvar här längre. Efter att ännu en gång ha läst konversationen vi förde på failbook när min hjärna kollapsade häromveckan såg jag att hon missuppfattat väldigt mycket av det jag sagt. Jag funderade på att ringa henne och fråga om hon hade lust att prata lite mer om allt som hänt. Ett tag tänkte jag till och med fråga om det kanske inte var lite väl förhastat det här med att packa sina saker och dra när vi egentligen inte pratat igenom allt ordentligt.
And then it hit me. Världens Snällaste Aleks ville lappa ihop något trasigt igen, bara för att alla runt henne ska vara nöjda och glada medan hon själv sitter med pistolen mot huvudet.
Kvällen då allt gick åt helvete stod jag och grät medan jag förklarade för henne varför jag känt att det varit jobbigt att bo med henne de senaste månaderna, men jag var så trasig i huvudet att jag inte klarade av att prata, så jag sa att vi kunde skriva till varandra istället. Precis innan jag vek av mot mitt rum sa hon att det kanske var en dålig idé att bo ihop, och jag tolkade det som att hon ville flytta. Min respons blev att "ja, du har ju månaden ut (vilket var fel, för i kontraktet står det att uppsägningstiden är på tre månader, jag hade helt glömt bort det)", och svaret på det var "förstår du att du precis slängt ut mig?". Efter det pajade huvudet ihop ännu mer och saker som jag tycker hon borde tagit upp långt tidigare började plötsligt leta sig fram.
Under hela tiden vi bott ihop har jag varit ärlig och öppen för diskussion vad gäller i princip allt. När hon vid ett par tillfällen frågade hur det låg till med mitt drickande sa jag som det var, rakt ut, inga krusiduller; jag dricker för att jag inte kan hantera all skit som hänt mig de senaste åren. Jag dricker, men jag döljer det inte. Alla mina kontakter inom psykiatrin vet om detta, och mor och Martin har sagt sitt de med. Jinx visste precis på pricken hur det låg till. Ändå tog hon upp det när vi pratade om situationen hemma. Sa att hon mådde dåligt av att vara runt människor med alkoholproblem. Men visst fan är det skillnad på alkoholproblem och alkoholproblem. Jag söp mig inte fuck-you-in-the-ass-full, betedde mig inte som ett as mot henne, väsnades sällan de dagar hon ville ha det tyst runt sig, rättade mig så mycket jag kunde efter hennes något mer hektiska liv, medan jag själv var sjukskriven och färdig att slängas på tippen. Jag var glad för hennes skull och försökte få en massa saker, bland annat ekonomiska issues, att gå ihop så att vi båda kunde slappna av hemma och må bra. Att jag skämdes över min existens var något jag försökte ta itu med på andra sätt.
Så kom dagen då jag kände att mina pengar sinade, att jag satt strandad i lägenheten medan hon hade råd att åka iväg på ett äventyr mitt i en, enligt henne, ekonomisk kris och jag ifrågasatte huruvida det var rimligt att ta sig en tripp till Göteborg och få sitt hår fixat (dreads) samtidigt som det var besvärligt att betala katternas veterinärkostnad and what have ye. Tydligen hade hon skramlat ihop pengar för detta ändamål. Mhm, absolut, men om man har saker runt sig som är lite mer akuta att få styr på än sitt hår, då tar man väl ändå sina surt förvärvade slantar och lägger dem på det istället?
Nej, då kom det plötsligt fram att jag äter mer än hon gör och att det var jobbigt att saker och ting hon räknade med skulle finnas i skafferiet plötsligt inte fanns där längre när hon skulle använda dem. Jag passade på att påminna henne om att jag (med hjälp av Calle och Stefan) lagt ut pengar för väldigt mycket som gått åt i hushållet, vare sig det varit saker jag kunnat eller inte kunnat äta/dricka. Hade inget som helst egotänk när jag handlade, utan köpte saker jag visste att hon tyckte om och som jag inte skulle röra. Räknade kallt med att hon skulle göra likadant. Icke. Ju längre tiden gick, desto mer sällan kom hon hem med saker jag kunde äta när hon hade varit och handlat.
När jag kommenterade på detta hade jag plötsligt jättefel och inom loppet av några minuter bestämdes det att hon skulle köpa sin egen mat (jag kände direkt att det var något hon hade tänkt på länge men av någon anledning vägrat tala om för mig). Ni vet, den klassiska, dryga grejen man kör i ett kollektiv där man inte känner varandra så väl eller helt enkelt inte vill lära känna människorna man bor med. Det hörde inte hemma i min värld där jag tyckte mig känna Jinx bättre än någon jag haft i mitt liv tidigare. Hoppsan i helvete vad fel jag hade.
Jävlar i min lilla låda vilken fullständig cerebral pares jag har när det kommer till alla typer av relationer. Jag öppnar mig för människor, jag välkomnar dem i mitt liv på alla sätt jag kan och är nästintill gränslöst generös kring de jag älskar (är detta måhända en genetisk defekt?), men det enda jag hittills fått i gengäld är "ja, men jag bad dig faktiskt aldrig göra så". Bad mig göra vad? Vara där för de som betyder mycket för mig? Ironiskt nog pratade vi om svenskt kontra osvenskt beteende dagarna innan allt rasade. Öppenhet och generositet kom vi fram till var egenskaper som hörde till den senare kategorin. Typiskt osvenskt, typiska anledningar till att vilja fly detta kalla jävla land. Att kunna slappna av och trivas på andra platser än i sitt rum känns nämligen som något man helt enkelt inte gör här. Det är så avlägset. Allt bortom de fyra väggarna man omges av och surret från den egna datorn är skitläskigt och resulterar cirka alltid i panikångest och självmord.
Hah. All den gyttja jag precis knappat ur mig pekar åt samma håll jag grinat och gnällt om i en halvt oändlig evighet: jag måste verkligen fly denna skärseld till omgivning snarast möjligt. Gör jag inte det kommer jag med största säkerhet skaffa en permanent adress på slutenvården med tillhörande brevlåda och namnskylt i mässing. En brevlåda mest för syns skull, för ve den svensk som vågar idka någon form av kommunikation. Ve den lilla jävel som tar sig tid att skriva ett brev för hand och gå misste om all den tid man måste ägna åt att lyssna till ljudet av grannen i trappuppgången för att försäkra sig om att inte krocka ihop med någon på sin väg till ännu en dag av självhat, förödmjukelse, stress, ångest och själsligt förfall.
And then it hit me. Världens Snällaste Aleks ville lappa ihop något trasigt igen, bara för att alla runt henne ska vara nöjda och glada medan hon själv sitter med pistolen mot huvudet.
Kvällen då allt gick åt helvete stod jag och grät medan jag förklarade för henne varför jag känt att det varit jobbigt att bo med henne de senaste månaderna, men jag var så trasig i huvudet att jag inte klarade av att prata, så jag sa att vi kunde skriva till varandra istället. Precis innan jag vek av mot mitt rum sa hon att det kanske var en dålig idé att bo ihop, och jag tolkade det som att hon ville flytta. Min respons blev att "ja, du har ju månaden ut (vilket var fel, för i kontraktet står det att uppsägningstiden är på tre månader, jag hade helt glömt bort det)", och svaret på det var "förstår du att du precis slängt ut mig?". Efter det pajade huvudet ihop ännu mer och saker som jag tycker hon borde tagit upp långt tidigare började plötsligt leta sig fram.
Under hela tiden vi bott ihop har jag varit ärlig och öppen för diskussion vad gäller i princip allt. När hon vid ett par tillfällen frågade hur det låg till med mitt drickande sa jag som det var, rakt ut, inga krusiduller; jag dricker för att jag inte kan hantera all skit som hänt mig de senaste åren. Jag dricker, men jag döljer det inte. Alla mina kontakter inom psykiatrin vet om detta, och mor och Martin har sagt sitt de med. Jinx visste precis på pricken hur det låg till. Ändå tog hon upp det när vi pratade om situationen hemma. Sa att hon mådde dåligt av att vara runt människor med alkoholproblem. Men visst fan är det skillnad på alkoholproblem och alkoholproblem. Jag söp mig inte fuck-you-in-the-ass-full, betedde mig inte som ett as mot henne, väsnades sällan de dagar hon ville ha det tyst runt sig, rättade mig så mycket jag kunde efter hennes något mer hektiska liv, medan jag själv var sjukskriven och färdig att slängas på tippen. Jag var glad för hennes skull och försökte få en massa saker, bland annat ekonomiska issues, att gå ihop så att vi båda kunde slappna av hemma och må bra. Att jag skämdes över min existens var något jag försökte ta itu med på andra sätt.
Så kom dagen då jag kände att mina pengar sinade, att jag satt strandad i lägenheten medan hon hade råd att åka iväg på ett äventyr mitt i en, enligt henne, ekonomisk kris och jag ifrågasatte huruvida det var rimligt att ta sig en tripp till Göteborg och få sitt hår fixat (dreads) samtidigt som det var besvärligt att betala katternas veterinärkostnad and what have ye. Tydligen hade hon skramlat ihop pengar för detta ändamål. Mhm, absolut, men om man har saker runt sig som är lite mer akuta att få styr på än sitt hår, då tar man väl ändå sina surt förvärvade slantar och lägger dem på det istället?
Nej, då kom det plötsligt fram att jag äter mer än hon gör och att det var jobbigt att saker och ting hon räknade med skulle finnas i skafferiet plötsligt inte fanns där längre när hon skulle använda dem. Jag passade på att påminna henne om att jag (med hjälp av Calle och Stefan) lagt ut pengar för väldigt mycket som gått åt i hushållet, vare sig det varit saker jag kunnat eller inte kunnat äta/dricka. Hade inget som helst egotänk när jag handlade, utan köpte saker jag visste att hon tyckte om och som jag inte skulle röra. Räknade kallt med att hon skulle göra likadant. Icke. Ju längre tiden gick, desto mer sällan kom hon hem med saker jag kunde äta när hon hade varit och handlat.
När jag kommenterade på detta hade jag plötsligt jättefel och inom loppet av några minuter bestämdes det att hon skulle köpa sin egen mat (jag kände direkt att det var något hon hade tänkt på länge men av någon anledning vägrat tala om för mig). Ni vet, den klassiska, dryga grejen man kör i ett kollektiv där man inte känner varandra så väl eller helt enkelt inte vill lära känna människorna man bor med. Det hörde inte hemma i min värld där jag tyckte mig känna Jinx bättre än någon jag haft i mitt liv tidigare. Hoppsan i helvete vad fel jag hade.
Jävlar i min lilla låda vilken fullständig cerebral pares jag har när det kommer till alla typer av relationer. Jag öppnar mig för människor, jag välkomnar dem i mitt liv på alla sätt jag kan och är nästintill gränslöst generös kring de jag älskar (är detta måhända en genetisk defekt?), men det enda jag hittills fått i gengäld är "ja, men jag bad dig faktiskt aldrig göra så". Bad mig göra vad? Vara där för de som betyder mycket för mig? Ironiskt nog pratade vi om svenskt kontra osvenskt beteende dagarna innan allt rasade. Öppenhet och generositet kom vi fram till var egenskaper som hörde till den senare kategorin. Typiskt osvenskt, typiska anledningar till att vilja fly detta kalla jävla land. Att kunna slappna av och trivas på andra platser än i sitt rum känns nämligen som något man helt enkelt inte gör här. Det är så avlägset. Allt bortom de fyra väggarna man omges av och surret från den egna datorn är skitläskigt och resulterar cirka alltid i panikångest och självmord.
Hah. All den gyttja jag precis knappat ur mig pekar åt samma håll jag grinat och gnällt om i en halvt oändlig evighet: jag måste verkligen fly denna skärseld till omgivning snarast möjligt. Gör jag inte det kommer jag med största säkerhet skaffa en permanent adress på slutenvården med tillhörande brevlåda och namnskylt i mässing. En brevlåda mest för syns skull, för ve den svensk som vågar idka någon form av kommunikation. Ve den lilla jävel som tar sig tid att skriva ett brev för hand och gå misste om all den tid man måste ägna åt att lyssna till ljudet av grannen i trappuppgången för att försäkra sig om att inte krocka ihop med någon på sin väg till ännu en dag av självhat, förödmjukelse, stress, ångest och själsligt förfall.
Sunday, May 13, 2012
Friday, May 11, 2012
Kick the Habit, day 12.
Vaknade 08:03, ville simma i ett hav av glassplitter, dunkade i mig en näve Stesolid, låg i apatikoma i fem timmar.
Det går inte så bra just nu.
Det går inte så bra just nu.
Tuesday, May 8, 2012
Kick the Habit, day 9.
Träffade min kurator idag. Vi pratade om utsättningen av medicinen samt om allt som hänt hemma den senaste veckan. Jag räknade med att hon skulle bli förvånad och ställa en massa frågor kring det här med att Jinx flyttat ut, men hon verkade mest glad över att jag börjat reagera på jobbiga situationer med känslor istället för ångest eller apati. Cymbaltan har ingen nåd när det kommer till sådant. Man blir en robot, på gott och ont. Såhär i efterhand är jag tacksam att jag varit ordentligt drogad under uppbrottet med Patrik och... Ja, alla andra som inte finns kvar i mitt liv längre. Det hade varit omöjligt för mig att ta mig igenom det utan medicinerna, men det var då. Nu är allt annorlunda, och det är underbart att kunna skratta och gråta på riktigt igen.
Blablabla. Jag hade sådan sjuk jävla tur som hamnade på öppenvården i Kista för tre år sedan. Min kurator är helt fantastisk. Det är som att hon känner mig bättre än jag själv gör. Eller ja, det är inte bara hon, det är fan hela teamet. Kuratorn, sjuksköterskan, mentalskötarna, läkaren... Riddarna kring det rubbade och skeva bordet. För första gången i mitt liv går jag i terapi som hjälper, där jag inte bara sitter och är ett stackars jävla offer, utan en människa som råkat födas med en något defekt hjärna. Jag blir behandlad som en individ, jag har ett namn, jag har en historia och jag har, förhoppningsvis, en framtid.
Fffff. Jag önskar att de vänner jag har som behöver den här sortens vård kunde få känna sig lika trygga och hjälpta av sina kuratorer, psykologer, läkare och alla andra de tvingas beblanda sig med för att orka med vardagen och allt skrot som skramlar runt i huvudet. Varför ska det vara så jävla svårt för? Varför jobbar man med människor om man helt uppenbart inte vill, orkar eller bryr sig? Är de sadister eller vad är grejen?
...Psykiatrin alltså. The amount of duct tape needed to fix that shit is fucking vast.
Blablabla. Jag hade sådan sjuk jävla tur som hamnade på öppenvården i Kista för tre år sedan. Min kurator är helt fantastisk. Det är som att hon känner mig bättre än jag själv gör. Eller ja, det är inte bara hon, det är fan hela teamet. Kuratorn, sjuksköterskan, mentalskötarna, läkaren... Riddarna kring det rubbade och skeva bordet. För första gången i mitt liv går jag i terapi som hjälper, där jag inte bara sitter och är ett stackars jävla offer, utan en människa som råkat födas med en något defekt hjärna. Jag blir behandlad som en individ, jag har ett namn, jag har en historia och jag har, förhoppningsvis, en framtid.
Fffff. Jag önskar att de vänner jag har som behöver den här sortens vård kunde få känna sig lika trygga och hjälpta av sina kuratorer, psykologer, läkare och alla andra de tvingas beblanda sig med för att orka med vardagen och allt skrot som skramlar runt i huvudet. Varför ska det vara så jävla svårt för? Varför jobbar man med människor om man helt uppenbart inte vill, orkar eller bryr sig? Är de sadister eller vad är grejen?
...Psykiatrin alltså. The amount of duct tape needed to fix that shit is fucking vast.
Friday, May 4, 2012
Fall from grace.
The sky was gold, it was rose
I was taking sips of it to my nose
And I wish I could get back there
Some place back there
Smiling in the pictures you would take
Doing crystal anything
Will lift you up until you break
It won't stop, I won't come down, I keep stock
With a tick-tock rhythm and a bump for the drop
And then I bumped up
I took the hit I was given
Then I bumped again
And then I bumped again
She said how do I get back there
To the place where I fell asleep inside you
How do I get myself back
To the place where you said
I want something else to get me through this
Semi-charmed kind of life
I was taking sips of it to my nose
And I wish I could get back there
Some place back there
Smiling in the pictures you would take
Doing crystal anything
Will lift you up until you break
It won't stop, I won't come down, I keep stock
With a tick-tock rhythm and a bump for the drop
And then I bumped up
I took the hit I was given
Then I bumped again
And then I bumped again
She said how do I get back there
To the place where I fell asleep inside you
How do I get myself back
To the place where you said
I want something else to get me through this
Semi-charmed kind of life
Kick the Habit, day 5.
Oh what a beautiful morning. Vaknade imorse av att Jinx röjde ut sina prylar. Valde att dra täcket över huvudet och fortsätta sova.
Vad gäller avtändningen har jag dock inget annat val än att stå ut med den psykosomatiska katastrofen. Jag har en brinnande lust att vräka i mig en hel karta Cymbalta och hoppa ut genom fönstret, men det känns lite onödigt såhär på femte dagen. Det är ju inte som att jag slutat helt, bara halverat dosen. Bara. Halverat. Dosen. Att sluta helt finns inte på kartan längre. Försöker föreställa mig hur det skulle vara att gå från känslan av att befinna sig i puberteten/klimakteriet (combo style!) till något dubbelt så påfrestande... Nja. Då försvinner liksom hela syftet med att lägga ner medicinerna och det enda som återstår på menyn är självmord.
Dricka juice och hålla käften, dricka svindyr juice och hålla käften.
Vad gäller avtändningen har jag dock inget annat val än att stå ut med den psykosomatiska katastrofen. Jag har en brinnande lust att vräka i mig en hel karta Cymbalta och hoppa ut genom fönstret, men det känns lite onödigt såhär på femte dagen. Det är ju inte som att jag slutat helt, bara halverat dosen. Bara. Halverat. Dosen. Att sluta helt finns inte på kartan längre. Försöker föreställa mig hur det skulle vara att gå från känslan av att befinna sig i puberteten/klimakteriet (combo style!) till något dubbelt så påfrestande... Nja. Då försvinner liksom hela syftet med att lägga ner medicinerna och det enda som återstår på menyn är självmord.
Dricka juice och hålla käften, dricka svindyr juice och hålla käften.
Thursday, May 3, 2012
Kick the Habit, day 4.
Det var fint väder igår, så jag höll mig hemifrån och försökte att inte tänka på att jag höll på att zappas ihjäl av min egen hjärna. Petade i mig Stesolid emellanåt, men det fungerade i knappt en timme efter att tabletterna börjat verka.
But I'll remain positive about this, för redan igår började jag faktiskt känna. Typ känslor. Jag satt i solen och njöt. Kände inte bara att "meh, svettsvett whatever", utan ville nästan rulla runt i gräset av övernöjdhet, som en liten gris. :D Har nog aldrig riktigt känt så förut. Innan depressionen var jag mest grinig över att jag alltid blev bränd och höll mig i skuggan. Om jag hade vetat då hur sjuk jag skulle bli hade jag slagit mig själv på käften. Man ska verkligen inte ta något för givet.
What goes up must come down though. Resten av känslospektrat ingår ju självfallet i paketet, och det räknade jag även med. Problemet var att det handlade om något som jag trodde skulle vara stabilt vad som än hände i mitt huvud, nämligen vännen jag bor med. Jag vet att jag lovade mig själv att jag skulle sluta vara så jävla snäll och generös som jag alltid varit när jag lämnade Patrik och hans vänner. Det misslyckades jag med fatalt och köpte en lägenhet åt mig och Jinx i hopp om att vi båda skulle kunna börja bygga på ett bättre liv. Tyvärr visade det sig att hon vantrivs här, vilket ledde till att jag började vantrivas, och igår exploderade det. Jag fick en helt otroligt våldsam känsla av bitterhet, sorg och ånger. Hela universum kollapsade och jag grät så jag inte kunde få luft.
Hon flyttar imorgon. Det gör ont överallt, både fysiskt och mentalt. Jag trodde aldrig att det skulle bli såhär, någonsin, men som jag förstått det kan hon inte bo med andra än sin familj. Jag önskar att det hade visat sig långt innan jag bestämde mig för att köpa lägenheten, men det är ju sjukt lätt att vara efterklok.
Vi förblir kanske vänner, men just nu är allt väldigt mycket åt helvete. Några ton hopplöshet hänger över mig, och skam över att jag alltid fattar så otroligt jävla misslyckade beslut när det kommer till sådana här saker.
People are people. Avoid them.
Tot ziens.
But I'll remain positive about this, för redan igår började jag faktiskt känna. Typ känslor. Jag satt i solen och njöt. Kände inte bara att "meh, svettsvett whatever", utan ville nästan rulla runt i gräset av övernöjdhet, som en liten gris. :D Har nog aldrig riktigt känt så förut. Innan depressionen var jag mest grinig över att jag alltid blev bränd och höll mig i skuggan. Om jag hade vetat då hur sjuk jag skulle bli hade jag slagit mig själv på käften. Man ska verkligen inte ta något för givet.
What goes up must come down though. Resten av känslospektrat ingår ju självfallet i paketet, och det räknade jag även med. Problemet var att det handlade om något som jag trodde skulle vara stabilt vad som än hände i mitt huvud, nämligen vännen jag bor med. Jag vet att jag lovade mig själv att jag skulle sluta vara så jävla snäll och generös som jag alltid varit när jag lämnade Patrik och hans vänner. Det misslyckades jag med fatalt och köpte en lägenhet åt mig och Jinx i hopp om att vi båda skulle kunna börja bygga på ett bättre liv. Tyvärr visade det sig att hon vantrivs här, vilket ledde till att jag började vantrivas, och igår exploderade det. Jag fick en helt otroligt våldsam känsla av bitterhet, sorg och ånger. Hela universum kollapsade och jag grät så jag inte kunde få luft.
Hon flyttar imorgon. Det gör ont överallt, både fysiskt och mentalt. Jag trodde aldrig att det skulle bli såhär, någonsin, men som jag förstått det kan hon inte bo med andra än sin familj. Jag önskar att det hade visat sig långt innan jag bestämde mig för att köpa lägenheten, men det är ju sjukt lätt att vara efterklok.
Vi förblir kanske vänner, men just nu är allt väldigt mycket åt helvete. Några ton hopplöshet hänger över mig, och skam över att jag alltid fattar så otroligt jävla misslyckade beslut när det kommer till sådana här saker.
People are people. Avoid them.
Tot ziens.
Tuesday, May 1, 2012
Kick the Habit, day 2.
Mjahaja, det vart tydligen svårare att sova också. Har legat och snurrat in mig i lakanen, drömt om Emilia (Big Big World-bruden, wat), Göteborg (fy
FAN) samt kallsvettats hela natten. Varit uppe ett par timmar nu och
stirrat in i väggen i väntan på att hjärnan skulle samla sig lite så jag
kunde kliva upp ur sänghelvetet (svettbassängen snarare), och nu har
jag ännu en dag av rollercoasting framför mig.
Gårdagen gick helt i manins tecken. Jag städade lägenheten igen, stod i duschen i en timme där jag prompt skulle tänka sönder hjärnan samt ritade av en gammal bild på Linnea, en kär gammal vän som jag tappade kort efter att jag började punda i sjuttonårsåldern (nobody likes a junkie).
En annan lite småjobbig grej är att jag inte är hungrig, alls. Får tvinga i mig små portioner mat för att slippa blodsockerfall från helvetet. Detta tror jag i och för sig är en bieffekt av att jag slutat supa. Tidigare levde jag på fyllemunchies, nu sitter jag med något slags tjackavtändning och magen har kastat in handduken. Winning.
Gårdagen gick helt i manins tecken. Jag städade lägenheten igen, stod i duschen i en timme där jag prompt skulle tänka sönder hjärnan samt ritade av en gammal bild på Linnea, en kär gammal vän som jag tappade kort efter att jag började punda i sjuttonårsåldern (nobody likes a junkie).
En annan lite småjobbig grej är att jag inte är hungrig, alls. Får tvinga i mig små portioner mat för att slippa blodsockerfall från helvetet. Detta tror jag i och för sig är en bieffekt av att jag slutat supa. Tidigare levde jag på fyllemunchies, nu sitter jag med något slags tjackavtändning och magen har kastat in handduken. Winning.
Subscribe to:
Posts (Atom)
