Stjärnorna finns här.

Det blev Skinnarviksberget istället för Järvafältet, och Thomas lyckades släpa sig dit han med. Kvällen hade varit fullständigt flawless om det inte vore för den griniga lillgamla, uppkörda paragrafryttaren som satt i kassan på Systembolaget vid T-centralen.

Mitt leg gick ut i februari, men man ser klart och tydligt att det är jag på bilden. Hon började med att påminna mig om att legitimationen var utgången och att jag borde skaffa en ny, sedan plockade hon bort mina fyra öl från bandet och sa "Ja, så jag kan tyvärr inte sälja dessa till dig nu". Wat! Jag har handlat öl minst en gång i veckan de senaste månaderna på mitt utgångna leg, ingen har hittills sagt mer än att "Oj, se till att ta med dig ditt pass om du har några ärenden på banken eller så". Men nu skulle ju den här lilla fjanttanten tvunget börja tjafsa, och när Thomas, Sara och Ryssland (och några andra som stod i kön) började ifrågasätta hennes hets tog hon upp telefonluren och kallade på väktaren. Jag började skratta. När väktaren kom erbjöd sig Ryssland att köpa mina öl istället, och då bröt helvetet lös. Väktaren började argumentera med honom på ett smått infantilt sätt (some lulzy quotes; "Hörrudu, vill du handla här eller?!", "Tänk om det inte alls är hon på bilden!" (han hade inte sett mitt leg) och "JAMEN JAG VET VÄL INTE!", när Ryssland, efter att vi kommit fram till att det visst var jag på bilden, frågade om han trodde att jag på något sätt lyckats bli yngre sedan legitimationen gått ut) och alla började skratta för vi lyckades verkligen inte ta stolpskottet på allvar.

Efter lite onödigt tjafsande och när vi fått nog av väktarens penisvevande i sitt imaginära sandslott gick vi därifrån. Vi hade dock bara hunnit tassa några meter när en tjej kom springandes och ryckte tag i min ärm. "Hej, alltså, jag såg allt som hände och tänkte bara säga att det finns ett Systembolag nere på Vasagatan också." GULLUNGE tänkte jag, och en kvart senare klev jag ut från Systembolaget några hundra meter bort med en lila kasse i handen. Herrejävlagud. Vilken pärs.

Dagens ros går således till Tjejen Som Räddade Kvällen och alla i kön som skrattade med oss. Vilka pärlor ni är. <3

Nu ska jag slänga på mig min krigsmålning och bege mig ut mot Hässelby Gård och en byggnad jag saknat något så in i helvete sedan vi flyttade därifrån 2007. Joy!

Cheshire caterpillar.

Överdrivet lyckad helg trots åtta miljoner myggbett och minst lika många blåmärken. Jag ser ut att ha blivit körd i en cementblandare tillsammans med ett gäng tegelstenar, precis som man gjorde efter en lyckad fest på den gamla goda tiden. Än är man någorlunda odödlig. :3

Sara och Ryssland sussar sött i köket och försöker ta igen sig och jag försöker locka hit Thomas på lite randomhäng. Det går sådär, den jävla slackern verkar inte ha några som helst planer på att röra sig från sin dator. Det är ok när det regnar eller är kyligt, men nu är det 25 jävla plusgrader ute. De få gånger sådant inträffar på våra breddgrader borde man faktiskt jobba hårt på att styra lite malignt melanom, inte sitta hemma i sin binära puppa.

Ska försöka hetsa folk en sväng till. I värsta fall får jag väl gå ner till Järvafältet själv med isvatten och en bra bok. Mmmh, Eye In The Sky. Eller kanske Junky. Eller Neverwhere. Goshdarned Adlibris, det går inte att bara köpa en bok, det måste alltid bli ett halvt dussin åt gången.

Alban Hefin.

Yei, Ryssland och Sara är på väg hit nu! Det var bara några dagar sedan jag såg dem sist, men jag har ändå hunnit börja sakna dem något alldeles enormt. Vad är grejen med att bo på andra sidan landet, va va va? I Göteborg dessutom, av alla effin' städer i världen. IG I say!

Ikväll ska vi till Igor och Linda for some bbq and chillnesses, bästa förpeppen inför midsommarhelgshetsen. Planen är nämligen att vi ska dansa någonstans ute i skogen hela dagen/natten imorgon, dock inte bara som en hyllning till sommarsolståndet, utan även för att stora delar av kärlekskretsen har fyllt, fyller eller ska fylla en väldans massa år (och just idag råkar det vara Thomas födelsedag, grattis din gamle bäver!).

Jag känner mig på överdrivet bra humör trots att det är så mycket som händer runt mig. Kanske borde ta det som ett gott tecken och avlägsna mig från datorn. Typ nu. Klem!

Hello Navi.

Caspian.

Vår älskade lille jordekorre fick förresten somna in i fredags några timmar efter att jag satt mig på tåget till Göteborg, och bara några veckor efter att Blomma lämnat oss. Jag klappade honom lite innan jag åkte, men han lät mig bara göra det en kort stund. Han hade jättesvårt att andas, så jag förstår att han blev bitter när någon kom och skulle ha hans uppmärksamhet. Jag hade också varit grinig om jag hade befunnit mig i hans situation.

Vi gjorde allt vi kunde, men efter tre penicillinkurer och alla möjliga försök att göra hans tillvaro lite drägligare insåg vi att vi bara drog ut på hans lidande. Veterinären sa att det inte gick att göra så mycket mer och att det helt enkelt var bäst att avliva Caspian. Det värsta är att det var en sinnessjuk jävla otur att han skulle drabbas av den där lungsjukdomen, för de gnagare som råkar ut för det gör det tydligen utan någon som helst orsak. Eller ja, "ingen vet varför", som med ungefär allt annat i universum.

Jag hoppas att han har det fint i fluffhimlen med Blomma och alla andra små luddbollar som sitter på molnen och mumsar honungs- och yoghurtdroppar.

Sötaste lille Paski...

No, I don't have a gun.

Hemma från Göteborg, nypsykologad och full av cpkänslor som ligger och gnager någonstans i hjärnans mörkaste, skabbigaste vrår. Det var sjukt mysigt att träffa Lucy och hennes kärlek, dricka folle på deras balkong, härja runt med Sara och Ryssland, äta tårta med min lillebror som fyllde 17 i lördags och springa på random hattifnattar man lyckats börja sakna... Men ändå väljer mitt kära psyke att defekera över hela min varelse.

Hemkomsten var i och för sig inte så kul som jag hoppats att den skulle vara. När jag var på pestkusten hade jag hunnit börja sakna Patrik en del och vi skickade små söta SMS till varandra nästan varje dag, men så fort jag kommit hem påminde han mig om varför vårt förhållande gått åt helvete och jag orkade verkligen inte hålla masken. Bröt ihop innan vi ens hunnit till spärrarna och var helt övertygad om att jag inte skulle klara av att ta mig hem. Sjukt nog löste det sig och istället för att prata med Patrik om mitt lilla sammanbrott så gick jag och la mig så fort vi trillat in genom dörren. Försökte prata lite med honom idag, men allt som kom ut var osammanhängade och ganska ogenomtänkt skit jag inte riktigt kunde stå för. Tanken var att jag skulle förklara hur otroligt ledsen jag är över att vår relation förvandlats till det äckliga monster den nu är, orden valde dock att säga något helt annat. Kanske inte helt oväntat när man lider av kronisk idioti.

Gobble gobble gobble. Dags att laga lite mat och ta sig en kopp Hålla Käften med en gnutta Tacksam För Allt Som Valt Att Inte Gå Fel.

All min kärlek. <3

Royal rush.

Whoa, idag har jag inte klarat av att sitta still en halv sekund. Slog upp ögonen vid tolvtiden "imorse" och kastade mig upp ur sängen. Städade hela lägenheten, städade hos Arisu, diskade, skrubbade rent random smutsiga saker (köksluckor, ugnsräcken, skrivare, hörlurar, tangentbord, speglar...) och sedan satt jag och twitchade i ett par timmar i väntan på att pulsen skulle gå ner lite. Den gick aldrig ner haha. Nu har jag varit våldsamt rastlös i flera timmar, men jag kommer inte på något vettigt att lägga min energi på. Göra armhävningar och skrika? Ringa sönder grannens dörrklocka? Kasta mig ut från balkongen och bryta några ben så att någon kan trycka i mig lite morfin? Gleh.

Ska försöka varva ner med någon dokumentär som Ryssland tyckte att jag och Patrik skulle se. Kanske lite Big Bang Theory efter det (omnom Sheldon), sedan tänkte jag hetspacka innan jag klämmer i mig nattknarket så jag slipper göra det i svinottan. Morgonpackning brukar alltid resultera i att jag glömmer huvudet hemma, och det vore ju lite tråkigt nu när jag äntligen orkat tvätta håret och göra mig lite fin för Göteblä.

Ta hand om Hufvudstaden medan jag är borta så är ni rara (and do not hesitate to rape some Royal Asses for me, you know, just for the lulz). PUWS!

Onsdagscancer.

YOU DON'T HAVE IT. Och det är synd, för då får jag sitta här alldeles ensam i solen och njuta av att det kanske nästan är sommar. Ibland är det helt ok att vara sjukpensionär. :3 Men bara ibland.

(ALEX DIN LILLA STRUTSLYNA, SLUTA JOBBA! Mama's got Nutella for you, teh fniss.)

You're not making any sense.

Fortfarande ingen sömn. Släpade mig till psyk tidigare idag för att kolla om jag kunde få en paus i helvetet, men trots att jag såg ut som en zombievampyr från din mammas värsta mardröm tyckte de att jag skulle vänta i några veckor till. Veckor. Veckor?! Min hjärna har redan kokat över och det känns som att jag sakta glider in i någon sorts letargi igen. Morgontjacket gör det inte lättare med insomnin heller, men där vägrar läkarna tro på mig. Bieffekterna ska tydligen vara long gone (hahaha det är alltid lika roligt att diskutera sådant med någon som aldrig tagit något starkare än Ipren), och det ska till och med vara såpass chill att jag ska kunna ta Cymbaltan på kvällen. What! Vill de att jag ska tippa över helt och skaffa mig ännu en psykos? För det räckte ju inte med den jag hade i höstas menar jag.

Efter många års hetsande och gråtande och skrikande och terapi av alla möjliga slag har jag insett att psykvården nästan tvingar en att ta till illegala metoder för att man ska kunna få den medicin man behöver. Och det är ju skitbra att köpa piller av någon dodgy jävel som antagligen har ett eget litet labb hemma, eller hur? Grejen är ju inte att jag vill punda sönder mig och råka begå hoppsansjälvmord med något smutsigt knark, jag vill bara kunna sova några timmar varje natt. Ju mindre sömn jag får desto skevare känner jag mig mentalt, och när utmattningen gått så långt att jag börjat bli förvirrad och desperat, då händer sjukt läskiga saker. Som i höstas. Jag vill aldrig, aldrig, aldrig må sådär igen. Varför låter de mig falla tillbaka på det här sättet? Sjuka jävla sadister.

Such is life in mother Madness.

Är det normalt att må pisshorigt trots att man petar i sig fyra olika sorters psykofarmaka varje dag? Det känns som att något verkligen trasat ur ordentligt i huvudet. Stesoliden hjälper mot hjärtklappningen, men inget biter på känslan av att vilja krossa skallen mot vindrutan på ett höghastighetståg, sådär så att hjärnsubstansen flyger åt alla jävla håll och ingen lyckas pussla ihop kroppen efteråt.

Varför kan jag inte bara ha en sådan där vanlig Cipramildepression som försvinner magiskt efter ett halvårs pillerknaprande och två sessioner hos random terapeut? Varför måste jag ha en personlighetsstörning? Varför krossar jag mitt hem och mina närmaste relationer helt jävla okontrollerat? Varför behöver jag trycka i mig tre kilo smutsigt knark varje kväll för att kunna sova? Kommer medicinerna tappa effekten med tiden? Kommer jag tvingas byta mediciner en tjugonde gång? Kommer jag orka det? Kommer det alltid vara såhär? Kommer det bli värre? Alla dessa frågor jag egentligen inte vill ha något svar på.

Jag vet inte. Jag är inte sjuk. Jag är bara trött, så oändligt trött...

Let's not let our hearts get in the way.

Fest, fest, fest. Nästan alla dagar i veckan, och det känns som att jag inte kan få nog. De där nio månaderna av isolering och nervsammanbrott måste ju förträngas på något sätt, och partymetoden känns som ett rätt säkert kort. Som så många gånger förut.

Nästa vecka åker jag till Göteborg, till min älskade lilla Lucyfer. En liten avgiftningssemester med en touch av syskonkärlek och småstadsångest. Jag är egentligen totalallergisk mot Göteborg och borde undvika allt som rör den tragiska lilla hålan, men systra mi har nyligen fått en alldeles egen liten lägenhet i någon närförort till helvetet, och jag hoppas innerligt att den kan bli något slags litet sanctuary där allt som finns bortom dess väggar kan stinka loss bäst fan det vill utan att vi behöver känna av dess närvaro. Jag vill ju kunna åka ner och hälsa på hos det lilla djuret utan att kräkas av ångest varje gång.

Haha, apropå djur har Arisu (hamstret som jag fick i vintras) bäddat sin sovkoja med en smörkniv hon blev totalförälskad i när hon gjorde oss sällskap vid frukostbordet häromdagen. Gick förbi buren nyss och såg en väldigt nöjd liten pälsboll på den flottiga lilla träkniven, wandering about in rodent dreamland. Lol på den störda lilla varelsen. <3

Welliwell, Skvall och hans glada bihang är på väg hit med lustgas och tusen ton pepp, och när patronerna är tömda lär vi glida ut på nya galna äventyr. Lika bra att dansa sönder nätterna när man ändå aldrig får någon jävla sömn. :D

Deeply disturbed.

De senaste veckorna har mina drömmar varit helt sjukt intensiva och realistiska. Vet inte om det beror på nedtrappningen av komaknarket (Zopiklon, jävlar vilken slägga det lilla pillret är) eller om jag börjar skeva ur lite igen, men jag vaknar med ett ryck varje morgon och känner mig smått förvirrad över att precis ha idkat BDSM med en gammal väninna från mellanstadiet eller haft ihjäl en familjemedlem med en brödkniv. Ibland blir jag lite rädd att jag faktiskt gjort något sjukt under natten, för jag har tydligen en tendens att somnambulera när jag tagit min nattmedicin. Hittar blåmärken lite varstans på kroppen och ibland en och annan bula utan en halv aning om hur det har gått till. Lyckligtvis är den enda personen som tagit någon som helst skada av min nattvandring jag själv, alla andra har mest bara skrattat åt mig när jag kastat mig ut ur sängen, faceplantat golvet och krävt att få chokladsås för att jag bestämt ska ha sex med någon som inte finns.

Nu ska jag ta en fruktansvärt outhärdligt varm dusch och börja förbereda mig lite inför eftermmiddagens/kvällens galenskaper. En viss herr Angleby och jag ska nämligen träffas och diskutera gastroenterologiska besvär samt trigga våra egna dito med alkoholhaltig dryck. ALEKXSES UNITE! RECTAL EXAMINATION POWER, GO!

Life, the universe and everything.

Idag fick sötaste lilla Blomma somna in efter ett par månaders krasslighet. Hon blev nästan ett år och nio månader gammal, så det var nog egentligen dags för den lilla hamstertanten att dra vidare, om än inte helt på egen hand. Jag är sjukt glad att åtminstone djuren kan få dödshjälp när de börjar få ont och inte klarar av att äta längre. Det är onödigt att låta dem lida in i det sista (som vi hela tiden gör med vår egen art, what the fuck is that shit all about?), och jag hoppas innerligt att jag i framtiden själv kommer kunna få välja när det är dags att kassera min egen farkost. I en perfekt värld hade mina gnagare, som hade levt väldigt mycket längre än jag, förbarmat sig över mig och tagit med mig till veterinären dagen då jag knaprat mig resistent mot alla typer av opiater samt börjat bajsa på mig.

Vidare känner jag att jag behöver informera er om att mina svettkörtlar får fontänspasmer av kombinationen 25 plusgrader och Cymbalta. Utan någon som helst förvarning får jag lökringar av sällan skådat slag och känner hur fukten gör att det skaver i diverse veck. Blir typ panikvarm out of fucking nowhere. Som en feber som ligger och lurar i buskarna och plötsligt stormar ut och våldför sig på en. Utifrån och in och sedan ut igen. Ungefär?

På detta mår jag sjukt cp och vill typ knarka alternativt dö. KRAM HEJ!