The cold September.

Happ. Då har september landat. Åker till Rom med mor och syster den 21 och fyller år den 22. Slipper åtminstone fira min 25-årsdag i höstsluskigt skitväder vilket är rätt soft. Det är ju inte som att ångesten över att inte ha kommit någonvart sedan jag var 17 är nog, liksom.

Just nu består vardagen av självmedicinering, lägenhetsvisningar, hopp, förvirring, sorg och en hel del kluvenhet inför framtiden. Jag fick smaka lite på glädjen när jag var i Köpenhamn. Den där glädjen som infinner sig när jag gör spontana, störda, illegala och kaotiska saker that is. Den där glädjen som är den enda sortens glädje jag kan känna egentligen. Jag vet dock att den inte håller i sig så länge och att jag snabbt måste hitta på något nytt när peppen börjar avta. Ett sådant liv skulle jag aldrig ha råd med, för Det Nya innebär oftast att jag måste byta hela min omgivning för att orka ta mig upp ur sängen om morgnarna. Det måste finnas nya saker att upptäcka hela tiden, ingen jävla vardagslunk och maniskt helgfestande (som oftast slutar på akuten för mig).

Sedan vill jag ju självklart ha mina närmaste med mig på alla galna äventyr, men de har sina egna liv och pysslar med andra saker som håller dem gående. I'm happy for them, att det fungerar för dem, but my brain craves something else. Den försöker nästan leta sig ut ur huvudet på mig och fly. Kommer jag bli hysterisk och lämna allt igen? Kommer någon bry sig? Kommer jag knarka ihjäl mig? Vad är tid? Finns den ens? Var fan är jag? How long will this messed up shit go on?!

Pieces of self.

[19:45] <@stk> impish: hörredu, med tanke på att atomer mest består av avstånd mellan kärnan och elektronerna, så är det nog inte helt uppåt väggarna fel att säga att du faktiskt består av distans, till andra delar av dig: sjävdistans.

^M1-1=-aED1[O][EF1[n-1]+Fext1[n-1]]

Diddlies fellow readers! Tänkte att jag skulle dela med mig lite av helgens masshysteri en sväng, såhär efter ett och ett halvt dygns vila/sömn/koma. :3

Jag och Fanny spontanåkte nämligen till Köpenhamn i fredags för att dansa ihjäl oss till Aphex Twin, glida med i danskarnas prideparad samt idka lite Fear and Looting (yes, looting) i Christiania.

På fredagen började det lite lätt med Christianiahäng (jag iklädd min OnePiece, självfallet) och allt som hör till. Vi satt vid vattnet och blev hest (ER DU HEST?!), drack Chrisbärs och lootade järnet. Träffade även lite skumt folk vilket i och för sig är rätt oundvikligt där, men det ägde. De ägde. Allt ägde. ÄÄÄG!

Lördagen började med Stesolid och frukost på sängen (Fanny är en jävla pärla, man vill liksom bara strypa henne av gull) och lite funderingar kring vad fan vi hade gjort kvällen innan (pic above highly related).

Sedan drog vi ut på queerkalas. Vi gled genom innerstaden och dansade hela vägen till Christiania, där vi stannade "en stund". :3 Sedan vart det förfest på hotellet. Emmy och ett par glada danskar kom förbi och söp ner oss något alldeles åt helskotta, sådär så jag inte riktigt minns hur vi tog oss till Tap1 där Aphex spelade.



Däremot gick ihjäldansningen asbra. När spelningen led mot sitt slut bestämde sig hela publiken för att trycka sig framåt, och full och bäng som jag var stod jag självklart längst fram och var övertygad om att jag skulle klara det galant. Jag svimmade. Kravallstaketet ger inte vika för små juggetroll, och juggetroll har tydligen sköra revben. Danskarna var dock snälla och lyfte över mig till vakterna på andra sidan staketet där jag fick kvickna till lite. Ambulansen kom också, men jag vägrade avsluta kvällen på sjukan, så Fanny agerade sjuksköterska och såg till att jag tog min medicin när vi kom tillbaka till hotellet kring morgonkvisten.

På söndagen vaknade vi och marscherade raka vägen till Christiania för att avsluta hela ritualen med lite fotplaskande i vattnet, prat om livet och... Ja, ni vet, allt som hör till. Efter några timmar gled vi motvilligt mot tåget som skulle ta oss tillbaka till helvetet (förlåt, Göteborg), och då var det Fannys tur att begå självlol. När vi skulle byta tåg i Malmö tänkte hon inte riktigt på avståndet mellan vagn och plattform. Let's just... Leave it at that. Men hon överlevde!

Sista sträckan var vi så jävla slitna och hade så sjukt ont att vi vräkte i oss öl och smärtstillade samt däckade över fyra säten och ett bord.

DET HÄR MÅSTE VI GÖRA OM! :D :D :D

Clear my head.

Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away.

Arisu.

För ungefär en timme sedan somnade Arisu in hos veterinären i Spånga. Hon blev riktigt gammal den lilla hamsterdamen, nästan två år, dock har de senaste dagarna varit jobbiga. Hon har varken ätit eller druckit, och hon gick inte ens till sitt hörn för att kissa. Det som till sist fick mig att ta henne till veterinären var att hon började kippa efter andan. Sådant ger mig panik/psykbryt så jag agerade direkt. In med henne i en liten transportlåda och iväg snabbt som attan med Patriks far till Västerorts Djursjukhus.

Men hon var stark, världens envisaste lilla fluffboll, inte ett pip gav hon ifrån sig när hon blev stucken i magen med den enorma kanylen. Hon måste ha haft det riktigt tungt det sista dygnet... Hon lutade sig bara åt sidan, tittade upp mot mig och veterinären och låg så tills hon drog sin sista lilla suck. Bästaste lilla gos, hur dåligt hon än mådde så var hon så otroligt söt och fin in i det sista.

Mweh. Nu ska jag gråta som ett litet barn och tänka på hur bra hon fått mig att må när allt varit riktigt åt helvete i mitt huvud. Jag hoppas att minnena av henne räcker för att få mig på bättre humör framöver.

You will be awfully missed, lilla djuret. <3

Avdelning 51.

Welly welly Wellington, min hjärna klarade tydligen inte av att processa allt som hänt de senaste månaderna, så jag landade på psyk än en gång. En ny avdelning this time. Femtioettan, en gigantisk jävla avdelning som kändes mer som ett fuckat kollektiv än en psykiatrisk avdelning.

Fick Lyrica samma dag som jag skrevs in och vaggade runt i korridorerna som om jag hävt i mig en dunk GBL. Errh. Grav överdrift, sure, men jag var väck som ett aber. Tänkte att det kunde ha berott på Stesoliden de toppade av hela kalaset med, såg dock strax innan jag skrevs ut att läkaren (Basil den Onde) inte hade lyssnat när jag sagt att jag behöver trappa upp all psykofarmaka långsamt due to överkänslighet mot i princip allt. Han satte in normaldos direkt, och när jag försökte konfrontera honom försvann han helt mystiskt och var borta alla de elva dagar jag låg där. Episkt, verkligen. Mitt förtroende för slutenvården har gått från inget alls till HEJ-JAG-LIGGER-HELLRE-HEMMA-OCH-AMPUTERAR-RANDOM-EXTREMITETER-WHILE-QUIETLY-WEEPING.

Jävla skithjärna. Jag trodde jag skulle vara något lättad efter rättegången, men jag mår definitivt sämre nu än jag gjorde veckorna innan jag fick se Alexander för sista gången. Bottenlöst självhat, check.

Nobody gets out alive.

Natten till idag drömde jag något riktigt skevt. Har förberett mig mentalt i ett par veckor inför ett läkarbesök nu på onsdag, och jag har haft extremt blandade tankar och känslor kring det. Mest för att jag behöver mer sömnmedicin och är rädd att inte få någon sådan utskriven, men även för att läkaren funderar på att sätta in en, för mig, ny medicin, Lyrica.

Hur som helst var det plötsligt onsdag i drömlandet, och jag minns att jag stod framför spegeln i badrummet och fixade håret, sådär som jag brukar göra innan jag vågar mig ut bland folk. Jag tog på mig skorna, slängde väskan över axeln och gick ner till busshållplatsen. I väntan på bussen grejade jag lite med mp3-spelaren, kollade om jag hade fått något SMS och bläddrade ångestfyllt i Metro som jag alltid gör när jag snubblar på den jävla skittidningen. Allt helt enligt min vanliga rutin, inga konstigheter.

När jag väl hade klivit på bussen och satt mig tillrätta plockade jag fram en kniv ur min väska och skar kallt och beslutsamt upp mina underarmar, från handlederna och hela vägen upp till armvecken. Jag stoppade ned kniven i väskan igen och fortsatte lyssna på Four Tet hela vägen till mottagningen i Rinkeby. När jag stod i hissen bestämde jag mig för att berätta för min läkare att jag tänker ta livet av mig och funderade lite på hur jag skulle lägga fram det. Blodet droppade ner på mina skor och på hissgolvet och senare även på bänken vid receptionen. När jag kommit in på min läkares rum och sagt som det var bröt helvetet lös och jag rycktes ur drömmen. Det kändes ungefär som att få en elchock mot bröstet och huvudet och jag hyperventilerade. Min första tanke var "Herregud, mina jävla armar!", men när jag tittade på dem fanns inga tecken på att jag hade försökt skada mig själv. Har ju ett par psykoser i bagaget som jag kastats ur med en rejäl glasskärva i handen och blodiga sår på armarna, så jag var helt övertygad om att något liknande hade hänt.

Det tog några ögonblick för mig att inse att allt var i sin ordning och att jag bara hade drömt, men precis innan jag somnade om var min sista tanke att jag nog faktiskt kommer begå självmord en dag. Att allt jag kan göra är att acceptera detta och försöka leva som vanligt tills den dagen är kommen. Det jobbigaste var att alla de där tankarna och känslorna fanns kvar när jag vaknade, och de verkar inte riktigt vilja försvinna. It scares the living hell out of me.