Straight outta Compton.

Köpte lite folle så att jag kan svälja ner mina lugnande med något gott och lite sådär extra rogivande. Så nu sitter jag och myser med en kall öl i väntan på att hjärnan ska chilla lite. Började plötsligt och hastigt tänka på alla måsten och borden och skräp, och blev ju i vanlig ordning sugen på att bodyslamma vattentornet mellan Tensta och Hjulsta från ungefär 11500 meters höjd. Pynta den fula grå cylindern med lite rött, piffa upp ghettot lite på ett härligt ghettodekadent sätt. Delicious, yes?

I början av oktober gör jag för övrigt slut med Husby och planterar min lekamen i Sundbyberg (Mariehäll) istället. Och det är i grevens jävla tid ska jag säga er, jag är så otroligt jävla LESS på alla skitungar här som ränner omkring och sparkar sönder fönster, plågar folks katter, defekerar i trapphusen, sätter eld på papperskorgar, stoppar rulltrappor, kallar en hora/rasse/äckel samt gnäller om hur jävla synd det är om dem för att de har ett hem. Var i helvete är deras föräldrar? Har de ens pratat med dem om hur DE haft det innan de tvingades lämna allt de ägde och älskade för något nytt och främmande? Att de gjort det för sina barns och kommande barnbarns skull? I guess not, och jag tror att jag kommer fira min flytt med att dela ut smisk till varenda jävla snorunge jag hört skrika och/eller spotta efter mig. Vi bor ju i ett lite halvrart land där aga inte är helt ok, så de kan ju alltid hoppas att polisen kommer och tar det hysteriska, rödhåriga lilla psykfallet.

Vänta vänta vänta...

Är... Är sommaren förbi nu? Allvarligt? Jag tittade ut genom fönstret för någon timme sedan och såg att löven på trädet utanför sovrummet börjat gulna. Närmare en stroke än vid just det tillfället har jag nog aldrig varit förut. Herregud. Redan? VA? Jag vill inte! JAG VILL INTEEE!

Han är vägen och sanningen och livet.

Idag fyller Jesus inte mindre än 28 år, och det ska vi fira med kräftor och med crack i hans mysiga kollektiv i Kallhelvete. Ja, ni förstår, han tröttnade lite på livet bland molnen och tog ett litet kliv ner till oss dödliga en sväng, ty här har vi internets. Det hade jag nog också gjort om jag var Jesus. Dessutom är jag ordentligt höjdrädd så det hade antagligen slutat med att jag tog jobb på någon sjaskig sylta i Hagsätra istället. Ach, livets vägar äro outgrundliga!

En himlans helvetes massa grattis finaste Steken! <3

(Ze bild: Steken á la präst, vår egen discordianske Jesus. Lulz. :3)

Kernel panic.

Igår ville jag dö. Det kröp, pirrade, brände, stack, domnade och högg i hela kroppen, och magen ville vända sig ut och in. Stesoliden jag tog i ett försök att dämpa det värsta gjorde mig bara yr och trött, så jag började bygga på ett nervöst sammanbrott istället. Gick fram och tillbaka i lägenheten, gjorde katten orolig, försökte lyssna lite på musik... Ingenting fungerade. När jag till slut satt och skakade av smärta och panik bestämde sig själen för att det var dags att skära halsen av sig. Sjukt nog var jag tillräckligt samlad för att klara av att kommunicera med folk. Jag skrev till Lars och berättade om vad som höll på att hända, och inom loppet av en kvart dundrade han in genom dörren med en stor kram och ett par follar. Och här sitter jag nu, någorlunda stabil och så otroligt tacksam över att ha vänner som hjälper mig trassla upp min hjärna när jag inte klarar av det själv. Det är så mycket mer än jag känner att jag förtjänar efter att ha undvikit mina nära och kära under mina evighetslånga depressiva episoder. Jag önskar att min sjukdom inte var så jävla egocentrisk som den är, för jag vill verkligen kunna finnas där för dem när de har det svårt. På samma sätt som de finns där för mig. Dessvärre är jag besvärlig och störd, och då går det inte så jävla bra. Hur fan får man styr på sådant egentligen? Hur får man sin depression att hålla käften, om än bara för en stund, när man behöver stötta någon annan som mår dåligt?

Some nights...

Hearing the music is just like seeing the colours of trance and feeling the power of acid. Ett kärt återseende inddeed.

Atatürk is watching you masturbate.

Hej alla små djur! Nu är jag äntligen hemma igen, några dagar innan planerad hemfärd. Egentligen skulle vi kommit hem på fredag, men en i sällskapet blev så otroligt påfrestande att vistas kring så jag och Marie-Linn tog beslutet att fly fältet och bokade ett par restplatser på flygplatsen i Istanbul. Trots att det kostade hur mycket som helst (nästan 3000 kronor per person) var det värt det, för situationen var svårt ohållbar och någon hade antagligen blivit mördad om vi tvingats vänta till på fredag. Jag tänker inte lämna ut några detaljer, men jag har nu gjort slut med en "vän" samt funnit en ny bekantskap jag redan saknar trots att vi hängt intensivt i tio dagar och bara varit ifrån varandra i ett dygn. Värsta darlingen, omigosh! <3

För första gången på ett drygt decennium har jag även lyckats få lite färg! Någon sorts ljusbrun nyans med en touch av rött och en liten flock fräknar mitt i nyllet. Hade jag inte använt solkrämen (faktor 30 lol) hade jag antagligen varit jävligt död. Cymbaltan jävlades inte överdrivet mycket för alla tycktes svettas floder i hettan (45 grader i skuggan!!1), dock kändes det som att jag hade vätskebrist i perioder och vågade därför inte dricka något alkoholhaltigt förrän kvällen innan vi åkte. Förstår ni hur mycket jag suktar efter en kall öl just nu? GAH! Tur att Jinxet kommer förbi en sväng ikväll så att jag kan göra något åt abstinensen utan att känna mig som en smygalkis.

All in all; min första utflykt på tusen år både ägde och sög. Önskar att vi hade sluppit teh fucking drama som tvingade sig på oss dagligen, men man kan ju inte få allt här i världen. Aldrig mer Turkiet!

SAKNAR ER ÇOKT! :*

Stormen före lugnet.

HEJ RESFEBER! Så mycket bra och dåliga känslor på en gång, jag blir alldeles förvirrad. Samtidigt mår jag ändå rätt bra, och det känns tryggt att veta att jag åker med människor som är lugna och sansade. Jag behöver påminna mig själv om det every now and then, för när jag åkte på den här typen av semestrar förut så var det alltid i sällskap av panikslagna, sönderstressade ärkemongon. Min far lyckades alltid få mig att må så dåligt att jag nästan kräktes av ångest när vi var bortresta, något som verkar ha etsat sig fast rätt hårt i hjärnan och som förföljer mig även när han inte är med. Det ska han fanimig få en fet jävla smäll på käften för. Så jävla fet att han trillar i backen och börjar gråta.

Whah, nu är det nog bäst att jag springer in i badrummet och psykbrytsklipper mitt hår innan jag sabbar den lilla peppen jag lyckats bygga upp. Vi hörs om ett par veckor, kaosa lugnt, all min tjälekh etc osv. <3

Will it blend?

Nu har jag äntligen fått träffa Charlies flatmate, Dansken. Tydligen förstår danskar ingen svenska och vice versa, så vi körde på engelska och onomatopoesi (det sistnämnda till följd av alldeles för mycket alkoholhaltig dryck). Han gav mig en mobiltelefon som är lika smygkeff som den jag redan har, men jag tänkte att en halv telefon plus en halv telefon är en hel telefon. Man kanske kan mecka ihop dem på något sätt, köra dem i mixern and hope it will blend typ.

När jag kommit hem från Turkland ska Charlie och Danmark bo hos mig en sväng för Patrik kommer vara i Portugal till slutet av augusti. De båda herrarna tycker nämligen om att laga mat men har inget kök i sin lägenhet, bara en liten kokvrå, och jag har ju hur mycket kök som helst att dela med mig av. Tusen kvadratmeter kök! Om jag kunde skulle jag donera en del av det till dem och en del till Sara och Ryssland som också lider av köksbrist.

Mweh, klapa lite kat och mosa liten hamster innan jag måste ner till tvättstugan och härja. Kanske ta lite knark mot min hysteriska hjärtklappning också. Ach Stesolid, ditt delikata lilla fanskap.

På östfronten litet smygpanik.

Mellanlandning i Stockholm efter en halvintensiv långhelg i Göteborg. Trots klassiskt pestkustsväder lyckades vi ha rätt kul och till och med avsluta vistelsen där med en grillkväll. Vilken jävla bedrift!

På fredag bär det av till Istanbul, så nu har jag några dagars stresspanik att se fram emot. Tvätta, fixa papper från apoteket (jag går ju på DROGER, ajajävlabaja), hämta ut tio ton mediciner, köpa kläder som funkar i ökenklimat, gråta, skrika, dra loss hårtussar från huvudet samt hitta någon kräm med solskyddsfaktor 40+.

Jag är fortfarande sjukt nyfiken på hur min kropp kommer hantera värmen därborta. Det skulle inte förvåna mig om jag kom hem röd som en nykokt kräfta och sådär lagom virrig som man blir när solens strålar trängt ända in i hjärnan på en. Men jag tänker att så länge jag inte kommer hem i en kista så är allt bra. Fucking ASBRA! Wish me schmuck!