Stolthet.

Jag har aldrig riktigt haft en far. Det som per definition skulle föreställa min far var en skugga som emellanåt drog förbi de rum jag spenderat min uppväxt i. "Hej, ville bara kolla att du lever". Det var det enda sociala utbytet vi hade i många år. När jag tog MDMA och stod och pratade med honom la han inte märke till att jag var rejält påverkad av droger. Han var i sin egen värld, där han egentligen alltid varit. Ingen har någonsin betytt något för honom.

När jag haft det som svårast har jag inte bett honom om någonting. Jag har varit sjuk, nästan tagit livet av mig, blivit våldtagen, varit hemlös, gått igenom bottenlös skit och aldrig någonsin krävt något av honom. Men häromdagen fick jag höra något som jag inte kunde hålla käften om. Det handlade om ett jobb han egentligen skulle gett mig, men som jag inte klarade av på grund av allt som hände runt mig just då (i vintras). Jag överlät det istället till Angleby, som behövde pengar väldigt akut då. Angleby skötte sig exemplariskt och jobbade till och med över, trots smärtor på grund av hans sjukdom och annat elände. Han tog det på allvar.

Kvinnan som skulle ge honom lönen verkade inte ha någon som helst koll på vad hon höll på med, och pengarna kom flera månader för sent, till min fars konto av någon anledning. Angleby kontaktade min far som bekräftade att något gått fel och att han skulle lösa det direkt. Sex veckor senare hade fortfarande ingenting hänt. Då blev jag förbannad. Jag trodde att jag kunde lita på att min vän åtminstone skulle få sina jävla pengar som han jobbat för. Jag svor och sa saker i telefon jag normalt brukar hålla tillbaka, för jag är den alldeles för snälla lilla idioten som alltid ska vara så vidrigt diplomatisk.

Det ledde till att min far valde att säga upp bekantskapen med mig.

Nu sitter jag och undrar stilla... Vilken jävla bekantskap? Vem är han ens? Varför är jag ledsen?

Jag kommer sörja ett tag, för att jag någonstans innerst inne hade någon vanföreställning om att han hade ett hjärta, ett slags medkänsla och fadersinstinkt. Sanningen: ingetdera.

Pengar är hans hjärtebarn, och de drev vår familj till total förödelse. Jag hoppas att han är stolt över vad han åstadkommit.

...But nothing is lost.

Känner att jag behöver tillägga att sommaren inte bara varit pest och pina. Vissa dagar har den till och med varit så fantastiskt jävla kalasbra att jag trillat av golvet. Ord räcker inte riktigt till, so I'll let a bunch of pictures talk.

F[A]SS-laget, kärlekspsykbryt.

Tandkrämsmassakern. o_O

Finaste Susi, på myskalas med Max, Frösse och Elina.

Elina, zombiestylad av mig inför le walk of ze undead.

Gävle med Markus, familjen Gothe och deras vänner.

Kvinnan i mitt liv. :*

Och sist men inte minst, en fin sammanfattning av de senaste månaderna.

Jag har en plan med allt.

Och vem fan kallar du manipulativ? Jag tror snarare att det som följde efter att du helt oprovocerat pissat på och ljugit för din "vän" är ett beteende som faller under den kategorin. Men det är ju inte lätt veta vad alla ord betyder, stora ord som "manipulativ" och "baktanke". Det är heller inte lätt att veta att det är bättre att ta sin medicin när man är så svårt stukad som du är än att punda sönder sin skalle. Man lär sig med tiden gissar jag. De flesta kring slutet av tonåren, men somliga behöver lite mer tid på sig. Those special people, who ride the short bus to school.

Cunt.

Go, grow, glow.

Haha, så jävla underhållande att se sina forna kretsar come together, i antingen något slags desperation eller en våldsam lust att hålla små mysiga kafferep där de utbyter verbala fekalier gällande min existens. Fint att de funnit varandra, feeding off of my leftovers (nämligen varandra), precis som de vidriga små gamar de är. Vilken sorglig liten skara alltså. Jag önskar jag hade orken att skämmas å deras vägnar, but it's such a fucking waste of time.

En annan väljer att istället uppgradera sin sociala arena till 100% and then some, samt glädjas åt hur otroligt fina människor jag plötsligt blivit omgiven av. Människor jag aldrig trodde jag skulle träffa eller lära känna för den delen heller. De bara dök upp out of fucking nowhere och fick mig att känna mig välkommen i deras liv och hem. Visste inte att sådana fanns. Mycket exotiskt.

De kommande månaderna kommer jag även flytta runt jättemycket och få träffa ännu fler fantastiska jävlar. Århus, Köpenhamn, Göteborg, eventuellt Amsterdam och Rotterdam. Jag fattar inte riktigt hur lyckligt lottad jag egentligen är. Och stark, när jag innerst inne känner mig riktigt svag. Haha, åh...

Life, u so wonderfully random. :* Please be my friend more often.

It is what it is that is.

Cunt.

Situation normal: all fucked up.

Det knyter sig i magen. Det pirrar. Behagligt och obehagligt. Overklighetskänslorna kommer mer regelbundet och med kortare mellanrum. Jag kan inte sitta still, jag kan inte resa mig upp. Mina tankar snurrar i ett Möbiusband, dels djupt destruktivt, dels uppriktigt hoppfullt med en växande tro på att this too shall pass. Jag bollas mellan två sidor av min personlighet, mitt "jag", som aldrig lyckats dra jämnt trots otaliga försök att uppnå något slags balans, eller harmoni if you will. Kallas det dissociativitet? Usch. Vet inte ens om jag vill sätta ord på det. Saker jag sätter ord på leder oftast till mer oro, hypokondrihysteri och total förvirring. Jag kommer på mig själv med att bygga upp en falsk verklighet där jag är övertygad om att allt jag tänker oundvikligen kommer inträffa. Ibland vågar jag knappt ventilera dessa tankar i ren jävla skräck att få allt bekräftat, att jag inte längre hittar på.

Det händer saker runt mig. Jag vet inte hur jag ska sortera allt, eller var jag ska börja ens. Väldigt många nya bekantskaper, ännu en början på en planlös resa utan den minsta aning om vad som komma skall. Det sista jag vill är att det ska gå åt helvete igen. Men jag vet inte, jag står maktlös inför framtiden, som sig bör i och för sig. Dock finns minnena av svunna tider kvar, och det är minnen jag är rädd kommer följa mig och plåga mig in i döden.