Royal rush.

Whoa, idag har jag inte klarat av att sitta still en halv sekund. Slog upp ögonen vid tolvtiden "imorse" och kastade mig upp ur sängen. Städade hela lägenheten, städade hos Arisu, diskade, skrubbade rent random smutsiga saker (köksluckor, ugnsräcken, skrivare, hörlurar, tangentbord, speglar...) och sedan satt jag och twitchade i ett par timmar i väntan på att pulsen skulle gå ner lite. Den gick aldrig ner haha. Nu har jag varit våldsamt rastlös i flera timmar, men jag kommer inte på något vettigt att lägga min energi på. Göra armhävningar och skrika? Ringa sönder grannens dörrklocka? Kasta mig ut från balkongen och bryta några ben så att någon kan trycka i mig lite morfin? Gleh.

Ska försöka varva ner med någon dokumentär som Ryssland tyckte att jag och Patrik skulle se. Kanske lite Big Bang Theory efter det (omnom Sheldon), sedan tänkte jag hetspacka innan jag klämmer i mig nattknarket så jag slipper göra det i svinottan. Morgonpackning brukar alltid resultera i att jag glömmer huvudet hemma, och det vore ju lite tråkigt nu när jag äntligen orkat tvätta håret och göra mig lite fin för Göteblä.

Ta hand om Hufvudstaden medan jag är borta så är ni rara (and do not hesitate to rape some Royal Asses for me, you know, just for the lulz). PUWS!

Onsdagscancer.

YOU DON'T HAVE IT. Och det är synd, för då får jag sitta här alldeles ensam i solen och njuta av att det kanske nästan är sommar. Ibland är det helt ok att vara sjukpensionär. :3 Men bara ibland.

(ALEX DIN LILLA STRUTSLYNA, SLUTA JOBBA! Mama's got Nutella for you, teh fniss.)

You're not making any sense.

Fortfarande ingen sömn. Släpade mig till psyk tidigare idag för att kolla om jag kunde få en paus i helvetet, men trots att jag såg ut som en zombievampyr från din mammas värsta mardröm tyckte de att jag skulle vänta i några veckor till. Veckor. Veckor?! Min hjärna har redan kokat över och det känns som att jag sakta glider in i någon sorts letargi igen. Morgontjacket gör det inte lättare med insomnin heller, men där vägrar läkarna tro på mig. Bieffekterna ska tydligen vara long gone (hahaha det är alltid lika roligt att diskutera sådant med någon som aldrig tagit något starkare än Ipren), och det ska till och med vara såpass chill att jag ska kunna ta Cymbaltan på kvällen. What! Vill de att jag ska tippa över helt och skaffa mig ännu en psykos? För det räckte ju inte med den jag hade i höstas menar jag.

Efter många års hetsande och gråtande och skrikande och terapi av alla möjliga slag har jag insett att psykvården nästan tvingar en att ta till illegala metoder för att man ska kunna få den medicin man behöver. Och det är ju skitbra att köpa piller av någon dodgy jävel som antagligen har ett eget litet labb hemma, eller hur? Grejen är ju inte att jag vill punda sönder mig och råka begå hoppsansjälvmord med något smutsigt knark, jag vill bara kunna sova några timmar varje natt. Ju mindre sömn jag får desto skevare känner jag mig mentalt, och när utmattningen gått så långt att jag börjat bli förvirrad och desperat, då händer sjukt läskiga saker. Som i höstas. Jag vill aldrig, aldrig, aldrig må sådär igen. Varför låter de mig falla tillbaka på det här sättet? Sjuka jävla sadister.

Such is life in mother Madness.

Är det normalt att må pisshorigt trots att man petar i sig fyra olika sorters psykofarmaka varje dag? Det känns som att något verkligen trasat ur ordentligt i huvudet. Stesoliden hjälper mot hjärtklappningen, men inget biter på känslan av att vilja krossa skallen mot vindrutan på ett höghastighetståg, sådär så att hjärnsubstansen flyger åt alla jävla håll och ingen lyckas pussla ihop kroppen efteråt.

Varför kan jag inte bara ha en sådan där vanlig Cipramildepression som försvinner magiskt efter ett halvårs pillerknaprande och två sessioner hos random terapeut? Varför måste jag ha en personlighetsstörning? Varför krossar jag mitt hem och mina närmaste relationer helt jävla okontrollerat? Varför behöver jag trycka i mig tre kilo smutsigt knark varje kväll för att kunna sova? Kommer medicinerna tappa effekten med tiden? Kommer jag tvingas byta mediciner en tjugonde gång? Kommer jag orka det? Kommer det alltid vara såhär? Kommer det bli värre? Alla dessa frågor jag egentligen inte vill ha något svar på.

Jag vet inte. Jag är inte sjuk. Jag är bara trött, så oändligt trött...

Let's not let our hearts get in the way.

Fest, fest, fest. Nästan alla dagar i veckan, och det känns som att jag inte kan få nog. De där nio månaderna av isolering och nervsammanbrott måste ju förträngas på något sätt, och partymetoden känns som ett rätt säkert kort. Som så många gånger förut.

Nästa vecka åker jag till Göteborg, till min älskade lilla Lucyfer. En liten avgiftningssemester med en touch av syskonkärlek och småstadsångest. Jag är egentligen totalallergisk mot Göteborg och borde undvika allt som rör den tragiska lilla hålan, men systra mi har nyligen fått en alldeles egen liten lägenhet i någon närförort till helvetet, och jag hoppas innerligt att den kan bli något slags litet sanctuary där allt som finns bortom dess väggar kan stinka loss bäst fan det vill utan att vi behöver känna av dess närvaro. Jag vill ju kunna åka ner och hälsa på hos det lilla djuret utan att kräkas av ångest varje gång.

Haha, apropå djur har Arisu (hamstret som jag fick i vintras) bäddat sin sovkoja med en smörkniv hon blev totalförälskad i när hon gjorde oss sällskap vid frukostbordet häromdagen. Gick förbi buren nyss och såg en väldigt nöjd liten pälsboll på den flottiga lilla träkniven, wandering about in rodent dreamland. Lol på den störda lilla varelsen. <3

Welliwell, Skvall och hans glada bihang är på väg hit med lustgas och tusen ton pepp, och när patronerna är tömda lär vi glida ut på nya galna äventyr. Lika bra att dansa sönder nätterna när man ändå aldrig får någon jävla sömn. :D

Deeply disturbed.

De senaste veckorna har mina drömmar varit helt sjukt intensiva och realistiska. Vet inte om det beror på nedtrappningen av komaknarket (Zopiklon, jävlar vilken slägga det lilla pillret är) eller om jag börjar skeva ur lite igen, men jag vaknar med ett ryck varje morgon och känner mig smått förvirrad över att precis ha idkat BDSM med en gammal väninna från mellanstadiet eller haft ihjäl en familjemedlem med en brödkniv. Ibland blir jag lite rädd att jag faktiskt gjort något sjukt under natten, för jag har tydligen en tendens att somnambulera när jag tagit min nattmedicin. Hittar blåmärken lite varstans på kroppen och ibland en och annan bula utan en halv aning om hur det har gått till. Lyckligtvis är den enda personen som tagit någon som helst skada av min nattvandring jag själv, alla andra har mest bara skrattat åt mig när jag kastat mig ut ur sängen, faceplantat golvet och krävt att få chokladsås för att jag bestämt ska ha sex med någon som inte finns.

Nu ska jag ta en fruktansvärt outhärdligt varm dusch och börja förbereda mig lite inför eftermmiddagens/kvällens galenskaper. En viss herr Angleby och jag ska nämligen träffas och diskutera gastroenterologiska besvär samt trigga våra egna dito med alkoholhaltig dryck. ALEKXSES UNITE! RECTAL EXAMINATION POWER, GO!

Life, the universe and everything.

Idag fick sötaste lilla Blomma somna in efter ett par månaders krasslighet. Hon blev nästan ett år och nio månader gammal, så det var nog egentligen dags för den lilla hamstertanten att dra vidare, om än inte helt på egen hand. Jag är sjukt glad att åtminstone djuren kan få dödshjälp när de börjar få ont och inte klarar av att äta längre. Det är onödigt att låta dem lida in i det sista (som vi hela tiden gör med vår egen art, what the fuck is that shit all about?), och jag hoppas innerligt att jag i framtiden själv kommer kunna få välja när det är dags att kassera min egen farkost. I en perfekt värld hade mina gnagare, som hade levt väldigt mycket längre än jag, förbarmat sig över mig och tagit med mig till veterinären dagen då jag knaprat mig resistent mot alla typer av opiater samt börjat bajsa på mig.

Vidare känner jag att jag behöver informera er om att mina svettkörtlar får fontänspasmer av kombinationen 25 plusgrader och Cymbalta. Utan någon som helst förvarning får jag lökringar av sällan skådat slag och känner hur fukten gör att det skaver i diverse veck. Blir typ panikvarm out of fucking nowhere. Som en feber som ligger och lurar i buskarna och plötsligt stormar ut och våldför sig på en. Utifrån och in och sedan ut igen. Ungefär?

På detta mår jag sjukt cp och vill typ knarka alternativt dö. KRAM HEJ!