Building steam with a grain of salt.

Rättegången gick bra. Över all förväntan enligt mitt målsägandebiträde och min åklagare. Alla vittnen var på plats (Angleby, Jinx, Patrik och Kristina, jag är er evigt tacksam), jag höll mig samlad tack vare en hästdos lugnande och Alexander tilldelades sin dom utan någon som helst tvekan från domarna; två års fängelse och 85000 kronor i skadestånd. Det hela gick väldigt fort, bevisen var tydligen starka och Alexander hade erkänt precis allt. Jag vet inte om jag räknat med att han skulle göra det. Mitt målsägandebiträde berättade lite kort om vad han hade sagt under förhöret i häktet, och det lät riktigt illa. Han hade tydligen skojat med sin kollega, Thomas, om att "det skulle vara lite häftigt att kolla in det svenska rättssystemet från insidan". Som om han inte trodde att jag skulle anmäla honom. Som om han trodde att jag på grund av mina mentala problem var så svag och hjälplös att det inte fanns en chans att jag skulle orka gå igenom en sådan process.

Thomas och Mikael, som vi bodde hos i Brandbergen, skickade vidriga mail till mig dagarna efter våldtäkten där den ene tyckte att jag hittat på precis allt, en åsikt baserad på att jag är psykiskt sjuk (...), och den andre skrev att jag begått ett enormt misstag och att han själv hade blivit jätteglad om hans flickvän hade våldtagit honom. Det är ett under att jag trots dessa jävla idioter orkat ta mig samman och gå till botten med skiten Alexander utsatt mig för. Flera sidor bevismaterial, fyra vittnen och fyra domare kan inte ha fel. Han fick vad han förtjänade. Och jag tvingas bära på det här resten av mitt liv.

Delirium tremens.

Och nu snackar jag inte om min favoritöl, utan om den faktiska effekten av att tvärt avbryta ett alkoholmissbruk. I feel like SHIT. Har inte åkt på några hallucinationer eller krampanfall än, men ungefär allt annat på listan har drabbat mig. Tar Stesolid när det blir riktigt illa, men det finns INGET som biter på huvudvärken och alla andra smärtor som härjar i min kropp just nu. Hetsdricker vatten, äter överdrivet nyttigt och försöker vistas i solen så mycket som möjligt i hopp om att kunna få mig själv på fötter snart igen. Fyfan. FYFAAAN.

Note to self: GÖR INTE OM DET HÄR, IDIOT.

Tjäleksbollen.

Ställ krav på ditt liv.

Mja, nu var det ett tag sedan jag avreagerade mig här, såatteh... Först och främst tänkte jag hälsa mitt senaste tillskott i stalkerklubben välkommen; HEJ MOR! :D Din dotter diggar dig stenhårt, mest för att du lyckats googla fram henne (hon hade ingen aning om att du kände till hennes nick trots att hon haft det i ett drygt decennium), men även för att du är chill med att hon skriver direkt från hjärtat/själen och dyngan de kallar "hjärnan".

Sedan måste jag erkänna att saker och ting kan gå att få styr på, trots att man ibland trevar efter hoppet i botten av ölburken. Ölburkarna? ...Whatever. Skit händer och skit kommer fortsätta hända, man måste bara bestämma sig för att vara den där apjäveln som kastar sin avföring sist av alla. Nobody flings poo at this bitch without facing some serious consequences. Det är något jag aldrig fått lära mig (skäms på dig mor), men efter att ha tagit del i det sociala spelet i så fascinerande många år har jag insett att bajskastarna inte slutar förrän man tryckt ner deras egen medicin ända ner i tolvfingertarmen på dem. Detta ska jag göra så gott jag bara kan i fortsättningen, och förhoppningsvis kommer det leda till en lite starkare, lite självsäkrare, lite mer awesome Aleks.

Menatteh... Nu har min öl nått en högst odelikat temperatur på strax över ljummen, vilket INTE är ok, så nu tänker jag dra och idka fredag resten av kvällen. Vad fan det nu innebär lulz. Kör försiktigt och håll er uppkopplade!

You changed me after all.

Fuck. Sönderrispad, sönderpundad, utmattad, ihjälgråten, uppgiven, förbannad, ledsen, besviken, helt jävla förstörd, och nu tänker jag fan bli full igen. Gärna hög också. Helst död dock.

Falling.

Helvete. Varför? Varför? Jag förstår inte alls vad det är som händer runt mig längre. Skattar mig lycklig som har nära och kära som stöttar mig just nu, men till vilket jävla pris? Jag utsatte mig för skit, och då borde jag väl rimligtvis förtjäna all jävla ångest som kastats åt mitt håll. Eller? ELLER?

Jag finner verkligen inga jävla ord för allt som hänt. Det känns så otroligt overkligt fortfarande, och enda anledningen till att jag håller ihop (någorlunda) är just de där fina människorna som sett, hört och till och med varit del av helvetet som rasat runt mig de senaste månaderna. De är anledningen till att jag inte sitter inlåst just nu. De är anledningen till att jag själv får bestämma om jag vill droga bort smärtan eller inte. De är anledningen till att jag överhuvudtaget vågat träda fram i ljuset och lägga fram hela sanningen. Ändå skäms jag. Jag skäms och jag känner mig smutsig.

Det känns som att jag blivit berövad på alla möjligheter att någonsin kunna fungera "normalt" igen. Vet inte om det verkligen är så, men just nu finns inget jävla ljus i slutet av någon jävla tunnel.

Turbulens.

Något gick åt helvete. Bor i Sundbyberg igen.

Orkar inte skriva mer än så just nu.