Hvornår er nok nok?

Det känns skönt att rikta sin explosiva diarré mot människor som egentligen förtjänar mer skit än så. Jag önskar att jag kunde göra det på regelbunden basis, för att visa dem hur mycket de betyder för mig och min omgivning. Detta skall upprepas till dess att de svävar mellan liv och död, och de ska enbart återupplivas för att få gå igenom samma behandling igen. Och igen och igen och igen. Kinesisk IBS-tortyr.

Come to teach, come to be taught.

Yep, vi er fra Angered/Husby din lorteluder.

"Ni är mitt allt."

Och samtalet som följde, hela anledningen till att kampen aldrig kommer nå sitt slut. Löften som aldrig får brytas, löften jag omöjligt kommer vara kapabel att bryta någonsin. En äkta trygghet, helt fri från dramer, lögner och egoism. En tanke och en känsla att omsvepas av när stormen emellanåt tar vid. En vagga vars lugn alltid skingrar de mörkaste av moln.

Some great reward.

Experiences have a lasting impression,
but words once spoken
don't mean a lot now.
Belief is the way,
the way of the innocent.
And when I say innocent,
I should say naive.

So lie to me,
but do it with sincerity.
Make me listen
just for a minute.
Make me think
there's some truth in it.

(At least I've got a clean conscience.)

Dreamland adventures.

Känner att jag måste försöka sammanfatta min halveviga dröm här. Den var så jävla intense och awesome att jag tvingade mig själv att somna om flera gånger, ville bara tillbaka och härja vidare.

Det började med en liten villa i ett slags idyll som påminde om Kungsbacka. Någon fyllde år och skulle fira med tårta, bubbel och studsmatta. Vi var kanske 20-25 personer som hade samlats, jag är inte säker på vilka det var, eller ens vems födelsedagsfest jag var på. Strax efter att vi skålat och tagit några klunkar börjar alla känna sig konstiga, både mentalt och fysiskt. En känsla av att ha rökt one spliff too many. Bodyloaden var nästan överväldigande. Vi samlades på och kring studsmattan och började prata om vad det var som höll på att hända med oss. Hade vi blivit drogade?

Plötsligt svartnade det en stund, och jag låg och kände att jag höll på att slå över till Nirvana of bakedness. Jag hörde en bussmotor gå igång ute på vägen vid staketet. Kände hur folk lyfte mig och hörde andra gasta "Vad fan gör du? Rör mig inte!", men jag såg fortfarande ingenting. Pitch black.

Ytterligare en stund gick och jag återfick synen. Några av festdeltagarna och jag fann oss själva i ett slags galleria, inte helt olik Västermalmsgallerian. Vi, kanske fem personer, stod högst upp vid en rulltrappa som skulle ta oss ned till ett enormt folkvimmel. Alla log och var nästan skrämmande trevliga mot oss. En kvinna ledde oss till närmaste bageri och godisfabrik. Det låg kakor och karameller av alla tänkbara slag överallt, på en yta av en halv fotbollsplan. Väl inne splittrades vi och uppmanades att äta av allt vi tyckte såg gott ut. Bodyloaden och bängheten satte in igen. Tuggade vi i oss knark? Who the fuck knew.

Jag gick därifrån, mätt som en gris, och vaggade runt i gallerian. Det var inte tal om att betala för någonting, utan bara gå in i de olika inrättningarna och göra det man kände för. Vid några tillfällen var jag på något slags gym där man leviterade om man inte använde maskinerna rätt. Personalen där löste det med att sätta ett armband på mig, med en QR-kod. Jag hängde kvar en stund och provade ett löpband som kände av hur man låg till i sinnet och spelade musik därefter, som bara jag som tydligen var ett med maskinen kunde höra.

När jag hade tröttnat gick jag vidare för att se vad som fanns att hitta på. En ung man kom fram till mig och berättade om platsen vi hade hamnat på. Vi skulle utmanas i att stävja våra lustar och då belönas på olika vis. När jag frågade om det handlade om ett Matrixliknande tillstånd log han och pekade mot en trappa. Dit fick jag gå när jag kände mig redo. Mycket hände, och vad som kändes som flera månader passerade innan jag slutligen bestämde mig för att sätta av mot trappan.

En äldre herre satt högst upp, utanför en tung säkerhetsdörr. Inte ett ord yttrades, och jag satte mig intill honom. Efter en stund öppnades dörren och vi välkomnades in. En lång, mörk korridor sträckte sig säkert ett par hundra meter framför oss. Vi följde efter vad det nu än var för varelse som hade släppt in oss. Allt detta under tystnad.

Vi kom fram till ytterligare en dörr. Varelsen som följt oss dit avvek, och dörren öppnades. Mannen som hade väntat med mig vid den första dörren gick in, vände sig mot mig och välkomnade mig till rummet. Väggarna pryddes av Escherliknande motiv och andra hjärnvrickare. Först nu började han tala. Ett helt nytt språk som jag aldrig hade hört tidigare, men jag insåg snabbt att jag kunde det, flytande. Han förklarade att vi hade tagit oss till en ny nivå, en ny dimension, en som skulle väcka oss från vårt tidigare liv och förbereda oss inför ytterligare ett steg. Jag frågade om jag var död, och han svarade att det snarare var tvärtom, att jag levde mer än jag någonsin gjort tidigare, och att jag närmar mig "det verkliga livet". Fortfarande tungt bäng tog jag mig för ansiktet och kände först min hud, sedan musklerna under huden, sedan mitt kranium och vidare in, känslor jag inte kan beskriva överhuvudtaget. Jag tog bort händerna från ansiktet och gick ner på knä för att spegla mig i golvet. Allt jag såg var ett starkt sken.

När jag tittade upp mot taket insåg jag att där inte fanns något tak, utan ett slags vortex som, om jag sträckte mig mot det, började dra mig upp, ut i rymden. Jag ryggade tillbaka, det blev för mycket. Mannen log varmt och sa "Ge det lite mer tid. Nästa gång du är här kommer det kännas bättre, och du kommer inte stå helt främmande inför vad som komma skall."

Jag vaknade.

Klockan var 14:30, tolv timmar i Whatever That Was. Det var första morgonen på länge som jag inte vaknade genomsvettig och panikslagen. Jag kände ett djupt och innerligt välbehag. Låg kvar länge och lyssnade på grannarnas tjatter utanför dörren.

En känsla av att sömnmedicinen är lite av ett Red Pill, but only while in dreamland. Jag hoppas på en fortsättning inatt. If this keeps happening tänker jag nog försätta mig i narkos tillsvidare.

You can't kill the internets.

Winfailwin!

Sedan klockan nio imorse har jag flängt runt på hela Kungsholmen för att ta itu med ärenden hos Skatteverket, Försäkringskassan, SEB, länsvården och inkasso. Allt gick sjukt bra och jag behöver inte oroa mig över indraget bostadstillägg och annat otäckt. Glad i hågen traskade jag till apoteket för att hämta ut lite viktigt knark innan jag skulle börja röra mig hemåt. När hon lagt alla askar och burkar i påsen säger hon "Ja, det blir 859 kronor". Det slår mig att det är ganska exakt den summan jag har på mitt konto, och jag bara står och gapar som ett jävla fån i flera sekunder. Jag sätter in kortet i chipläsaren och sväljer hårt. Ber till hela webternets att det ska gå igenom. Det gjorde det, så när som på 47 kronor. När jag traskade därifrån kände jag mig våldsamt rånad på precis allt och skickade ett meddelande till min mor. Det var en mindre novell i FML-format, men kontentan var typ "HJÄLP?!"

Någon minut därpå svarar hon att hon sätter in det dubbla på mitt konto så jag kan äta de sista tio dagarna innan de nya pengarna trillar in. Lättnaden som uppstod går inte att beskriva i ord. Jag hade alltså lyckats vinna en fight mot flera myndigheter och företag samt få en fin gåva från en mor som är tungt belastad av sina tre mindre lyckade yngel. Självklart kände jag att "För i helvete, varför kan jag inte få ekonomin att gå ihop själv, vad är jag för jävla bottenskrap och parasit?", men hon fick mig på bättre tankar efter ännu ett SMS-utbyte. Jag är så vidrigt lyckligt lottad ibland att jag inte kan annat än vara tacksam över att jag har mina nära och kära vid min sida, alltid.

Nu ska jag ta en cigg och leka med Angleby tills jag svimmar av utmattning.

Wub wub wub! :*:*:*