Energy gone wild.

Låg på psyk ett tag. Är fri nu. Känns skönt att min nya medicin (Abilify) ser till att jag inte svänger så våldsamt i humöret. Trodde inte det fanns något som kunde stabilisera mig. Är fortfarande lite i chock. Kanske. Ungefär.

Imorgon åker jag och Jennifer västerut. Bilder på de senaste veckorna och de kommande dagarna dyker upp så snart jag funnit min laptop igen. Mycket har hänt och mycket kommer att hända.

Ja... Puz!

Hey commander, can you unplug me?

Overwhelmed with anxiety.

Knivarna får vänta. Dags för en timeout.

You met me at a very strange time in my life.

Tassar runt i mitt hem med nerverna på utsidan av kroppen. Har mått riktigt dåligt ganska länge nu, men trots höjda doser av i princip alla mediciner jag står på händer ingenting. Jag städar hela lägenheten, skrubbar allt, putsar allt, står och panikgråter i duschen så att jag sätter vatten och schampoo och allt i halsen. Hostar, kryper ihop på badrumsgolvet, hulkar mig och gråter mer och mer och mer. Tar mig upp, rullar in mig i handdukar, sätter mig vid datorn, börjar gråta helt okontrollerat igen. Det räckte med några illa valda ord för att jag skulle känna sådant obehag gentemot en av mina närmaste att allt eskalerade till att jag grät så jag skrek. Klöste loss hud från kroppen, tog lugnande, kunde inte andas, skrubbade en redan skinande jävla ren lägenhet och kollapsade slutligen i soffan efter en lätt överdos av medicinen. Låg helt orörlig och grät i tystnad. Dränkte mina rena lakan i tårar och smink och sorg.

Men jag ger inte upp än. Det finns en människa som lyckas hålla mig i handen trots att vi aldrig träffats, och han hjälper mig glömma. Känslan av att spriten inte är lika lockande längre. Känslan av en varm filt, något slags substitut för allt det destruktiva, och därtill nästan uteslutet binärt. Galet, tänker hjärnan. Tack, tänker hjärtat.

En dag i taget. Huvudet upp, fötterna ner.

Sunday twitching.

» If you're with me you don't need to worry. I can take ten times the crazy we both would ever be able to accumulate together.
» If you don't go crazy, you can't shake the madness.
» It's rather cleansing to get shitfaced and howl at the moon, piss yourself and have a weird boner.

SC2: HotS.

Det har hänt så jävla mycket den senaste månaden, har inte riktigt haft tid eller lust att häva ur mig mitt normalt antisinande svammel på bloggen. Ska försöka slänga in något slags uppdatering snart, men till dess får ni nöja er med min lilla voiceover av Terrans adjutant. Peppar min älskade Angleby i sitt laddrande mot koreanska grandmasterskyar så gott jag kan. It's the least I could do.

Kærlighed i massor.

These walls don't lie.

Istället för förvirring; musik.

Eftermiddagen uppslukades av min ovana att bryta ihop när jag pratar om det förgångna, särskilt de våldtäktiga delarna av det förgångna (telefonmöte med hela psykteamet). Vändningen kom lyckligtvis mot slutet av samtalet då vi på något vis lyckats bunta ihop allt skräp som cirkulerar inom mig och beslutat oss för att bygga vidare på terapin i nästa vecka. En paus i misären var helt rimligt från bägge sidor.

Jag är så glad att jag inte blir hetsad till återhämtning nu för tiden. Fram till min 23-årsdag var det, för mig, ovanligt att mötas av medmänsklighet inom psykiatrin. Nu har jag terapeuter som håller mig i handen i alla lägen, som blir uppriktigt oroade när jag missar ett möte. Det känns så otroligt mycket mer stabilt när de tar till alla medel de kan för att nå mig när jag inte klarar av att kliva upp ur sängen än när min gamla terapeut i Göteborg lät tre signaler gå fram innan hon la på luren och gick på semester i tre veckor. Det känns som att jag har en chans att komma på rätt spår trots allt som varit.

Tralala, nu ska jag ut på äventyr med Emily, put the angst on hold and rave 'til fucking dawn. Vi ses bortom det binära.

/ignore

Bästa sättet att hantera alla typer av relationer. Let's keep on doing that.