Kick the Habit, day 2.

Mjahaja, det vart tydligen svårare att sova också. Har legat och snurrat in mig i lakanen, drömt om Emilia (Big Big World-bruden, wat), Göteborg (fy FAN) samt kallsvettats hela natten. Varit uppe ett par timmar nu och stirrat in i väggen i väntan på att hjärnan skulle samla sig lite så jag kunde kliva upp ur sänghelvetet (svettbassängen snarare), och nu har jag ännu en dag av rollercoasting framför mig.

Gårdagen gick helt i manins tecken. Jag städade lägenheten igen, stod i duschen i en timme där jag prompt skulle tänka sönder hjärnan samt ritade av en gammal bild på Linnea, en kär gammal vän som jag tappade kort efter att jag började punda i sjuttonårsåldern (nobody likes a junkie).

En annan lite småjobbig grej är att jag inte är hungrig, alls. Får tvinga i mig små portioner mat för att slippa blodsockerfall från helvetet. Detta tror jag i och för sig är en bieffekt av att jag slutat supa. Tidigare levde jag på fyllemunchies, nu sitter jag med något slags tjackavtändning och magen har kastat in handduken. Winning.

Kick the Habit, day 1.

Aye, då sätter vi igång. Dosetten är laddad med de mindre, lite finare kapslarna, och precis intill står ett 100-pack lugn på burk i full beredskap, you know, in case of Holy Fuck My Brain Is Having A Meltdown.

NU KÖR VI NU DÖR VI (HELST INTE MEN OM JAG MÅSTE SÅ). Eris bevare mig väl.

SNRI-nedtrappningspanik.

Imorgon ska jag för första gången sedan jag började med Cymbalta halvera dosen. Satskapet kommer i små kapslar, så man kan inte bryta dem lite hur som helst. Blev tvungen att prata med min läkare om det, och efter en halvtimmes bollande lyckades jag övertyga henne om att det var dags att prova och se om jag verkligen behöver gå på samma höga dos som jag började med när jag var kalasdeprimerad i december 2009.

Grejen är den att det är ett SNRI-preparat, och sådana är inte kända för att vara enkla att trappa varken upp eller ner. Jag har velat detta i flera månader nu, bara för att se om det händer något. De jag känner som gjort sig av med sina SNRI har berättat att de känner mer. Både glädje och sorg. Jag känner ångest vare sig jag är glad eller ledsen. Jag kan bli så jävla kåt att jag får panikångest, exmpelvis. Vad är det för superfrisk jävla reaktion? Haha.

Mjaja. Imorgon börjar resan. Jag ska försöka skriva lite dagligen så att ni kan följa min untergang/new, improved brain, och så att jag själv kan komma ihåg hur allting känns. Skulle det skita sig vill jag ju inte begå samma misstag om ett år igen due to "hoppsan jag förträngde visst att jag la mig i en fritös på donken".

WISH ME WHATEVER.

Till Anstalten Kristianstad.

SLUTA GE VÅLDTÄKTSMÄN PERMISSION VAR OCH VARANNAN JÄVLA HELG. Vad är det för jävla dagisverksamhet ni bedriver?! Ska jag behöva ligga och gråta och kräkas av ångest två helger i månaden för att ni låter galningen drälla runt fritt i Stockholm? Varför låser ni inte bara upp alla dörrar och går hem? Det här är fan sjukt. Det är sjukt och fucking vidrigt.

Åt helvete med er och er jävla kafferepsmetodik.

FUK U DOLAN.

Vem går och häver en pillercocktail efter att ha fått sig en blast from the past på nätet? Ghihihi, GUILTYYY.

Äeh, fy fan alltså. Nu tänker jag börja knarka igen. Alla år av avhållsamhet var inte värda besväret. "Verkligheten" är en vidrig plats.

Bitch, please.

Grät mig till sömns och vaknade för ett par timmar sedan, utvilad och panikångestfri. Räknade med att denna dag skulle bli ett rent jävla helvete, ty jag har vaknat med hjärtklappning och psykbryt varje morgon sedan förra helgen (och gårdagen var ju minst sagt vedervärdig). Vad är nu detta?

Menar min kropp/hjärna/själ att jag borde skrika av mig oftare? Langa en omedelbar reaktion på saker som sänker min sinnesstämning? Jag brukar tänka att det är bättre att bita ihop, vänta ett tag och se om det kanske inte löser sig med tiden. Man vill ju inte dra några förhastade slutsatser och framstå som en idiot/fitta. Verkar däremot vara just det som kullkastar mig gång på gång och ger mig fler jätteroliga symptom på min sjukdom. Så roliga att jag kapsejsar fullständigt, blir inlåst på psyk och itvingad mediciner som försätter mig i ett emotionellt vegetativt tillstånd.

Huh. Jag har fan mycket kvar att lära.

Square wheels.

Livsviljan tackar för sig än en gång. Härligt.