[13:15] <@nicitha> stk: stek ägg med kryddor och smält ost (grönsaker kan blandas i pannan för nom)
[13:16] <@stk> nicitha: det blir läskigt nära omelett, och omelett går fetingbort för min del.
[13:16] <@nicitha> stk: jaha, oj. stek ägg med kryddor. i en annan del av köket tillreder du grönsaker :D
Thursday, December 1, 2011
Sunday, November 27, 2011
Tuesday, November 22, 2011
Patrik. Och Artiom. Men mest Patrik.
Jag ringde honom idag, Patrik, för att kolla om han inte råkat se mina fina 20-hålsconverse som lällesöster köpt till mig i New York. Försökte låta allmänt oberörd och normal, skojade till det lite med en fånig Göteborgsdialekt ("hallååå ellerrr!) och ville egentligen inte föra något jävla smalltalk. Han svarade något i stil med "Jag är på tunnelbanan just nu, ska fik... Errhh... Inte... Hem. Än." Haha. Sneaky som alltid. Eller dum i huvudet. Eller ungefär lika smidig som en flock elefanter i en porslinsaffär. Vad ville han ha sagt med det, liksom?
Efter att jag lagt på tänkte jag lite på min och mina vänners relation till honom de 4,5 åren vi var tillsammans, samt på hur allting är nu. De människor jag står nära idag och som stått mig nära under vårt förhållande (inklusive min familj) säger att de inte känner Patrik. Mamma sa till och med att hon aldrig egentligen hörde vad han sa när han väl pratade och att hon nickade för att hon inte orkade be honom upprepa samma mening en femte gång (han har ett så kallat "skenande tal", errh). INGEN vet vem Patrik är. Jag är inte ensam om att inte ha en aning om vem han är med andra ord, my brain works just fine here. De som påstår sig känna honom och känna igen sig i honom är obehagliga människor jag helst inte umgås med. Artiom ("Ryssland", mannen mina senaste inlägg handlat om) sa i somras, när vi hade ett väldigt djupt samtal om vår vänskap (vi har känt varandra i tolv år, jag och ryssen), att han kunde identifiera sig med Patrik på flera nivåer. Jag rös ända in i benmärgen.
De senaste åren har jag nämligen märkt att Artiom tytt sig mer och mer till Patrik, och han skötte all kommunikation vad gällde att träffas och umgås via honom. Jag fick veta att han skulle komma upp från Göteborg och bo hos oss ett tag ungefär samma dag som han skulle trilla in, vid flera tillfällen. Inte mig emot för något år sedan, för då trodde jag verkligen att vi var vänner allihop. Men så kom dagen då jag dumpade Patrik och veckorna/månaderna som följde var katastrofala. Jag mådde skit. Behövde verkligen mina vänner och min familj mer än någonsin, och jag började sakta lära mig vilka jag faktiskt kunde klassa som riktigt nära och vilka som egentligen bara var lösa bekanta. Artiom visade sig höra till den senare kategorin.
Han och Patrik reste fram och tillbaka från kust till kust för att "hänga" (läs: punda, något jag inte gör längre, gissar att det gör mig rätt tråkig ur dessa människors synvinkel), och jag glömdes bort helt och hållet. Jag tänkte på alla gånger jag hållit Artiom i handen och faktiskt gått in med alla medel för att rädda honom från att falla sönder helt. Jag gjorde det till och med när jag inte kunde hålla mig själv i styr. Han bodde i princip gratis med mig och Calle i en svindyr lägenhet i Majorna, han fick ta del av allt jag tänkte, tyckte och var och jag var alltid där när han behövde någon att prata med, en axel att gråta mot osv.
Likadant med Patrik. När han ballade ur helt under flera år för att han betalade istället för att få betalt för att jobba (egenföretagare, ett envist släkte), så fanns jag där och försökte peppa honom på alla sätt jag kunde. Försökte komma in med lite nya idéer och mål åt honom då han inte tycktes klara det själv, han sa att det lät bra, tätt följt av att han totalsket i allt jag sagt. Varje gång, samma jävla visa.
Dessa människor ansåg jag vara två av mina absolut närmaste vänner. Men idag, eller ja, de senaste dagarna egentligen, har jag börjat förstå vad allt egentligen handlade om. Jag var deras stöttepelare. Min hjärna satte sig nästan bokstavligen ner med mig och sa "Du, Aleks, kolla här...", och förklarade för mig att de enda gångerna de funnits där för mig var... Ja. Nej. Artiom fanns aldrig där för mig. Någonsin. Att han aldrig svarade på brevet jag skrivit till honom medan jag var inlagd på 24:an ursäktade han med att han var lite virrig och inte visste vad han skulle skriva eller säga. Eh. Och Patrik fanns där för mig först efter att hans stressiga liv smittat av sig på mig. Att vara Patriks flickvän kändes som att, i rusningstrafik på ett tunnelbanetåg, föra in ett spekulum i anus utan glidmedel upprepade gånger, DYGNET RUNT. I got stressed out and fucked at the same time. Vilken underbar insikt!
Jag lade mobiltelefonen i väskan och lunkade hemåt, nästan samma väg som jag och Patrik brukade gå när vi bodde ihop i Mariehäll, och kände ett våldsamt illamående när jag tänkte på hur många år, hur mycket ork och hur mycket empati jag lagt ner i vår relation. Nästan fem år (som började med att han knullade Meidi) som jag på fullaste allvar önskade att jag spenderat liggandes i djup koma. Det hade känts så oändligt mycket bättre att ha hängt i en jävla RESPIRATOR sedan våren -06 än att ha varit ihop med den där mannen. SÅ jävla vidrigt bitter är jag över det som varit.
Vad gäller Artiom har jag inget mer att tillägga. Om han inte kommer till min dörr, förklarar vad fan hela den här charaden handlat om och ber om förlåtelse på sina bara knän, så kan han joina resten av avskrädet jag kapat kontakten med.
Helvetes jävla FITTA vad tungt det var att få ur sig allt detta här. Men jag vet att det behövdes, för min egen förbannade hälsas skull. Och liknelsen med rektalundersökning i rusningstrafik... Alltså, ja. Jag tar den bara i tvåan om jag får en orgasm på köpet. Alla andra typer av rövknull undanbedes.
Ghaaaargh. Nog om detta.
Tack Lucy, Jinx och Angleby för att ni alltid, alltid, alltid funnits där för mig. Och tack mor, far, Martin och andra fina bekanta som försökt och ibland även lyckats hjälpa mig under resans gång, både på psyk och utanför psyk... Och alla fina jävlar som stöttat mig på IRC... Ni är helt jävla fantastiska. Älskar er alla, på olika sätt, but still for realz. <3
Nu ska jag försöka att inte börja böla medan jag äter middag med min bästaste flatmate. Mwih...
Efter att jag lagt på tänkte jag lite på min och mina vänners relation till honom de 4,5 åren vi var tillsammans, samt på hur allting är nu. De människor jag står nära idag och som stått mig nära under vårt förhållande (inklusive min familj) säger att de inte känner Patrik. Mamma sa till och med att hon aldrig egentligen hörde vad han sa när han väl pratade och att hon nickade för att hon inte orkade be honom upprepa samma mening en femte gång (han har ett så kallat "skenande tal", errh). INGEN vet vem Patrik är. Jag är inte ensam om att inte ha en aning om vem han är med andra ord, my brain works just fine here. De som påstår sig känna honom och känna igen sig i honom är obehagliga människor jag helst inte umgås med. Artiom ("Ryssland", mannen mina senaste inlägg handlat om) sa i somras, när vi hade ett väldigt djupt samtal om vår vänskap (vi har känt varandra i tolv år, jag och ryssen), att han kunde identifiera sig med Patrik på flera nivåer. Jag rös ända in i benmärgen.
De senaste åren har jag nämligen märkt att Artiom tytt sig mer och mer till Patrik, och han skötte all kommunikation vad gällde att träffas och umgås via honom. Jag fick veta att han skulle komma upp från Göteborg och bo hos oss ett tag ungefär samma dag som han skulle trilla in, vid flera tillfällen. Inte mig emot för något år sedan, för då trodde jag verkligen att vi var vänner allihop. Men så kom dagen då jag dumpade Patrik och veckorna/månaderna som följde var katastrofala. Jag mådde skit. Behövde verkligen mina vänner och min familj mer än någonsin, och jag började sakta lära mig vilka jag faktiskt kunde klassa som riktigt nära och vilka som egentligen bara var lösa bekanta. Artiom visade sig höra till den senare kategorin.
Han och Patrik reste fram och tillbaka från kust till kust för att "hänga" (läs: punda, något jag inte gör längre, gissar att det gör mig rätt tråkig ur dessa människors synvinkel), och jag glömdes bort helt och hållet. Jag tänkte på alla gånger jag hållit Artiom i handen och faktiskt gått in med alla medel för att rädda honom från att falla sönder helt. Jag gjorde det till och med när jag inte kunde hålla mig själv i styr. Han bodde i princip gratis med mig och Calle i en svindyr lägenhet i Majorna, han fick ta del av allt jag tänkte, tyckte och var och jag var alltid där när han behövde någon att prata med, en axel att gråta mot osv.
Likadant med Patrik. När han ballade ur helt under flera år för att han betalade istället för att få betalt för att jobba (egenföretagare, ett envist släkte), så fanns jag där och försökte peppa honom på alla sätt jag kunde. Försökte komma in med lite nya idéer och mål åt honom då han inte tycktes klara det själv, han sa att det lät bra, tätt följt av att han totalsket i allt jag sagt. Varje gång, samma jävla visa.
Dessa människor ansåg jag vara två av mina absolut närmaste vänner. Men idag, eller ja, de senaste dagarna egentligen, har jag börjat förstå vad allt egentligen handlade om. Jag var deras stöttepelare. Min hjärna satte sig nästan bokstavligen ner med mig och sa "Du, Aleks, kolla här...", och förklarade för mig att de enda gångerna de funnits där för mig var... Ja. Nej. Artiom fanns aldrig där för mig. Någonsin. Att han aldrig svarade på brevet jag skrivit till honom medan jag var inlagd på 24:an ursäktade han med att han var lite virrig och inte visste vad han skulle skriva eller säga. Eh. Och Patrik fanns där för mig först efter att hans stressiga liv smittat av sig på mig. Att vara Patriks flickvän kändes som att, i rusningstrafik på ett tunnelbanetåg, föra in ett spekulum i anus utan glidmedel upprepade gånger, DYGNET RUNT. I got stressed out and fucked at the same time. Vilken underbar insikt!
Jag lade mobiltelefonen i väskan och lunkade hemåt, nästan samma väg som jag och Patrik brukade gå när vi bodde ihop i Mariehäll, och kände ett våldsamt illamående när jag tänkte på hur många år, hur mycket ork och hur mycket empati jag lagt ner i vår relation. Nästan fem år (som började med att han knullade Meidi) som jag på fullaste allvar önskade att jag spenderat liggandes i djup koma. Det hade känts så oändligt mycket bättre att ha hängt i en jävla RESPIRATOR sedan våren -06 än att ha varit ihop med den där mannen. SÅ jävla vidrigt bitter är jag över det som varit.
Vad gäller Artiom har jag inget mer att tillägga. Om han inte kommer till min dörr, förklarar vad fan hela den här charaden handlat om och ber om förlåtelse på sina bara knän, så kan han joina resten av avskrädet jag kapat kontakten med.
Helvetes jävla FITTA vad tungt det var att få ur sig allt detta här. Men jag vet att det behövdes, för min egen förbannade hälsas skull. Och liknelsen med rektalundersökning i rusningstrafik... Alltså, ja. Jag tar den bara i tvåan om jag får en orgasm på köpet. Alla andra typer av rövknull undanbedes.
Ghaaaargh. Nog om detta.
Tack Lucy, Jinx och Angleby för att ni alltid, alltid, alltid funnits där för mig. Och tack mor, far, Martin och andra fina bekanta som försökt och ibland även lyckats hjälpa mig under resans gång, både på psyk och utanför psyk... Och alla fina jävlar som stöttat mig på IRC... Ni är helt jävla fantastiska. Älskar er alla, på olika sätt, but still for realz. <3
Nu ska jag försöka att inte börja böla medan jag äter middag med min bästaste flatmate. Mwih...
Sunday, November 20, 2011
Reality? Is that you?
Haha, min ilska i fredags eskalerade till den renaste form av vansinne min själ och mina nära vänner hittills skådat (sömnlöshet och ångest är en livsfarlig jävla kobination). Åkte på en psykos strax efter att Jinx och Angleby ätit flyttpizza, så det svartnade gissningsvis för ögonen kring middagstid, och jag vaknade helt kallsvettig och förvirrad på avdelning 7 imorse. Det hela började tydligen med att jag lade mig på golvet i köket hemma i Sundbyberg och vägrade resa mig. De ringde efter en taxi för att åka in med mig till psyk, men jag vägrade ta på mig skorna vilket ingen orkade bråka om. Iklädd min sovtröja, ett par trasiga mysbyxor och knallrosa strumpor sittstudsade jag nedför trapporna, tre jävla våningar, och dundrade in i bilen. Väl framme vägrade jag gå (yay, jag hade antagligen DÖDSONT i både fötter och rumpa), så mina kära vänner fick köra runt mig i en rullstol.
Självklart tog galenskaperna inte slut där... En äldre man satt i väntrummet och mumlade ganska högt för sig själv, något som gick alla runt honom på nerverna. Jag blev dock inte irriterad. Jag vände mig mot honom och skrek. Inte "HÅLL KÄFTEN!", "SLUTA!" eller något annat som gav en hint om vad det var som besvärade mig. Bara ett djupt och innerligt "AAAAAAAAAAARRRRRGHHHH!" Efter det tog mentalskötarna hand om mig och Jinx och Angleby fick inte se mer av Psykleks. Allt jag fick höra av skötarna var att jag hade skrikit om vännen jag omnämnde i föregående blogginlägg, och om våldtäkterna jag utsattes för i våras/somras.
Jag verkar onekligen ha svårt för trasiga relationer och känslorna som bubblar upp när någon jag älskar väljer att göra mig ledsen. Detta ska min vän Truxal förhoppningsvis råda bot på framöver. Vägrar bli inlagd på psyk igen bara för att jag är dum i huvudet och rädd för mina egna mediciner. Satteh... Skärpning lilltjejen. En gång till och jag slår mig själv på käften. Med en stol.
Självklart tog galenskaperna inte slut där... En äldre man satt i väntrummet och mumlade ganska högt för sig själv, något som gick alla runt honom på nerverna. Jag blev dock inte irriterad. Jag vände mig mot honom och skrek. Inte "HÅLL KÄFTEN!", "SLUTA!" eller något annat som gav en hint om vad det var som besvärade mig. Bara ett djupt och innerligt "AAAAAAAAAAARRRRRGHHHH!" Efter det tog mentalskötarna hand om mig och Jinx och Angleby fick inte se mer av Psykleks. Allt jag fick höra av skötarna var att jag hade skrikit om vännen jag omnämnde i föregående blogginlägg, och om våldtäkterna jag utsattes för i våras/somras.
Jag verkar onekligen ha svårt för trasiga relationer och känslorna som bubblar upp när någon jag älskar väljer att göra mig ledsen. Detta ska min vän Truxal förhoppningsvis råda bot på framöver. Vägrar bli inlagd på psyk igen bara för att jag är dum i huvudet och rädd för mina egna mediciner. Satteh... Skärpning lilltjejen. En gång till och jag slår mig själv på käften. Med en stol.
Friday, November 18, 2011
Saknade "vänner".
En människa jag såg som en av mina absolut närmaste vänner visade sig vara... Inget annat än en standard backstabber. Ni vet... Den där typen... Man visar dem sina svaga sidor, hoppas de ska finnas kvar ändå, känner sig som en idiot medan man stryker dem medhårs och låter skiten fortsätta i rädsla för att de ska dumpa en. De vänder allt de kan emot en och greppar efter varenda strå de kan för att peka på alla ens brister. Tack, jag vet, jag mår inte bra och saker och ting runt mig har varit väldigt stormiga de senaste åren.
Jag brukade finnas där för alla jag ansåg stod mig nära. Jag gick och drömde om den dag jag skulle få något liknande i gengäld. That day never came, and apparently never will. Det gör så jävla, jävla ont att känna sig så otroligt värdelös. Att man reducerats till att vara en fjolla som desperat dansar efter andras pipa.
FUCK. THAT. SHIT.
Nu dansar vi på ömsesidiga villkor. Svik mig och jag avlivar dig, emotionellt (och fysiskt, if i must).
Svin.
Jag brukade finnas där för alla jag ansåg stod mig nära. Jag gick och drömde om den dag jag skulle få något liknande i gengäld. That day never came, and apparently never will. Det gör så jävla, jävla ont att känna sig så otroligt värdelös. Att man reducerats till att vara en fjolla som desperat dansar efter andras pipa.
FUCK. THAT. SHIT.
Nu dansar vi på ömsesidiga villkor. Svik mig och jag avlivar dig, emotionellt (och fysiskt, if i must).
Svin.
Wednesday, November 16, 2011
NU JÄVLAR!
Åeh, nu har det äntligen hänt. Jag och Jinx delar på världens kanske finaste lägenhet, med en utsikt som sträcker sig över hela Bromma Flygplats (det är så jävla häftigt att se flygplan rulla runt utanför, inte bilar), det underliga höghuset vid Brommaplan och ända bort mot horisonten en jävla massa kilometer bort. Vi har stått och stirrat ut genom vardagsrumsfönstret som två idioter vid flera tillfällen och bara flinat i, i runda slängar, en evighet.
Tidigare idag tog vi en promenad till Bromma Blocks (det ligger löjligt nära) och köpte lite småplock till köket och en massa mat. Ditvägen gick som en dans, men tillbakavägen krävde en del jävlaranamma och en ful liten genväg (någon underbar jävel hade klippt hål i staketet som avgränsar Mariehäll från Ulvsunda industriområde). Vi slängde ihop lite mat, min ork tog slut och Jinxmongot bestämde sig för att diska ungefär fyra ton disk innan hon drog iväg till gymmet. Vad fan är upp med det? Jag bor med ett litet krutdjuwr! Jag lovar att kanske inte bara lite utnyttja detta tillsvidare hehesvettsvett.
Ska försöka styra upp lite bilder på vår crib of fucking win senare. Ska bara njuta en stund/timme/dag/vecka/månad av monsteruppkopplingen vi fick igår (adieu 200kbps, tjena fiber) och ett eller fem glas vin. Det kommer bli en helt ok vinter.
Far out. Faaar fucking out! :D
Tidigare idag tog vi en promenad till Bromma Blocks (det ligger löjligt nära) och köpte lite småplock till köket och en massa mat. Ditvägen gick som en dans, men tillbakavägen krävde en del jävlaranamma och en ful liten genväg (någon underbar jävel hade klippt hål i staketet som avgränsar Mariehäll från Ulvsunda industriområde). Vi slängde ihop lite mat, min ork tog slut och Jinxmongot bestämde sig för att diska ungefär fyra ton disk innan hon drog iväg till gymmet. Vad fan är upp med det? Jag bor med ett litet krutdjuwr! Jag lovar att kanske inte bara lite utnyttja detta tillsvidare hehesvettsvett.
Ska försöka styra upp lite bilder på vår crib of fucking win senare. Ska bara njuta en stund/timme/dag/vecka/månad av monsteruppkopplingen vi fick igår (adieu 200kbps, tjena fiber) och ett eller fem glas vin. Det kommer bli en helt ok vinter.
Far out. Faaar fucking out! :D
Undermedvetet slamperi.
[18:11] <@aleang> jag satt och noddade i soffan här i vårt rum
[18:11] <@aleang> hade typ 20 olika drömmar sen jag skrev till dig sist
[18:11] <@aleang> i två av dem hade vi sex
[18:11] <@aleang> i en av dem hade vi sex till VAR E VARGEN!?!?
[18:12] <@aleang> vi knullade och sjöng tillsammans, det var fint.
[18:11] <@aleang> hade typ 20 olika drömmar sen jag skrev till dig sist
[18:11] <@aleang> i två av dem hade vi sex
[18:11] <@aleang> i en av dem hade vi sex till VAR E VARGEN!?!?
[18:12] <@aleang> vi knullade och sjöng tillsammans, det var fint.
Subscribe to:
Posts (Atom)
