These walls don't lie.

Istället för förvirring; musik.

Eftermiddagen uppslukades av min ovana att bryta ihop när jag pratar om det förgångna, särskilt de våldtäktiga delarna av det förgångna (telefonmöte med hela psykteamet). Vändningen kom lyckligtvis mot slutet av samtalet då vi på något vis lyckats bunta ihop allt skräp som cirkulerar inom mig och beslutat oss för att bygga vidare på terapin i nästa vecka. En paus i misären var helt rimligt från bägge sidor.

Jag är så glad att jag inte blir hetsad till återhämtning nu för tiden. Fram till min 23-årsdag var det, för mig, ovanligt att mötas av medmänsklighet inom psykiatrin. Nu har jag terapeuter som håller mig i handen i alla lägen, som blir uppriktigt oroade när jag missar ett möte. Det känns så otroligt mycket mer stabilt när de tar till alla medel de kan för att nå mig när jag inte klarar av att kliva upp ur sängen än när min gamla terapeut i Göteborg lät tre signaler gå fram innan hon la på luren och gick på semester i tre veckor. Det känns som att jag har en chans att komma på rätt spår trots allt som varit.

Tralala, nu ska jag ut på äventyr med Emily, put the angst on hold and rave 'til fucking dawn. Vi ses bortom det binära.

/ignore

Bästa sättet att hantera alla typer av relationer. Let's keep on doing that.

My kind of lullaby.

De senaste månaderna, ett drygt år, vilar i en tjock dimma med få minnen som möjligtvis hade kunnat ge mig mer drivkraft om det inte vore för spriten. Eller ja, det är så det känns just nu. Kanske hade samma händelser aldrig inträffat om det inte vore för att jag varit onykter, lite som med mina lugnande mediciner och möjligheten att lämna mitt hem utan att fullständigt kollapsa. Bruket av dessa substanser kommer dock alltid med en känsla av skam och nederlag, maktlösheten inför mina glappande synapser. Mina vänner och min familj bär på en mer eller mindre konstant oro över min situation och väljer ibland att skälla ut mig för mitt beteende i hopp om att jag ska ryckas ur hänsynslösheten mot min egen kropp och deras psyken. I ärlighetens namn hjälper detta föga, allt jag strävar efter är något slags sinnesro oberoende av vad jag måste ta till för att finna den. Hur mycket jag än försöker vägrar den infinna sig, och jag funderar kring om jag egentligen har en halv aning om vad själva konceptet handlar om.

Jag började supa och knarka väldigt tidigt i livet och är övertygad om att jag hade begått självmord om jag hade låtit bli. Mitt hem var en fristad för blandmissbrukare, och jag vet att jag blivit utnyttjad för detta många gånger. Redan när jag var fjorton år gammal åkte mina föräldrar iväg på flera veckors semester över somrarna och lämnade mig i en enorm lägenhet i centrala Göteborg. Jag är medveten om att både min mor och min far var upptagna med sina egna problem och mina yngre syskons behov av uppmärksamhet och omtanke. Mor studerade, far idkade arbetsnarkomani, syskonen var alldeles för små för att ta hand om sig själva... Ja, jag blev helt enkelt skuffad åt sidan och fick ta ansvar för alldeles för mycket när helvetet inom mig började slå rot och gro på riktigt. Mina vänner var välkomna ombord på mitt sjunkande skepp, där vi hade otroligt "roligt" tills det var dags för dem att ta tag i sina liv och komma någonvart. De började glida bort från mig och jag hamnade i allt trasigare och trasigare kretsar med tiden. När jag fyllde 18 var jag fullfjädrad ärkenarkoman och kunde halsa en flaska vodka utan att avlida på plats.

Sedan dess har jävligt många år passerat och under denna tid har mycket hänt. Så sinnessjukt mycket att jag står helt perplex inför både det förflutna och min eventuella framtid. Det känns som att ett sekel passerat sedan jag började förstöra mig själv, och jag fyller 27 i höst. Overklighetskänslor och ångest, svaghet och uppgivenhet, sönderfall och sorg.

Det är lördag och jag dricker mitt vin. Det var fredag och jag drack det mesta av mitt vin i ensamhet, föll trots det inte i sömn förrän sömnmedicinerna överkonsumerats något. Dagarna flyter ihop och jag bryr mig inte. Jag orkar inte. Ännu en jävla alkoholists memoarer, varsågod.

Fuck it, let's have a beer!

Tröttnade på att gömma mig under täcket och grina som ett litet aber, valde istället att göra något åt min misär en sväng. Galna äventyr har avlöst varandra den senaste tiden, allt från PHX-relaterade outbreaks till fester och efterfester hemma hos vänner och bekanta.

Natten till igår fann jag och Emily oss hos en trio kungsholmsbor i deras källarstudio på samma gata som vi bor på. Det spelades piano, idkades akrobatik, skrattades och dracks vodka direkt ur flaskan med sugrör. Dessa hattmakare lärde jag känna en kväll när jag tog en cigarett utanför Dovas. "What brings you here?" Förklarade att Dovas är mitt förlängda vardagsrum då jag inte bor på en alltför stor yta samt att vi varje tisdag skålar för Kampen. Kampen för uppsluppenheten och galenskapen gissar jag. Det är ännu oklart vad fan det är vi pysslar med, but it's lovely. Igår markerade vi dessutom vår bartender, Jamal, med en fantastiskt fin t-shirt:

Ord kan inte beskriva hur vansinnigt bäst han är. Torkar upp efter oss när vi spiller ut öl, något som inträffar åtminstone en gång var tjugonde minut. Det blir lite trångt när alla samlas, 20-25 personer på en liten men gemytlig yta. But it's ok. Han låter det ske. Vi låter det ske. Varje jävla tisdag sker det, och jag hoppas att det aldrig kommer sluta ske.

Just fan! I maj åker vi till Helsingfors! Ja jävlar i mitt lilla hav, min första partykryssning någonsin. Jag har inte vågat ge mig på något liknande tidigare då jag knappt klarade av att åka båt mellan Helsingborg och Helsingør när jag var yngre och bilade genom Europa med familjen varje sommar. Det blir till att dunka en näve Stesolid och ett par Postafen innan jag kliver ombord, ty ingen minns en fegis. Trots båtångesten ser jag dock fram emot att göra havet och Helsingfors osäkert med kaputtskallarna. HISTORY SHALL BE WRITTEN!

Now I shall fuck off and eat some breaklunch.

Two steps from hell.

The beginning of a new end.

Talande klichéer. Två världar av ångest vaggandes farligt nära inpå varandra. Kärleken flåsandes föraktfullt i nacken, med så många evigheter av erfarenhet. Ta ditt spjut, ta din lans, ta skydd och invänta den dom du länge vetat kommer separera din kropp från din själ. Bedjan om nåd kommer stå obesvarad, och det enda du blickar ut över är en farkost som aldrig lyckats uppfylla syftet med sin existens.

Bräckliga lilla liv. Vacklande jävla självförtroende. Det kan alltid bli värre.