Kick the Habit, day 1.

Aye, då sätter vi igång. Dosetten är laddad med de mindre, lite finare kapslarna, och precis intill står ett 100-pack lugn på burk i full beredskap, you know, in case of Holy Fuck My Brain Is Having A Meltdown.

NU KÖR VI NU DÖR VI (HELST INTE MEN OM JAG MÅSTE SÅ). Eris bevare mig väl.

SNRI-nedtrappningspanik.

Imorgon ska jag för första gången sedan jag började med Cymbalta halvera dosen. Satskapet kommer i små kapslar, så man kan inte bryta dem lite hur som helst. Blev tvungen att prata med min läkare om det, och efter en halvtimmes bollande lyckades jag övertyga henne om att det var dags att prova och se om jag verkligen behöver gå på samma höga dos som jag började med när jag var kalasdeprimerad i december 2009.

Grejen är den att det är ett SNRI-preparat, och sådana är inte kända för att vara enkla att trappa varken upp eller ner. Jag har velat detta i flera månader nu, bara för att se om det händer något. De jag känner som gjort sig av med sina SNRI har berättat att de känner mer. Både glädje och sorg. Jag känner ångest vare sig jag är glad eller ledsen. Jag kan bli så jävla kåt att jag får panikångest, exmpelvis. Vad är det för superfrisk jävla reaktion? Haha.

Mjaja. Imorgon börjar resan. Jag ska försöka skriva lite dagligen så att ni kan följa min untergang/new, improved brain, och så att jag själv kan komma ihåg hur allting känns. Skulle det skita sig vill jag ju inte begå samma misstag om ett år igen due to "hoppsan jag förträngde visst att jag la mig i en fritös på donken".

WISH ME WHATEVER.

Till Anstalten Kristianstad.

SLUTA GE VÅLDTÄKTSMÄN PERMISSION VAR OCH VARANNAN JÄVLA HELG. Vad är det för jävla dagisverksamhet ni bedriver?! Ska jag behöva ligga och gråta och kräkas av ångest två helger i månaden för att ni låter galningen drälla runt fritt i Stockholm? Varför låser ni inte bara upp alla dörrar och går hem? Det här är fan sjukt. Det är sjukt och fucking vidrigt.

Åt helvete med er och er jävla kafferepsmetodik.

FUK U DOLAN.

Vem går och häver en pillercocktail efter att ha fått sig en blast from the past på nätet? Ghihihi, GUILTYYY.

Äeh, fy fan alltså. Nu tänker jag börja knarka igen. Alla år av avhållsamhet var inte värda besväret. "Verkligheten" är en vidrig plats.

Bitch, please.

Grät mig till sömns och vaknade för ett par timmar sedan, utvilad och panikångestfri. Räknade med att denna dag skulle bli ett rent jävla helvete, ty jag har vaknat med hjärtklappning och psykbryt varje morgon sedan förra helgen (och gårdagen var ju minst sagt vedervärdig). Vad är nu detta?

Menar min kropp/hjärna/själ att jag borde skrika av mig oftare? Langa en omedelbar reaktion på saker som sänker min sinnesstämning? Jag brukar tänka att det är bättre att bita ihop, vänta ett tag och se om det kanske inte löser sig med tiden. Man vill ju inte dra några förhastade slutsatser och framstå som en idiot/fitta. Verkar däremot vara just det som kullkastar mig gång på gång och ger mig fler jätteroliga symptom på min sjukdom. Så roliga att jag kapsejsar fullständigt, blir inlåst på psyk och itvingad mediciner som försätter mig i ett emotionellt vegetativt tillstånd.

Huh. Jag har fan mycket kvar att lära.

Square wheels.

Livsviljan tackar för sig än en gång. Härligt.

Oduschad, full och keff.

Mina närmaste vänner bryr sig dock inte om mitt kvaddade tillstånd. Niklas kom förbi lite sådär halvspontant från Skåneland och gav mig en vacker present som han själv meckat ihop. En present jag tycker är så vacker att jag tänker styra nya hål i öronen där de kan hänga och dingla.

Innan dess satt vi i vardagsrummet och skrattade med Stephen Fry i nästan tre timmar. Lyckad jävla söndagsjävel.

No one else will do.

Hahaha. Dodging the truth, precis som vanligt, inga jävla konstigheter överhuvudtaget. Min klassiska idioti.

Det är tur att det finns någon som skakar om en, rycker loss en från alla sjukliga vanföreställningar.

Starchild, Dune, madness. En bädd av falsk trygghet, formad av droger och bekräftelse. Den har tvingats duga i så många år nu. Så vidrigt många år.

Prolong the madness, make me shiver.

Was it really worth it?

Aktiv passivitet.

Jag orkar egentligen inte blogga för jag orkar knappt tänka, men jag gör ett försök ändå. Den inre rastlösheten driver mig till det. Och det faktum att Försäkringskassan fortfarande inte betalat ut ett öre (senast var kring mitten av december förra året) gör mig så arg att jag måste få utlopp för katastrofen som rasar i huvudet någonstans.

Rantade loss i Ockupera Försäkringskassan en sväng, fick höra att fler sitter i samma alternativt mycket värre sits än jag, kröp ihop och dog inombords. Denna fantastiska myndighet som är tänkt att hjälpa både tillfälligt sjuka och långtidssjukskrivna driver folk till vansinne och självmord. De drar ut på handläggningstiderna in i oändligheten samtidigt som de ser till att vara otillgängliga på alla sätt och vis. Telefontiderna man fått på en liten lapp är ungefär lika accurate som busstidtabellerna på landet i Serbien. Fuck, sannolikheten att Gud själv ska uppenbara sig på Sergels torg och hålla låda är större än att ens handläggare ska svara när man ringer. Jag överdriver inte ens, this is the mothershittin' reality.

Förra månadens hyra ligger och väntar på att bli betald, mina svindyra mediciner är slut (högkostnadsskyddet gick ut i januari, woopdefuckingdoo) och mina vänner ser till att jag har mat på bordet. Läget är så otroligt jävla mycket inte ok. Jag skäms för fan. Jag är deprimerad som ett litet as och skäms. Känner mig som en vidrig liten parasit och är uppriktigt förbannad över att inte kunna få dödshjälp. Vi förbarmar oss över djur som lider, men människor som lider får göra det in döden. Ungefär så lågt har jag sjunkit. I'm gonna go ahead and give myself a random applause.

Det enda bra som hänt den senaste tiden är att jag kommit över alla fitthattar jag i många år gått runt och trott varit mina vänner. Ibland är det bra att tappa hoppet. I mitt fall innebar det en enorm insikt. Man ser rätt dum ut när man står där med öppna armar och släpper in dem i värmen där de i sin tur bara springer runt och skitar ner för att sedan, när de är färdiga och känner sig lite lättare i sinnet, springa iväg och runka av sina starkare förebilder. Fyfan.

I found this quote somewhere, nedpräntat av någon som verkar ha fått pli på det här med relationer: Bättre ensam vara, än av dåligt sällskap illa fara.

Ord min vän. Ord.