Pieces of self.

[19:45] <@stk> impish: hörredu, med tanke på att atomer mest består av avstånd mellan kärnan och elektronerna, så är det nog inte helt uppåt väggarna fel att säga att du faktiskt består av distans, till andra delar av dig: sjävdistans.

^M1-1=-aED1[O][EF1[n-1]+Fext1[n-1]]

Diddlies fellow readers! Tänkte att jag skulle dela med mig lite av helgens masshysteri en sväng, såhär efter ett och ett halvt dygns vila/sömn/koma. :3

Jag och Fanny spontanåkte nämligen till Köpenhamn i fredags för att dansa ihjäl oss till Aphex Twin, glida med i danskarnas prideparad samt idka lite Fear and Looting (yes, looting) i Christiania.

På fredagen började det lite lätt med Christianiahäng (jag iklädd min OnePiece, självfallet) och allt som hör till. Vi satt vid vattnet och blev hest (ER DU HEST?!), drack Chrisbärs och lootade järnet. Träffade även lite skumt folk vilket i och för sig är rätt oundvikligt där, men det ägde. De ägde. Allt ägde. ÄÄÄG!

Lördagen började med Stesolid och frukost på sängen (Fanny är en jävla pärla, man vill liksom bara strypa henne av gull) och lite funderingar kring vad fan vi hade gjort kvällen innan (pic above highly related).

Sedan drog vi ut på queerkalas. Vi gled genom innerstaden och dansade hela vägen till Christiania, där vi stannade "en stund". :3 Sedan vart det förfest på hotellet. Emmy och ett par glada danskar kom förbi och söp ner oss något alldeles åt helskotta, sådär så jag inte riktigt minns hur vi tog oss till Tap1 där Aphex spelade.



Däremot gick ihjäldansningen asbra. När spelningen led mot sitt slut bestämde sig hela publiken för att trycka sig framåt, och full och bäng som jag var stod jag självklart längst fram och var övertygad om att jag skulle klara det galant. Jag svimmade. Kravallstaketet ger inte vika för små juggetroll, och juggetroll har tydligen sköra revben. Danskarna var dock snälla och lyfte över mig till vakterna på andra sidan staketet där jag fick kvickna till lite. Ambulansen kom också, men jag vägrade avsluta kvällen på sjukan, så Fanny agerade sjuksköterska och såg till att jag tog min medicin när vi kom tillbaka till hotellet kring morgonkvisten.

På söndagen vaknade vi och marscherade raka vägen till Christiania för att avsluta hela ritualen med lite fotplaskande i vattnet, prat om livet och... Ja, ni vet, allt som hör till. Efter några timmar gled vi motvilligt mot tåget som skulle ta oss tillbaka till helvetet (förlåt, Göteborg), och då var det Fannys tur att begå självlol. När vi skulle byta tåg i Malmö tänkte hon inte riktigt på avståndet mellan vagn och plattform. Let's just... Leave it at that. Men hon överlevde!

Sista sträckan var vi så jävla slitna och hade så sjukt ont att vi vräkte i oss öl och smärtstillade samt däckade över fyra säten och ett bord.

DET HÄR MÅSTE VI GÖRA OM! :D :D :D

Clear my head.

Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away.

Arisu.

För ungefär en timme sedan somnade Arisu in hos veterinären i Spånga. Hon blev riktigt gammal den lilla hamsterdamen, nästan två år, dock har de senaste dagarna varit jobbiga. Hon har varken ätit eller druckit, och hon gick inte ens till sitt hörn för att kissa. Det som till sist fick mig att ta henne till veterinären var att hon började kippa efter andan. Sådant ger mig panik/psykbryt så jag agerade direkt. In med henne i en liten transportlåda och iväg snabbt som attan med Patriks far till Västerorts Djursjukhus.

Men hon var stark, världens envisaste lilla fluffboll, inte ett pip gav hon ifrån sig när hon blev stucken i magen med den enorma kanylen. Hon måste ha haft det riktigt tungt det sista dygnet... Hon lutade sig bara åt sidan, tittade upp mot mig och veterinären och låg så tills hon drog sin sista lilla suck. Bästaste lilla gos, hur dåligt hon än mådde så var hon så otroligt söt och fin in i det sista.

Mweh. Nu ska jag gråta som ett litet barn och tänka på hur bra hon fått mig att må när allt varit riktigt åt helvete i mitt huvud. Jag hoppas att minnena av henne räcker för att få mig på bättre humör framöver.

You will be awfully missed, lilla djuret. <3

Avdelning 51.

Welly welly Wellington, min hjärna klarade tydligen inte av att processa allt som hänt de senaste månaderna, så jag landade på psyk än en gång. En ny avdelning this time. Femtioettan, en gigantisk jävla avdelning som kändes mer som ett fuckat kollektiv än en psykiatrisk avdelning.

Fick Lyrica samma dag som jag skrevs in och vaggade runt i korridorerna som om jag hävt i mig en dunk GBL. Errh. Grav överdrift, sure, men jag var väck som ett aber. Tänkte att det kunde ha berott på Stesoliden de toppade av hela kalaset med, såg dock strax innan jag skrevs ut att läkaren (Basil den Onde) inte hade lyssnat när jag sagt att jag behöver trappa upp all psykofarmaka långsamt due to överkänslighet mot i princip allt. Han satte in normaldos direkt, och när jag försökte konfrontera honom försvann han helt mystiskt och var borta alla de elva dagar jag låg där. Episkt, verkligen. Mitt förtroende för slutenvården har gått från inget alls till HEJ-JAG-LIGGER-HELLRE-HEMMA-OCH-AMPUTERAR-RANDOM-EXTREMITETER-WHILE-QUIETLY-WEEPING.

Jävla skithjärna. Jag trodde jag skulle vara något lättad efter rättegången, men jag mår definitivt sämre nu än jag gjorde veckorna innan jag fick se Alexander för sista gången. Bottenlöst självhat, check.