Only for the weak.

Dra åt helvete vad alla känslor slår volter i min kropp just nu. Mani, mani, mani. Stesolid.

Om någon månad ska jag börja gå i något slags "riktig" missbruksterapi där de kollar mina levervärden en gång i veckan. Det räckte alltså inte att försöka bearbeta allt som hände för ett par år sedan. Det finns inget att bearbeta, bara en jävla massa skräp att acceptera. Hur accepterar man att någon tagit ens kropp ifrån en, besudlat den och skurit sönder den? Jag känner hur som helst att det aldrig kommer ske, inte i mitt fall.

Nykterheten skrämmer mig, men jag är omgiven av kärlek denna gång. När jag slutade med tjacket fanns bara en person som höll mig i handen, Calle, och det han gjorde för mig är självfallet ovärderligt. Han vakade över mig, dygnet runt, ensam. Han håller mig i handen även denna gång, dock med hjälp av det som finns kvar av min familj och mina närmaste vänner.

Skräcken. Vem är jag bortom all sprit? Bortom dimman. Vem fan är jag?

Gemensamhetsfaktorn.

New addiction.

Monkeytown.

Natten till idag dansade jag sönder min fot så illa att jag tvingas hoppa på ett ben. Så kan det gå när man, efter att ha suktat i sex år, äntligen får se apjävlarna Modeselektor. Kort sammanfattat: Lars och jag dansade så våldsamt att vi fick hålla i oss i kravallstaketet, Max försvann, hipsters är med största säkerhet den vidrigaste "subkulturen" någon någonsin kräkts upp, man får inte pryda sin kropp med Münchenbryggeriets inredning och taxichaffisar är riktigt jävla skumma. YAY!

Fool me once...

Förvirringen som uppstår när man försvarar en "vän" (som ständigt lyckas hamna i dramer jag inte förstår) som sedan knullar en mentalt (ljuger) och dumpar en för att det är en enklare utväg än att erkänna sitt misstag, be om förlåtelse och få ordning på allt igen. Stoltheten, ack stoltheten. Den ska tydligen försvaras till varje pris. Ja hon har svikit mig, bedragit mig, hon har lämnat, glömt och lurat mig.

Jag känner dock att jag inte borde vara helt överraskad. This has happened many, many times before.

Men jag trivs ändå med den jag är.

Jag har de finaste vänner ett psykfall kan önska sig. Smälter gång på gång när jag påminns om vad jag har, vad vi byggt upp tillsammans. Både gamla och nyfunna bekantskaper, kärleken letar sig in under huden på mig, och det är ok. Jag är inte rädd längre. Man lär sig mycket med åren.