Helvetets tionde krets.

Fyfan vad sabbad jag är efter allt som hände i våras och somras. Några ord på MSN från människan som kvaddat det sista av mig som gick att kvadda och jag börjar kräkas av ångest, hugga mig med knivar, duscha i skållhett vatten och skrubba loss så mycket hud jag kan. Detta trots alla mediciner jag blir matad med för att kunna stänga av så mycket av tankeverksamheten som möjligt utan att bli en fullständig jävla zombie.

The drugs will never work. Hur fan återfår man livsviljan efter allt som varit?

Let the beat take you.

Ikväll ska Jinx och jag nostalgitrippa lite på EBM och öl för att fira vårt massiva ägande. Those were the things that brought us together, kind of. Musiken var i alla fall den största gemensamma nämnaren.

För er som inte vet träffades vi på Kolingsborg en natt när klubben Tech Noir bjöd upp till fest, jag tror att det var dagen efter att hon hade fyllt 18. Hon var helt nykter och jag var hög som ett hus på MDMA. Det var tamigsatan kärlek vid första ögonkastet. Jag hade aldrig någonsin delat ut en så djup, innerlig och evighetslång kram till någon jag inte träffat tidigare som jag gjorde då. Hon kramade tillbaka, antagligen lite freaked out, men precis lika hårt och innerligt. Nu bor vi ihop och delar på i princip allt, men har samtidigt varsitt eget liv i varsitt hörn av lägenheten. "Är hon din sambo?" har både jag och hon fått höra, och mäklaren som var med vid alla visningar vi var på var helt övertygad om att vi var ett lesbiskt par. Verkligheten är dock så jävla mycket bättre. Vi är fucking rumsbästisar. RUMSBÄSTISAR! God I love that bitch so much. Mrawh! Bäst jag sätter punkt här, ty risken är överhängande att jag bögar ur totalt och börjar grina.

Snöstång, induktionshäll och korvkiosk, catch ya later!

Brain damage.

Now I remember what it feels like.

Cloudlight
Floating in magically colourful pieces of sky
Pieces of skylight
Floating and floating and floating in light <3

Tillkännagivande.

To whom it may concern: Jag är inte psykotisk. Jag äcklas bara över er existens.

Over and fu.

Paniken som uppstår...

...När killen som våldtagit dig får permission från fängelset och ska spendera en hel helg i dina hemtrakter.

The selfish gene.

Det räckte inte med att ta bort delar av skiten som tyngt mig, så jag tog bort hela lasset. Need I say att jag trippar på endorfiner just nu? Jag fegade ur lite till en början, men pushade mig själv to the fucking edge i något slags självbevarelsedrift. Jag kan nu med glädje avlägsna ett tiotal av mina masker och påbörja en lite mer ärlig attityd till mig själv och min omgivning. Vet inte ens varför jag hållit kontakten med vissa människor, som bara fått mig att avsky mig själv och allt jag är och står för. Bekräftelseissues? Idiotitriggat borderlinebeteende? Många av de jag kasserat tycks ha just den diagnosen (en grav form av skiten, eller är de sociopater?), och fy i helvete vad jag kommer akta mig för att närma mig en sådan person igen.

Mja. Bättre tider har redan börjat tåga in, så jag ska dra iväg och välkomna dem med öppna armar. Färre ångestmoment, friskare själ. Let's do this!