Oduschad, full och keff.

Mina närmaste vänner bryr sig dock inte om mitt kvaddade tillstånd. Niklas kom förbi lite sådär halvspontant från Skåneland och gav mig en vacker present som han själv meckat ihop. En present jag tycker är så vacker att jag tänker styra nya hål i öronen där de kan hänga och dingla.

Innan dess satt vi i vardagsrummet och skrattade med Stephen Fry i nästan tre timmar. Lyckad jävla söndagsjävel.

No one else will do.

Hahaha. Dodging the truth, precis som vanligt, inga jävla konstigheter överhuvudtaget. Min klassiska idioti.

Det är tur att det finns någon som skakar om en, rycker loss en från alla sjukliga vanföreställningar.

Starchild, Dune, madness. En bädd av falsk trygghet, formad av droger och bekräftelse. Den har tvingats duga i så många år nu. Så vidrigt många år.

Prolong the madness, make me shiver.

Was it really worth it?

Aktiv passivitet.

Jag orkar egentligen inte blogga för jag orkar knappt tänka, men jag gör ett försök ändå. Den inre rastlösheten driver mig till det. Och det faktum att Försäkringskassan fortfarande inte betalat ut ett öre (senast var kring mitten av december förra året) gör mig så arg att jag måste få utlopp för katastrofen som rasar i huvudet någonstans.

Rantade loss i Ockupera Försäkringskassan en sväng, fick höra att fler sitter i samma alternativt mycket värre sits än jag, kröp ihop och dog inombords. Denna fantastiska myndighet som är tänkt att hjälpa både tillfälligt sjuka och långtidssjukskrivna driver folk till vansinne och självmord. De drar ut på handläggningstiderna in i oändligheten samtidigt som de ser till att vara otillgängliga på alla sätt och vis. Telefontiderna man fått på en liten lapp är ungefär lika accurate som busstidtabellerna på landet i Serbien. Fuck, sannolikheten att Gud själv ska uppenbara sig på Sergels torg och hålla låda är större än att ens handläggare ska svara när man ringer. Jag överdriver inte ens, this is the mothershittin' reality.

Förra månadens hyra ligger och väntar på att bli betald, mina svindyra mediciner är slut (högkostnadsskyddet gick ut i januari, woopdefuckingdoo) och mina vänner ser till att jag har mat på bordet. Läget är så otroligt jävla mycket inte ok. Jag skäms för fan. Jag är deprimerad som ett litet as och skäms. Känner mig som en vidrig liten parasit och är uppriktigt förbannad över att inte kunna få dödshjälp. Vi förbarmar oss över djur som lider, men människor som lider får göra det in döden. Ungefär så lågt har jag sjunkit. I'm gonna go ahead and give myself a random applause.

Det enda bra som hänt den senaste tiden är att jag kommit över alla fitthattar jag i många år gått runt och trott varit mina vänner. Ibland är det bra att tappa hoppet. I mitt fall innebar det en enorm insikt. Man ser rätt dum ut när man står där med öppna armar och släpper in dem i värmen där de i sin tur bara springer runt och skitar ner för att sedan, när de är färdiga och känner sig lite lättare i sinnet, springa iväg och runka av sina starkare förebilder. Fyfan.

I found this quote somewhere, nedpräntat av någon som verkar ha fått pli på det här med relationer: Bättre ensam vara, än av dåligt sällskap illa fara.

Ord min vän. Ord.

Konceptet "vän".

"HEJ JAG SKITER I DIG MEN VILL ATT DU SKA SE MIG SOM EN NÄRA VÄN ÄNDÅ TROTS ATT JAG ÄR DUM I HUVUDET OCH INTE FATTAR VARFÖR MAN MÅSTE FINNAS DÄR FÖR VARANDRA NÄR LIVET ÄR EN JÄVLA FITTA".

Please, spare me your bullshit. Sigh.

Idag fyller ALLA år!

Eller åtminstone typ... Jinx och Stefan. :3



So many lurves to them both of ye! <3

Årets/decenniets/seklets komplimang.

Charlie Larsson says:
Du är ju beyond att gilla bra musik
Charlie Larsson says:
Du blir musik

Spontan galenskap.

Måste bara få dela med mig av de senaste två dygnens wtf, sedan pausar jag vidare (ja, alltså, detta är ju trots allt min dagbok).

Stefan kastade över ett SMS i tisdags och sa att det hade varit mysigt att släpa med mig till Oskarshamn för att dumpa av en brandbil han och hans kollegor meckat ihop. Skrev lite skämtsamt att "Jamen ta med mig då." Plötsligt var allt bokat och klart och jag hade en halvtimme på mig att duscha, packa lite samt samla ihop hjärnan som låg utspridd över hela lägenheten. And off we went.

Tanka bilet lite. Ett par hundra liter ungefär. 1600:-, diddly.

Blinkande lampor, sirener och bärs. Minirejv! <3

Clarion Hotel Post, adult behaviour off. Screwdrivers och krossat glas, oh yeah.

Sedan skulle vi hem. Pappersflygplan med propellrar [insert ångest here].

Lyckligtvis verkade piloten helchill. "Doin' ma thing, up in da blue."

Och intill oss satt den här dramakungen. What the schnitzel/pretzel.

Det sista jag tänkte innan vi klev på leksaksplanet var "Herregud, jag vill inte dö med Juholt", sedan satt jag i krampaktig skräckparalys hela vägen till Arlanda.

But I'm alive.

And so is Juholt.