Dreams coming true.

Och nu fick jag veta att jag antagligen kommer att få en bostadsrætt. Hahaha. Jag ær lycklig på riktigt før førsta gången på sjukt många år. Hoppas det håller i sig i mer æn några timmar.

Ohooooi!

HerrejævlaGUD vad snuskigt bra OHOI var i fredags. Sekunden jag æntrade dansgolvet børjade jag studsa runt och trillade in i någon sorts extas. Jinx och Alex verkade vara minst lika pepp, så trots mongofylla, hoppsanknarkande, några minnesluckor och bråk med en vakt tycker jag att kvællen all in all blev riktigt lyckad. Morgonen dærpå vaknade vi alla tre i en liten sæng, dær Jinx (som låg nærmast væggen) och Alex (som låg længst ut) insåg att de var helt indrænkta i någon sorts vætska som var luktfri, men jag var torr. Vi kom fram till att någon av dem stællde sig upp och urinerade på den andre før att sedan lægga sig ner och pissa ner sig sjælv litegrann. Detta var antagligen inte alls vad som intræffade, men vi behøvde någon sorts teori kring mysteriet.

Jag træffade Alex far, operasångare och tomte, samt hans syskon. Vilken underbar familj det dær ær. Vi åt værldens godaste brunch, fick massage, pratade om musik och språk och hade det allmænt mysigt. Nær vi kænde oss klara tog vi en lång promenad genom Christiania, och ungefær då blev jag kær. Jag flyttar till Køpenhamn så snart jag bara kan. :3 Typ helst igår egentligen. Gah! Tålamod, Aleks, TÅLAMOD. Om två månader så.

Nu ær jag tillbaka i Sverige, och det førsta vi gjorde var att packa ner Alex saker i Vællingby och slæpa dem till Årsta, dær vi nu kommer bo ett par månader framøver. Det kænns sjukt konstigt att bo i någon annans fullt møblerade hem, men området ær skitmysigt och Cissi bor alldeles i nærheten så jag har en kænsla av att det kommer æga ændå.

Næ, nu blire fan frukost och morgonknark. Och ett førsøk till acklimatisering. Lollercoaster.

Somewhere only we know.

Självhatet är fan överväldigande just nu. Om det inte vore för Köpenhamn och allt det där hade jag släpat mig till psyk nu. Men det får vänta. Jag ska bita ihop. På söndag kan jag ge upp. På söndag. Bara några dagar. Fyra dagar.

Helvete.

Time to take out the trash.

I have now deleted your bullshit. All of it. So prepare to be erased from my life, permanently, in every way possible. Just shut the fuck up and no one gets hurt.

You never promised me anything.

When you hurt so much that it's hard to speak
And it hurts so much you can hardly breathe
You wanna get up and fight, but you're far to weak
Feels like a too long night for your heart to beat
They wanna kiss and make up, but talk is cheap
You'd like to diss 'em straight up 'cause you're scarred too deep
Don't be fooled (never) recognize the mark of the beast
Stay true to yourself and you'll be hard to beat

Feeling superior.

And loving it. Jag børjar på fullaste allvar bli kær i mina manier. Ett tag funderade jag på om jag inte skulle ta och byta mediciner och kanske førsøka stabilisera mitt humør något, men alltså... Nej. Aldrig i livet. Depressionerna har jag lært mig att hantera, och varje manisk episod kænns som en beløning før att jag tagit mig igenom svackorna. Det pirrar i magen, i hjærtat, i sjælen. Jag blickar tillbaka på all skit och skrattar, varenda cell i kroppen skrattar med mig. Trots att jag får lust att vandalisera, våldsknulla, knarka och slåss kænner jag mig som en gyllene jævla gud. Kanske før att jag tycker om att vandalisera, våldsknulla, knarka och slåss i och før sig.

Tænk vad mycket fina saker man førtrænger varje gång man fastnar i en sjælvdestruktiv loop. Sådær så att det næstan blir lite læskigt att hitta tillbaka till sig sjælv igen. Fyfan. :D Jag ska sluta fråga mig sjælv vad och vem jag egentligen/verkligen ær. Svaret ær ju så jævla simpelt. Jag har doktorerat i Galenskap, och tamigsatan, det ær bara att erkænna att jag ær helt jævla sinnessjuk. Lyckligt uppfuckad och full-on, all in fucking bonkers. EMBRACE IT, BITCHES!

Skägg, heroin, klasskamp.

Hæromdagen søp jag till en svæng och kom pløtsligt på mig sjælv med att vara høgst fem år gammal. Jag och Danmark skulle følja Jinx till tunnelbanan hær i Vællingby, och på vægen dit fick jag før mig att ta sats och kasta mig i snøhøgar før att gøra snøænglar/snøimpar/snøpsykfall. De førsta två gångerna klarade jag mig bra, men tredje och sista gången lyckades jag på något sætt totalkvadda vænster armbåge och høger knæ. Kænde inte så mycket den kvællen, men morgonen dærpå kunde jag inte gå. Och nu, efter ytterligare ett dygn, har jag æven feber. Jævligt lyckat verkligen. :D Fick dessutom med mig en "Till salu"-skylt hem. What the schnitzels. Vællingby får mig alltid att vilja begå randomness på en mindre ok nivå. Før några veckor sedan sparkade jag ut en rejæl bunt Væsterortstidningar øver hela trappan ner från kullen dær Danmark bor, och innan dess kanade jag ner før densamma før att ingen hade skottat den och høll på att ge en pensionær en hjærtinfarkt. Det måste vara knark i luften i de hær trakterna. Kan inte komma på någon annan orsak till mitt hjærnkvaddade beteende. Shruggyshrugshrug.

Ikvæll ska jag styra veganburgare till mig och køttosaurien. Corruption is ON! En vacker dag kommer han bara våga æta køtt i smyg, och nær han gjort det kommer han kænna sig smutsig och gråta en skvætt. Pølse no eat pølse, cannibalism is not good for you.

...Or is it?

Nu ska jag knarka bort sjukan med lite piller och psyktrams. Be well my minions!