Hej jag lider av FML.

Min diet består før nærvarande av øl, knæckebrød och en och annan chokladbit. Allmæn lættja och en annalkande depression lær vara orsaken. Min mage bråkar som fan, febern førsøker tvinga sig på mig igen och min mor svær ut øver mig næstan dagligen. These are all signs of things going bonkers in my brain.

Men jag orkar inte klaga. Livet har varit våldsamt horigt mot mig konsant i snart två år, jag måste få ge upp emellanåt. What goes up must come down, særskilt om man ær manodepressiv gissar jag. Eller bipolær som det så fint heter nuførtiden. EUFEMISMER, de får mig att vilja krækas och slåss i ett.

Erh. Ja. Tænkte mest sæga att jag lever æn. Och visa er hur otroligt mycket fulare svenska blir på danska. Før att inte tala om danskan sjælv... Jøsses.

Skrid og la være med at lave ballade møgfisser! <3

It's not you, it's the Imovane talking.

Alexander says:
there was some horrible creatures
Alexander says:
building
Alexander says:
a tower
Alexander says:
that turned out to be a rocket launch
Alexander says:
between the television and the shelf
Alexander says:
the rocket launch was apparently to reach said shelf
Alexander says:
and then there was a purple vortex swallowing the room again

Girls can be cruel.

Avlid ditt jävla as. Era jävla as. Avlid. Bara avlid. My will to live depends on your will to surrender to the filthy depths of wrath that spawned you. Smutsen vill ha er tillbaka. Återvänd eller möt min mest vidriga sida, den som kommer att strypa dig, er, med sina bara händer utan en sekunds tvekan. Tro mig, hämningarna är borta sedan länge.

Avlid.

It never rains but it pours.

So, karma came and took our cat away.

Fuck this shit, I'm out.

We'd be good, we'd be great together.

Nytt år, nytt kapitel, nya perspektiv, nya insikter.

Jag skulle vilja tacka Patrik för x antal år av grov mental misshandel, den sortens misshandel som lett till att jag tappat mitt självförtroende, min värdighet och min livsvilja. Som sakta men säkert reducerat mig till det jag är idag; ett neddrogat paket som vistas mer på psyk än med sina vänner. Jag har hållit kniven mot halsen i ett och ett halvt år, med hans hand som stöd. Med hans tomma blick, hans tomma ord som tröst när jag gråtit så att jag inte kunnat få luft. Han såg mig förgås av leda och allt han gjorde var att följa mig till och från psyk i perioder då jag var så trasig att jag knappt kunde stå upp.

Jag hoppas innerligt att det är sant, det folk säger om karma; "What goes around comes around". Och med hans nya bekantskaper lär det inte dröja tills han inser hur mycket skit han vadar i.

Så, tack för mig, Patrik.

Nu väntar dock något nytt och spännande. Något som förhoppningsvis kommer få mig på fötter igen, här eller annorstädes. Köpenhamn verkar faktiskt lite spännande ändå...

<3