Storm clouds over my head.

Nej, jag knarkar inte. Nej, jag missbrukar inte mina mediciner. Nej, jag har inte gett upp. Vad fan sitter jag annars och uppdaterar min sketna jävla blogg för? Och ja, jag gör allt jag kan för att göra mitt liv någorlunda drägligt för mig själv, gör allt för att jag och mina närmaste ska orka och vilja kämpa vidare med allt vi tar oss an och kämpar hårt för att visa att vi vill ha ut mer av livet än att sitta och stirra oss fördärvade på vår egen självförvållade misär.

Jag har vänner och familj som betyder mer för mig än någon eventuell självständighet eller stolthet (som f.ö. vägrat infinna sig de senaste tio åren av mitt sargade jävla liv). Jag pundade bort många år för att jag kunde, och ingen försökte någonsin hindra mig från att fördärva mig själv så fullständigt. Men jag bestämde mig för att sluta, och gick extremt målinriktat in för att tända av från alla droger som kontrollerade mig. Jag bestämde mig för att övervinna smutsen, och jag hade mina syskon och min mor som motivation hela vägen. De stöttade mig inte för jag berättade aldrig om hur illa det var, men jag var övertygad om att jag skulle klara av att skaka av mig det på samma sätt som jag lyckats trilla dit, och att belöningen skulle vara en lycklig och helt bekymmersfri familj.

Jag var i princip fullt återställd efter ett par månaders envis kamp. Jag åt upp mina tandborstar, jag slet sönder mina lakan och jag hotade folk till livet. But behold, I was still alive and kicking, och jag hade inga planer på att kasta in handduken. Ett kliv i, för mig, rätt riktning, och jag var övertygad om att jag var odödlig. Människor i min omgivning gick i strikta behandlingar där de tvingades lämna urinprov varje vecka för att bevisa sin egen kamp. Jag hade glidit in i det Fina Livet på ett bananskal.

Sedan insåg jag att jag hade människor omkring mig som såg upp till mig, som hade mig som något slags förebild; min egen syster, och min bror. Jag fick ett bryt och ville dölja allt, i ren jävla skam. De var i de lägre tonåren och jag var skiten personifierad. Det fanns inte en chans att jag skulle vara ärlig, stå mitt kast och låta någon annan än mina närmaste vänner (som inte ens fanns där för mig nu när jag tänker efter) stämpla mig i det läget. Men jag tog ett fast grepp om mitt felknullade förstånd och lät inte mina missöden bli något de skulle behöva ta ställning till överhuvudtaget. Jag bestämde mig för att blotta både mina starka och svaga sidor, vilken skit de nu än kunde resultera i.

Det visade sig att jag inte var ensam. Allt jag dolt i så många år och ägnat otaliga timmar till att rispa sönder både fysiskt och psyksikt hade varit i princip samma sak som år efter år, sakta men säkert, ärrat hela min familj. Något semilatent virus som under flera generationer ägnat sig åt att gnaga sig in i vår genetiskt labila tillvaro. Vårt största misstag var avståndstagandet till vår egen sårbarhet, men samtidigt gav det oss en enorm insikt i vad vi egentligen höll på att göra med/mot varandra. Det som hade saknats all along var vår emotionella tillgänglighet, och för att vara helt ärlig var det dessutom vår absolut svagaste sida.

Från och med nu ska jag vara mer öppen med min familj om allt som tvinnar in sig i och runt mina tankar. Det känns som att jag förlorat mer på att dölja det än på att berätta om vad som egentligen tagit plats i mitt stackars jävla kranium. Doseringen av vett har varit alldeles för svag för att lösa upp alla vidriga små och stora knutar. This is the end of that era, and I will do my very best to keep myself from breaking so mercilessly again.

Tack för ert öra, än en gång...

Elva elva elva, ffs.

[12:07] <@nicitha> imiteHAL: I'm here waiting, crash into me real hard!
[12:07] <+imiteHAL> nicitha: Hard, hard, gal ah locked in like dem man ah hard.
[12:07] <@nicitha> imiteHAL: ffs
[12:07] <+imiteHAL> nicitha: Are you upset? Fuck offset! Are you offset? Piss ffs!

[14:14] <@impish> imiteHAL: you's some fucked up shit bro
[14:14] <+imiteHAL> impish: Shit jag är helt fucked up.

The imitechan lurksquad.

[15:52] <@impish> :D
[15:52] <@impish> vet ni vad klockan är om åtta minuter?
[15:52] <@raccoon_> impish: 28 menar du, och HELL YEAH
[15:53] <@impish> http://nekomimichan.org/c/src/124962873678.gif
[15:53] <@_gemini> viktigt klockslag!
[15:54] <@raccoon_> arrrrrrrrgh
[15:54] <@raccoon_> impish: FY
[15:55] <@_gemini> fan jag fastnade i mpcn igen
[15:55] <@_gemini> fascinerande apparat det där
[15:55] * @raccoon_ sitter på kontoret och fokuserar alla spidey senses på att INTE kolla upp länkar med "nekomimi" i namnet
[15:55] <@impish> _gemini: why you mpcing? :D
[15:56] <@impish> raccoon_: sfw :D
[15:56] <@impish> glömde tillägga
[15:56] <@impish> hahaha
[15:57] <@_gemini> impish: för jag borde göra annat, såklart!
[15:57] <@impish> _gemini: makes sense!
[15:58] <@impish> det är väldigt mycket samma här. IRC + randomchans istället för att släpa mig till SL Center
[15:59] <@raccoon_> impish: tack för infon om att det fanns en CHAN för nekomimi iaf
[15:59] <@raccoon_> ;D
[15:59] <@raccoon_> the internet just got +1 point better
[16:00] <@_gemini> haha
[16:33] <@impish> raccoon_: haha, i'm the CHANMASTER ASS PIRATE
[16:33] <@impish> jag ska dricka öl nu
[16:33] <@impish> fick skjuta på den en halvtimme på grund av köksstädning
[16:33] <@impish> ORKA HA ETT KÖK PÅ 25 KVM
[16:34] <@raccoon_> impish: dig kan man lita på! o/
[16:36] <@impish> raccoon_: allitd \o
[16:37] <@impish> vad gäller stavningen verkar det dock vara sämre.
[16:37] <@raccoon_> klockan är ju både post-4 och post-420, vi fattar
[16:37] <@raccoon_> nothing is true, all is permitted

Two steps forward and one to the left.

Jag blir helt varm i hela själen, som ett litet mongo, när jag ser en ekorre hoppa från gren till gren bland träden. Missing my nibblers much? Check. Drömde för fan att jag hade ett helt naturreservat fyllt av random gnagare som härjade runt och älskade varandra. Herp da derp vilken läskig jävla rodent lady jag kommer bli när Jinxys katter dragit till andra sidan.

Anywhore, det jag tänkte säga är att jag är så mixad just nu att jag inte riktigt vet vad jag säger/håller på med längre. Dagarna flyter ihop, jag tigger tillbaka antipsykotika jag gett bort för att jag råkade ha en bra månad och var övertygad om att jag aldrig kommer bli keff igen och så super jag ner mig every now and again för att lugna mig en aning. Det tär lite på mig när träden därute försöker ta ett fast grepp om mitt ansikte med sina små kvistiga fingrar och dra ut mig genom glasrutan medan köket dansar runt mig och Cheshire Catty (Zingo i det här fallet) tittar på mig helt jaw-floor för att jag outmadnessat honom. NOTERA ÄVEN MIN FANTASTISKA SWENGOLOIDISH. Waddafudge.

Ska häva lite pizza med Lillgleby och glo runt lite på Blocket efter en serverburk jag hade tänkt styra upp i min nya lägenhet. Har köpt domänen arytmienheten.se (ja, sjukt internt, den som fattar skrattar), så nu har jag något att pilla med hela vintern. NÖJD JÄVLA HEST.

Update: Min hjärna sa åt handen att lyfta en kopp som det var lite vatten i för att sedan tilta den över pizzan. The rest is history. FML.

Just another manic Monday.

Guy "V" Fawkes.

Crossed the line, you did.

Och jag bestämde mig för att Patrik inte ska vara en del av mitt liv mer, på något sätt. Nu är hela den gamla kretsen permanently k-lined och ett nytt liv väntar runt knuten.

Ett år av total förvirring alltså. Att jag pallat. Vilken jävla ärkeidiot man är ibland.