Hvornår er nok nok?

Det känns skönt att rikta sin explosiva diarré mot människor som egentligen förtjänar mer skit än så. Jag önskar att jag kunde göra det på regelbunden basis, för att visa dem hur mycket de betyder för mig och min omgivning. Detta skall upprepas till dess att de svävar mellan liv och död, och de ska enbart återupplivas för att få gå igenom samma behandling igen. Och igen och igen och igen. Kinesisk IBS-tortyr.

Remember that it's all in your head.

Tagit några hundra rökpauser de senaste veckorna och blickat ut över mitt nya paradis. Tacksamheten infinner sig på daglig basis, tacksamheten över att jag för varje missöde fått något vackert i utbyte. Nåväl, nästan varje. Det finns ett jag antagligen aldrig kommer lyckas skaka av mig, och ett annat jag jobbar på att utplåna. Alla minnen som tyglat mig, som jag försökt möra, flambera, amputera samt slå sönder med hammare och andra lämpliga tillhyggen.

Patrik är och tycks förbli mitt livs största, djupaste snedsteg. Det var dödsdömt efter bara några månader, men jag lät åren passera, och gav därmed självhatet fritt spelrum. För varje dag, vecka, månad, år som gick hittade jag nya fel hos mig själv. Inget var någonsin Patriks fel. Allt som gick dåligt gjorde det för att jag var ett kringresande misslyckande, och allt jag rörde vid förvandlades till trögflytande ångest. Masken jag bar på fick inte under några som helst omständigheter krackelera, men även den valsen hade sitt bäst före-datum.

Månaderna med våldtäktsmannen var med största säkerhet en relation jag ansåg mig förtjäna efter att ha gått in i väggen. Jag bestraffades vid upprepade tillfällen och gick på fullaste allvar och tänkte att "Ja, så går det när man inte klarar av att tillfredsställa människor som rycker på axlarna åt att man är kvaddad i skallen". Att jag på det blev djupt förälskad i honom är förbannat jävla beklagligt. Jag förstår inte alls vad som hände där. Trodde jag var emotionellt utbränd och inte skulle klara av att känna annat än konstant panikångest i åtminstone något decennium. Delightful. Vilken timing. "Går det att göra din situation värre? Let's do that".

Rebecca/Jinx skiter jag roligt nog fullständigt i. Efter det hon gjorde har jag inte saknat henne för en sekund. Hon dyker upp i mina tankar ibland när någon låt vi brukade tycka om råkar spelas i bakgrunden, men jag blir lättad när jag inser att den nyckfulla häxan visade sina true colours rätt snart efter att vi flyttat ihop. Hon packade sin skit, dumpade mig, lämnade kvar en massa skräp i lägenheten (stal handkontrollerna till mitt NES gjorde hon också, haha) postade nycklarna till mig och bara totalförsvann. Inget snack om att "reparera" något här inte. Det finns inget att reparera. Tänka sig att min familj hade rätt. Man blir hyfsat blind när det kommer till sådana saker efter att ha blivit sönderknullad mentalt och fysiskt under en längre tid.

Min största bedrift det senaste året: jag har berättat för mitt psykteam att min depression och PTSD lett till att jag blivit alkoholist. Blotta åsynen av sprit ger mig lust att dra av en karatefylla hela vägen till BAS.

Jag hoppas detta inlägg är det sista på väldigt länge där jag beklagar mig över Patrik och våldtäktsmannen. Det börjar bli tjatigt både här och i mitt huvud. Vore det inte för Gangnam Style (på repeat) i bakgrunden whilst typing this shit hade hela min being imploderat och dragit med sig stora delar av Kungsholmen.

En cigg heil på det.

Javisstja!

Idag är det, på datumet, exakt tre år sedan jag blev inspärrad på slutenvården för första gången. Varför är jag nykter? Det får ni hjälpa mig råda bot på framåt kvällskvisten.

Tänkte även binärkärleksattackera min underbara jävla knight in shining armour Martin (50 mil alltså, vilken jävla skit), som också blivit illa tilltygad av pesten just detta datum bestämt sig att för evigt bära med sig. For all I care hade Dat Grate Calendar kunnat ha sitt slut idag. Motherfucker. Mother. Fucker.

Release the rapist.

Information från Anstalten Kristianstad:

"Alexander Jubal Rye har från och med den 18 juni 2012 beviljats utslussningsåtgärd i form av halvvägshus. Detta kommer pågå fram till frigivningen den 14 oktober 2012. Under denna tid kan Alexander Jubal Rye beviljas permissioner och annan fri tid som ej kommer meddelas specifikt.

Boendeplats: Halvvägshuset Uttran, Botkyrka. Sysselsättningsort: Stockholm."

Till Anstalten Kristianstad.

SLUTA GE VÅLDTÄKTSMÄN PERMISSION VAR OCH VARANNAN JÄVLA HELG. Vad är det för jävla dagisverksamhet ni bedriver?! Ska jag behöva ligga och gråta och kräkas av ångest två helger i månaden för att ni låter galningen drälla runt fritt i Stockholm? Varför låser ni inte bara upp alla dörrar och går hem? Det här är fan sjukt. Det är sjukt och fucking vidrigt.

Åt helvete med er och er jävla kafferepsmetodik.

People are people.

Ibland blir jag bara så jävla ARG.

Ode to asshole.

Du somnar i ett rus och vaknar upp och har en noja till.
Du tänker "Nu ska jag för alltid vara soft och cool och still,
det är skönt att vara sober!"
Men som många klaustrofober ser du tystnaden och lugnet som ett hot.
Det kryper och det kliar överallt,
det hettar till när du försöker ta det kallt.
Du irrar vidare i samma turbulens och ignorerar, idiot.

Du tror att det är livet som är snett, men har du alls någon koll?
Du tar dig några turer ut i snåren, sen tillbaks på noll.
Du repeterar fraser om kickar och extaser,
om att alltid vara på stående fot.
Du vill alltid vara fri och leva ut,
men är invecklad som en råbandsknut,
och själva livet står och skrattar åt din väntan på mirakel, idiot.

Du tar din vän till krogen, där du trivs och kan vara offensiv.
Du talar om dig själv, som om du visste något om kärleksliv.
Succéer, kabaréer, entréer och turnéer,
ignorera gärna vännen mittemot.
Du pratar strunt om allting runtomkring, som om hon inte betydde någonting.
Men vem är det som du tänker på om natten när du vakar? Idiot.

Vad konstigt att du vinglar för dig själv när du har svårt att stå.
Din vän har gått ifrån dig med miraklet som du väntat på.
Det blir max ett litet skvaller när du slutligen faller
och ingen står och tar emot.
Du kanske borde tänkt på hur du mår.
Du kanske borde tänkt på hur det går.
Ja, du borde kanske tänkt på någonting mer än bara kicken, idiot.

In case anyone is wondering.

Girls can be cruel.

Avlid ditt jävla as. Era jävla as. Avlid. Bara avlid. My will to live depends on your will to surrender to the filthy depths of wrath that spawned you. Smutsen vill ha er tillbaka. Återvänd eller möt min mest vidriga sida, den som kommer att strypa dig, er, med sina bara händer utan en sekunds tvekan. Tro mig, hämningarna är borta sedan länge.

Avlid.

You're a loser, baby.

HEJ BLOGGEN! :D Jag orkar verkligen inte med att det snart är jul och skit. Jag orkar orkar orkar inte. Julen har aldrig riktigt varit min grej och kommer aldrig heller att bli det. Förra året fick jag några timmars permission för att gå på julmiddag på julafton, utöver det fick jag inte gå ut alls. AND I LOVED IT. Eller ja, jag mådde åt kukhelvete så jag tänkte inte så mycket på... Saker. Haha. Kom ut på nyårsafton och kände att jag lika gärna kunde gå hem, se Dinner for One och gå och lägga mig, men mina vänner var lite festligare än så och tyckte att man skulle fira "på riktigt". Jag drack alkoholfri skumpa och blev tröttare och tröttare för varje kliv de tog på stegen mot en högre promillehalt. Jag önskade så att jag hade orken att kasta mig upp för den där jävla stegen och tippa över till Mumindalen, men jag var duktig och blundade hårt och höll för öronen istället.

Just nu funderar jag över hur fan jag ska orka köpa julklappar till folk. Känner mest för att sätta mig på golvet i badrummet och våldtäktsduscha resten av dagen.

Ventilerat hat.

Jag blir lika bitter varje gång jag ser klockrent idiotklingande kommentarer på folks blogginlägg, i synnerhet om avsändarna är anonyma. Sjävklart handlar det oftast om troll som bara är ute efter att såra människor (där brukar jag i och för sig alltid tänka att personen ifråga antagligen aldrig vågat öppna käften och med största sannolikhet är en ganska sorglig liten fan i verkliga livet), men ibland känns det som att vissa drabbats av något slags intellektuell kollaps och råkat skita ut hjärnan somewhere along the lulz of life. Det finns liksom inte ett spår av varken vett, logik eller trolleri i deras felstavade ord och illa formulerade meningar. Man sitter bara där, as if struck dumb with astonishment and surprise, och kan inte för något i världen ignorera olyckshändelsen. Jag får en sådan brinnande lust att fista mig genom hela internet bara för att få komma åt eländet och trycka ner ett brinnande uppslagsverk från 30-talet i halsen på det. För i HELVETE, GE MIG KRAFT ATT UTHÄRDA.

Ok, nu har jag nog kräkts färdigt för idag. Ska försöka glädjas över att jag varit duktig och låtsats att min röst säkert gör någon skillnad i tillvaron. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i hur Försäkringskassan sköter sina ärenden, men sedan Heilfeldt fått in sina smutsiga fingrar i leken har jag känt mig som en multidefekt broilerkyckling. Det ska satskapet få fan för. :3

Stormen före lugnet.

HEJ RESFEBER! Så mycket bra och dåliga känslor på en gång, jag blir alldeles förvirrad. Samtidigt mår jag ändå rätt bra, och det känns tryggt att veta att jag åker med människor som är lugna och sansade. Jag behöver påminna mig själv om det every now and then, för när jag åkte på den här typen av semestrar förut så var det alltid i sällskap av panikslagna, sönderstressade ärkemongon. Min far lyckades alltid få mig att må så dåligt att jag nästan kräktes av ångest när vi var bortresta, något som verkar ha etsat sig fast rätt hårt i hjärnan och som förföljer mig även när han inte är med. Det ska han fanimig få en fet jävla smäll på käften för. Så jävla fet att han trillar i backen och börjar gråta.

Whah, nu är det nog bäst att jag springer in i badrummet och psykbrytsklipper mitt hår innan jag sabbar den lilla peppen jag lyckats bygga upp. Vi hörs om ett par veckor, kaosa lugnt, all min tjälekh etc osv. <3

Förspäkningskassan.

Käraste, finaste Krångelkassan, varför svarar ni aldrig när jag ringer? Hur kommer det sig att det tar er en dag att neka, men tre till sex månader att bevilja en ersättning? Tycker ni det är konstigt att "fuskarna" lyckas lura er på miljontals kronor när ni tvingar människor som knappt klarar av att hålla i en penna att fylla i pärm efter pärm med blanketter för att kunna få er hjälp? Av någon anledning känns det fullt logiskt att de sjuka inte får ett skit när ni i princip kräver att man ska vara frisk för att orka gräva ner sig i er byråkrati.

Om jag någonsin blir av med min trasighet ska jag satsa på att bli miljardär genom er. Jag tycker att jag förtjänar det, tillsammans med alla andra som befinner sig i min situation. En vacker dag kommer vi skratta hela vägen till banken, sanna mina jävla ord.

No, I don't have a gun.

Hemma från Göteborg, nypsykologad och full av cpkänslor som ligger och gnager någonstans i hjärnans mörkaste, skabbigaste vrår. Det var sjukt mysigt att träffa Lucy och hennes kärlek, dricka folle på deras balkong, härja runt med Sara och Ryssland, äta tårta med min lillebror som fyllde 17 i lördags och springa på random hattifnattar man lyckats börja sakna... Men ändå väljer mitt kära psyke att defekera över hela min varelse.

Hemkomsten var i och för sig inte så kul som jag hoppats att den skulle vara. När jag var på pestkusten hade jag hunnit börja sakna Patrik en del och vi skickade små söta SMS till varandra nästan varje dag, men så fort jag kommit hem påminde han mig om varför vårt förhållande gått åt helvete och jag orkade verkligen inte hålla masken. Bröt ihop innan vi ens hunnit till spärrarna och var helt övertygad om att jag inte skulle klara av att ta mig hem. Sjukt nog löste det sig och istället för att prata med Patrik om mitt lilla sammanbrott så gick jag och la mig så fort vi trillat in genom dörren. Försökte prata lite med honom idag, men allt som kom ut var osammanhängade och ganska ogenomtänkt skit jag inte riktigt kunde stå för. Tanken var att jag skulle förklara hur otroligt ledsen jag är över att vår relation förvandlats till det äckliga monster den nu är, orden valde dock att säga något helt annat. Kanske inte helt oväntat när man lider av kronisk idioti.

Gobble gobble gobble. Dags att laga lite mat och ta sig en kopp Hålla Käften med en gnutta Tacksam För Allt Som Valt Att Inte Gå Fel.

All min kärlek. <3

Such is life in mother Madness.

Är det normalt att må pisshorigt trots att man petar i sig fyra olika sorters psykofarmaka varje dag? Det känns som att något verkligen trasat ur ordentligt i huvudet. Stesoliden hjälper mot hjärtklappningen, men inget biter på känslan av att vilja krossa skallen mot vindrutan på ett höghastighetståg, sådär så att hjärnsubstansen flyger åt alla jävla håll och ingen lyckas pussla ihop kroppen efteråt.

Varför kan jag inte bara ha en sådan där vanlig Cipramildepression som försvinner magiskt efter ett halvårs pillerknaprande och två sessioner hos random terapeut? Varför måste jag ha en personlighetsstörning? Varför krossar jag mitt hem och mina närmaste relationer helt jävla okontrollerat? Varför behöver jag trycka i mig tre kilo smutsigt knark varje kväll för att kunna sova? Kommer medicinerna tappa effekten med tiden? Kommer jag tvingas byta mediciner en tjugonde gång? Kommer jag orka det? Kommer det alltid vara såhär? Kommer det bli värre? Alla dessa frågor jag egentligen inte vill ha något svar på.

Jag vet inte. Jag är inte sjuk. Jag är bara trött, så oändligt trött...