Der Untergang.

Se på satan. 21 december närmar sig med stormsteg, och istället för planen jag spikade 2006 (dansa bland pyramiderna med min dåvarande stora kärlek, haha herregud) kommer jag just exakt på pricken detta datum flytta till Kungsholmen och påbörja ett nytt kapitel i mitt allt annat än stabila liv. För se, när jag gav honom min hand gav han mig fingret, och det är det hela 2012 handlat om på min sida av förvirringen.

Jag drömmer om honom emellanåt och vaknar gråtandes, med samma trasiga känslor hela min varelse vadat i under hela vårt förhållande färskt upprivna, som om ingenting hade förändrats. Utan att överdriva tror jag att jag var lika delar förälskad som han var emotionellt frånvarande. En sådan sak skulle kunna fortsätta nöta ner mig in i evigheten, men när jag vaknar till lite och inser att jag faktiskt tagit mig ur det deprimerande hamsterhjulet, utan att ha tagit livet av mig på kuppen, känner jag något slags lättnad. Smärtan som infinner sig varje gång är lättare att ta när jag identifierat den som resterna av förlorad kärlek. Det säger mer om hur djupt, varmt och intensivt jag kunnat älska än hur miserabelt livet var parallellt med relationen.

Jag blir alltid lika förbluffad över hur han utan någon vidare ansträngning fick mig att lägga min relationsregelbok åt sidan och helt förtränga den när saker och ting började brista i fogarna. Inredning flög, väggar rasade, orden smattrade på bortom all rim och reson, och jag fann mig själv i den fålla jag envist förpassat folk till när de, enligt mig, gått överstyr med sina känsloyttringar. "Din måttlöst gränsöverskridande jävla idiot! Fattar du inte vad jag försöker säga med mina jävla axelryckningar varje gång du öppnar käften?!" Helvete vad jag snarare fick sätta mig ned och äta upp min förbannade bok, sida för sida, efter varje härdsmälta. Plötsligt var jag den enda idioten inom räckhåll, och det med besked också.

Sorgen över hur lite jag fick i gengäld för all kärlek jag tyckte mig ligga ute med drev mig till att begå obeskrivligt korkade handlingar, så till den grad att jag än idag både skäms och blir äcklad över min egen existens när jag tänker på det. Jag fick väl för fan skylla mig själv som lät det hela gå överstyr. Hade jag varit vid mina sinnens fulla bruk hade jag stävjat den inre rösten som ständigt gnatade på om hur dumt det skulle vara att göra slut med någon man är så fanatiskt kär i och bara skridit till verket innan jag gick in i väggen (yes, the ever so glorious summer of 2009). [Insert efterkloka ramblings here]

Så... Vad jag försökte säga var... Att... Ja. Nej. 2012 - y'all got it all wrong. I got it all wrong. 2012 simply is a series of dafuq. Deal with it. Or don't. Fuck a donut if you have to. Don't blame the Mayans for running out of space. Blame space itself. Yeah. Go ahead and do that.

I'm out.

A brief summary of my bitterness.

Till Anstalten Kristianstad.

SLUTA GE VÅLDTÄKTSMÄN PERMISSION VAR OCH VARANNAN JÄVLA HELG. Vad är det för jävla dagisverksamhet ni bedriver?! Ska jag behöva ligga och gråta och kräkas av ångest två helger i månaden för att ni låter galningen drälla runt fritt i Stockholm? Varför låser ni inte bara upp alla dörrar och går hem? Det här är fan sjukt. Det är sjukt och fucking vidrigt.

Åt helvete med er och er jävla kafferepsmetodik.

Traskalas på ett golv i förorten.

HERROW EVERYBODY, I'M SHITTIN' BLOOD! :D Min kropp och jag, vi är goda vänner, lalalaaa. Den gör verkligen allt som den inte borde göra, resten struntar den i. SO KILL ME SIDEWAYS, BITCH. VAD VÄNTAR DU PÅ? GAH, jag vill skalla sönder Kinesiska muren, all them 6259,6 kilometers of that motherfucker, bara för att se om det går att banka LITE vett i mitt förbannade huvud. Hur gör man för att inte sabba sig själv hela jävla tiden? Jag vet ärligt talat inte hur det fungerar, so please feel free to explain this bullshit to me.

Nu ska jag titta på när bröderna Angleby slaktar zombies. Det kanske kan få mig på lite bättre humör. Ynk. Saknar lällesöster. Så fort jag och Jinx fått lägenheten måste hon komma upp och hälsa på. På DIREKTEN alltså, inget jävla gnäll om skola, jobb, pengabrist och annat tråkigt. Mkay? Vi skakar tass på det. Gött.

Mariehäll, that's where I want to be!

Så jävla förkyld. Som en hel karl, ungefär (minns ni reklamen? Jag ville sparka sönder TV:n varje gång). Försöker vakna till med Modeselektor på lite halvfestlig volym men kroppen bryr sig inte. Whore! Yes, I did just call myself a whore. Yes, I have a healthy relationship with myself.

Jinxen var här igår. Vi gick på två lägenhetsvisningar. En som gjorde oss trötta och arga, och en som fick oss så maniska att vi drack en halv dunk vin för att lugna oss. The latter var en lägenhet nere vid vattnet här i Mariehäll/Sundbyberg. Vi tänkte såhär; om vi inte får den så kommer huvuden att rulla, f'realz. Thus the wine. Lol.

Men allvarligt, får vi den inte så kommer jag gråta resten av livet. Och eventuellt trakassera de som lyckas få lägenheten, för jag vet ju uppenbarligen var deras brevlåda bor. :3

Ööööuh. Stesolid och Panodil, here I come!

^M1-1=-aED1[O][EF1[n-1]+Fext1[n-1]]

Diddlies fellow readers! Tänkte att jag skulle dela med mig lite av helgens masshysteri en sväng, såhär efter ett och ett halvt dygns vila/sömn/koma. :3

Jag och Fanny spontanåkte nämligen till Köpenhamn i fredags för att dansa ihjäl oss till Aphex Twin, glida med i danskarnas prideparad samt idka lite Fear and Looting (yes, looting) i Christiania.

På fredagen började det lite lätt med Christianiahäng (jag iklädd min OnePiece, självfallet) och allt som hör till. Vi satt vid vattnet och blev hest (ER DU HEST?!), drack Chrisbärs och lootade järnet. Träffade även lite skumt folk vilket i och för sig är rätt oundvikligt där, men det ägde. De ägde. Allt ägde. ÄÄÄG!

Lördagen började med Stesolid och frukost på sängen (Fanny är en jävla pärla, man vill liksom bara strypa henne av gull) och lite funderingar kring vad fan vi hade gjort kvällen innan (pic above highly related).

Sedan drog vi ut på queerkalas. Vi gled genom innerstaden och dansade hela vägen till Christiania, där vi stannade "en stund". :3 Sedan vart det förfest på hotellet. Emmy och ett par glada danskar kom förbi och söp ner oss något alldeles åt helskotta, sådär så jag inte riktigt minns hur vi tog oss till Tap1 där Aphex spelade.



Däremot gick ihjäldansningen asbra. När spelningen led mot sitt slut bestämde sig hela publiken för att trycka sig framåt, och full och bäng som jag var stod jag självklart längst fram och var övertygad om att jag skulle klara det galant. Jag svimmade. Kravallstaketet ger inte vika för små juggetroll, och juggetroll har tydligen sköra revben. Danskarna var dock snälla och lyfte över mig till vakterna på andra sidan staketet där jag fick kvickna till lite. Ambulansen kom också, men jag vägrade avsluta kvällen på sjukan, så Fanny agerade sjuksköterska och såg till att jag tog min medicin när vi kom tillbaka till hotellet kring morgonkvisten.

På söndagen vaknade vi och marscherade raka vägen till Christiania för att avsluta hela ritualen med lite fotplaskande i vattnet, prat om livet och... Ja, ni vet, allt som hör till. Efter några timmar gled vi motvilligt mot tåget som skulle ta oss tillbaka till helvetet (förlåt, Göteborg), och då var det Fannys tur att begå självlol. När vi skulle byta tåg i Malmö tänkte hon inte riktigt på avståndet mellan vagn och plattform. Let's just... Leave it at that. Men hon överlevde!

Sista sträckan var vi så jävla slitna och hade så sjukt ont att vi vräkte i oss öl och smärtstillade samt däckade över fyra säten och ett bord.

DET HÄR MÅSTE VI GÖRA OM! :D :D :D

Ställ krav på ditt liv.

Mja, nu var det ett tag sedan jag avreagerade mig här, såatteh... Först och främst tänkte jag hälsa mitt senaste tillskott i stalkerklubben välkommen; HEJ MOR! :D Din dotter diggar dig stenhårt, mest för att du lyckats googla fram henne (hon hade ingen aning om att du kände till hennes nick trots att hon haft det i ett drygt decennium), men även för att du är chill med att hon skriver direkt från hjärtat/själen och dyngan de kallar "hjärnan".

Sedan måste jag erkänna att saker och ting kan gå att få styr på, trots att man ibland trevar efter hoppet i botten av ölburken. Ölburkarna? ...Whatever. Skit händer och skit kommer fortsätta hända, man måste bara bestämma sig för att vara den där apjäveln som kastar sin avföring sist av alla. Nobody flings poo at this bitch without facing some serious consequences. Det är något jag aldrig fått lära mig (skäms på dig mor), men efter att ha tagit del i det sociala spelet i så fascinerande många år har jag insett att bajskastarna inte slutar förrän man tryckt ner deras egen medicin ända ner i tolvfingertarmen på dem. Detta ska jag göra så gott jag bara kan i fortsättningen, och förhoppningsvis kommer det leda till en lite starkare, lite självsäkrare, lite mer awesome Aleks.

Menatteh... Nu har min öl nått en högst odelikat temperatur på strax över ljummen, vilket INTE är ok, så nu tänker jag dra och idka fredag resten av kvällen. Vad fan det nu innebär lulz. Kör försiktigt och håll er uppkopplade!

Friday, I'm insane.

Skägg, heroin, klasskamp.

Hæromdagen søp jag till en svæng och kom pløtsligt på mig sjælv med att vara høgst fem år gammal. Jag och Danmark skulle følja Jinx till tunnelbanan hær i Vællingby, och på vægen dit fick jag før mig att ta sats och kasta mig i snøhøgar før att gøra snøænglar/snøimpar/snøpsykfall. De førsta två gångerna klarade jag mig bra, men tredje och sista gången lyckades jag på något sætt totalkvadda vænster armbåge och høger knæ. Kænde inte så mycket den kvællen, men morgonen dærpå kunde jag inte gå. Och nu, efter ytterligare ett dygn, har jag æven feber. Jævligt lyckat verkligen. :D Fick dessutom med mig en "Till salu"-skylt hem. What the schnitzels. Vællingby får mig alltid att vilja begå randomness på en mindre ok nivå. Før några veckor sedan sparkade jag ut en rejæl bunt Væsterortstidningar øver hela trappan ner från kullen dær Danmark bor, och innan dess kanade jag ner før densamma før att ingen hade skottat den och høll på att ge en pensionær en hjærtinfarkt. Det måste vara knark i luften i de hær trakterna. Kan inte komma på någon annan orsak till mitt hjærnkvaddade beteende. Shruggyshrugshrug.

Ikvæll ska jag styra veganburgare till mig och køttosaurien. Corruption is ON! En vacker dag kommer han bara våga æta køtt i smyg, och nær han gjort det kommer han kænna sig smutsig och gråta en skvætt. Pølse no eat pølse, cannibalism is not good for you.

...Or is it?

Nu ska jag knarka bort sjukan med lite piller och psyktrams. Be well my minions!

Ventilerat hat.

Jag blir lika bitter varje gång jag ser klockrent idiotklingande kommentarer på folks blogginlägg, i synnerhet om avsändarna är anonyma. Sjävklart handlar det oftast om troll som bara är ute efter att såra människor (där brukar jag i och för sig alltid tänka att personen ifråga antagligen aldrig vågat öppna käften och med största sannolikhet är en ganska sorglig liten fan i verkliga livet), men ibland känns det som att vissa drabbats av något slags intellektuell kollaps och råkat skita ut hjärnan somewhere along the lulz of life. Det finns liksom inte ett spår av varken vett, logik eller trolleri i deras felstavade ord och illa formulerade meningar. Man sitter bara där, as if struck dumb with astonishment and surprise, och kan inte för något i världen ignorera olyckshändelsen. Jag får en sådan brinnande lust att fista mig genom hela internet bara för att få komma åt eländet och trycka ner ett brinnande uppslagsverk från 30-talet i halsen på det. För i HELVETE, GE MIG KRAFT ATT UTHÄRDA.

Ok, nu har jag nog kräkts färdigt för idag. Ska försöka glädjas över att jag varit duktig och låtsats att min röst säkert gör någon skillnad i tillvaron. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i hur Försäkringskassan sköter sina ärenden, men sedan Heilfeldt fått in sina smutsiga fingrar i leken har jag känt mig som en multidefekt broilerkyckling. Det ska satskapet få fan för. :3

Royal rush.

Whoa, idag har jag inte klarat av att sitta still en halv sekund. Slog upp ögonen vid tolvtiden "imorse" och kastade mig upp ur sängen. Städade hela lägenheten, städade hos Arisu, diskade, skrubbade rent random smutsiga saker (köksluckor, ugnsräcken, skrivare, hörlurar, tangentbord, speglar...) och sedan satt jag och twitchade i ett par timmar i väntan på att pulsen skulle gå ner lite. Den gick aldrig ner haha. Nu har jag varit våldsamt rastlös i flera timmar, men jag kommer inte på något vettigt att lägga min energi på. Göra armhävningar och skrika? Ringa sönder grannens dörrklocka? Kasta mig ut från balkongen och bryta några ben så att någon kan trycka i mig lite morfin? Gleh.

Ska försöka varva ner med någon dokumentär som Ryssland tyckte att jag och Patrik skulle se. Kanske lite Big Bang Theory efter det (omnom Sheldon), sedan tänkte jag hetspacka innan jag klämmer i mig nattknarket så jag slipper göra det i svinottan. Morgonpackning brukar alltid resultera i att jag glömmer huvudet hemma, och det vore ju lite tråkigt nu när jag äntligen orkat tvätta håret och göra mig lite fin för Göteblä.

Ta hand om Hufvudstaden medan jag är borta så är ni rara (and do not hesitate to rape some Royal Asses for me, you know, just for the lulz). PUWS!