Ode to asshole.

Du somnar i ett rus och vaknar upp och har en noja till.
Du tänker "Nu ska jag för alltid vara soft och cool och still,
det är skönt att vara sober!"
Men som många klaustrofober ser du tystnaden och lugnet som ett hot.
Det kryper och det kliar överallt,
det hettar till när du försöker ta det kallt.
Du irrar vidare i samma turbulens och ignorerar, idiot.

Du tror att det är livet som är snett, men har du alls någon koll?
Du tar dig några turer ut i snåren, sen tillbaks på noll.
Du repeterar fraser om kickar och extaser,
om att alltid vara på stående fot.
Du vill alltid vara fri och leva ut,
men är invecklad som en råbandsknut,
och själva livet står och skrattar åt din väntan på mirakel, idiot.

Du tar din vän till krogen, där du trivs och kan vara offensiv.
Du talar om dig själv, som om du visste något om kärleksliv.
Succéer, kabaréer, entréer och turnéer,
ignorera gärna vännen mittemot.
Du pratar strunt om allting runtomkring, som om hon inte betydde någonting.
Men vem är det som du tänker på om natten när du vakar? Idiot.

Vad konstigt att du vinglar för dig själv när du har svårt att stå.
Din vän har gått ifrån dig med miraklet som du väntat på.
Det blir max ett litet skvaller när du slutligen faller
och ingen står och tar emot.
Du kanske borde tänkt på hur du mår.
Du kanske borde tänkt på hur det går.
Ja, du borde kanske tänkt på någonting mer än bara kicken, idiot.