Änglaby.

Also, Alex, BLI FRISK. Du måste, annars blir jag sned. På sniskan. Helt felsvängd och kontrapolär. Barbapapa is watching you, be very afraid.

It's turtles all the way down.

Min hjärna glappar lite ibland, som ni kanske vet, och nu har den glappat loss ordentligt en period. Min läkare tyckte att det var dags att göra något åt saken (man ska tydligen inte behöva åka in på akuten efter en utekväll), men det är lite småjobbigt att byta ut hetssupande mot högre doser Stesolid. Lugnande mediciner gör mig nämligen extremt avtrubbad och asocial, till skillnad från alkoholen som gör mig helt hysterisk. Jag kan inte acceptera att folk är ute och har skitkul medan jag ligger hemma i tredje gradens dödströtthet kramandes mina djur i någon sorts halvdvala. Where the hell did Party Cat go? What the crap is this shit?

Jinx var i alla fall en darling idag och släpade med mig ut i snöstormen en sväng. Vi lallade runt på stan mellan Lunchen och Rusningen (jorå, both of us sufferz from teh MADNESS, vi undviker Blondinbellor, iPhuckheads och Kaoz så gott det bara går), hamnade i shoppingkoma, åt vidrigt goda veganmackor på Vurma, skrattade lite, gnällde mycket och idkade allmän lustigahusethattifnattighet. Sådant behövs när man börjar brista lite i fogarna och känner att man håller på att krackelera. Vi brukar synka våra kaputtanfall läskigt bra, så ingen av oss behöver någonsin oroa sig för att den andra ska vara mindre skev än en själv. <3

Innan jag slänger i mig mitt nattknark tänkte jag även tacka Lucy, Alex, mor, Martin, Sara, Ryssland och Lotte för en fantastisk Göteborgsvistelse. Jag trodde inte att jag skulle klara fem dygn där utan att överdosera på Cyanid vid något tillfälle, men sjukt nog löste sig allt. Såg Imogen Heap live för andra gången, kramades med mina nära och kära och stötte inte på ett enda odjur from the past. Ondskans längsta fikapaus thus far, impressive indeed! Jag tycker dock fortfarande att de få fina silltomtar som finns kvar därborta borde masa sig hitåt. Här råder ständig brist på ondska och det fullkomligen flödar av kärlek, enhörningar, rosa fluff och glassbåtar. Och danskar på bäddsoffor som spelar World of Warcraft dygnet runt. Kom och låt er uppslukas av denna extraordinära fantastiskhet och jag lovar att ni aldrig kommer återvända hem igen. :D Trust me, I'm from the dark side of the internets.

Fear is the mindkiller.

I must not fear.

Uncomfortably numb.

Igår fyllde Traffic hela åtta år vilket självklart skulle firas hårt och skoningslöst. Det har varit min favoritklubb sedan jag fyllde myndig, no fucking doubt, så jag planerade att ta kvällen ända in i kaklet. Tro fan att jag lyckades. Vaknade på akutmottagningen på S:t Görans sjukhus kring småtimmarna och slogs av total panik, jag var helt övertygad om att något skit hade hänt och att de skulle låsa in mig igen. Sköterskorna var dock smarta och förstod att jag bara var full som ett dussin ägg. Jag kom hem i ett (extremt blåslaget) stycke och låg i koma till för en timme sedan. :3

Nu väntar jag på att Stesoliden ska börja verka, sedan har jag ett halvår av total nykterhet att se fram emot. Inte ens en lättöl får förtäras förrän i maj. Lol på det, lol på mig och lol på alla konstigheter folk får för sig ibland.

All min kärlek.

Where is my mind?

Doodles vad jag festat sönder mig i helgen. God fucking damn. Sitter här med en öl och försöker samla ihop resterna av min före detta hjärna. Splittrad i miljontals smutsiga små flisor ligger den utspridd över stora delar av hufvudstaden. Elins och Pärs ankomst i torsdags (en jävla massa vin), Chris Liebing i fredags (en jävla massa allt), biljard igår (herregud, varje gång jag varit på det där sunkiga jävla stället vid Fridhemsplan har folk behövt bära hem mig) och slottsmiddag med mor och Martin idag. Det ömmar lite halvläskigt under höger revbensbåge. Kan det vara min lever som försöker förklara för mig att det är rätt dumt att tömma ett Systembolag varje helg? Eller är det bara någon skum noja, en bieffekt av att ha tömt ett Systembolag ännu en gång? Hypokondrin är definitivt min starkaste sida, och nu sitter den där och garvar åt mig som den alltid gör när jag googlat alla tänkbara symtom och diagnoser nästan dagligen, i flera månader. My oh my. På tisdag kommer jag få så jävla mycket skit av Kristina, min älskade kurator. Hoppas jag. Det förtjänar jag.

Danmark invaderar Sundbyberg.

Vår katt lyckades irra bort sig häromdagen efter sin första förmiddag ute i det fria, så för att fylla tomrummet efter vår lille tiger lät jag Danmark ta hans plats. Eller Alexander, som han egentligen heter, som ALLA egentligen heter. Han sover förvisso inte mellan mig och Patrik, men han har lovat att försöka spinna lite när jag kliar honom under hakan. En stor, spinnande dansk karl... Synd att kopplet är alldeles för litet för honom.

This one goes to you.